LEDARE • När en diktsamling författad av en ung kvinna med asylrelaterad invandrarbakgrund beskriver Sverige som en “straffkoloni” skulle man kunna avfärda det som bara en poetisk överdrift eller pubertal identitetssökande omognad. Men när man vet att denna bild inte bemöts utan tvärtom accepteras, belönas, förstärks och görs till norm inom det svenska kulturetablissemanget – då handlar det inte längre om en enskild bok, utan om ett samhälle som har förlorat proportionerna.
En notis flimrar förbi i nyhetsflödet. Ett debutantpris har delats ut. En av de där litterära utmärkelserna som man vet är prestigefulla, även om de sällan letar sig utanför kultursidorna. Namnet, Leila Inanna Sultan, säger mig ingenting, men formuleringen “En diktsamling som skildrar trygghetsmaskinens förtryck” väcker misstänksamhet. Vad är det för slags poesi som skrivs och prisas i dagens Sverige?
Jag läser juryns motivering och klickar mig vidare till förlaget där jag får mina farhågor besannade. Sultans diktsamling handlar om en värld av förvar, förtvivlan och ett system som “skriver in straffet på den dömdas kropp”. Känslan av att vara oönskad, avvisad, dömd. Det är starka ord. Och i en annan kontext hade de kunnat vara giltiga.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Men här uppstår minst sagt friktion. För det samhälle som beskrivs som en straffkoloni i paritet med den i Franz Kafkas novell, som titeln är stulen från, är inte det forna hemland som Leila flytt ifrån, utan Sverige – ett land som i decennier varit en fristad och ett av världens mest öppna för migration, med långtgående rättigheter, sociala skyddsnät, individuell frihet och möjlighet till självförverkligande, inte minst för kvinnor som Leila.
Frågor som ställts förut infinner sig på nytt. Hur hamnade vi här? Varför är det denna oikofoba bild som inte bara accepteras, utan uppmuntras och belönas av det svenska kulturetablissemanget? Med vilken agenda sker det och på vilket sätt gagnar det Leila att pådyvlas en sådan offeridentitet?
Från arbetarklass till identitet
Den här utvecklingen har en historisk bakgrund. Under lång tid var arbetarklassen vänsterns självklara skyddsobjekt. När denna grupp inte ville låta sig uppviglas till att göra revolution, utan i ökande grad började röra sig politiskt i en annan riktning, uppstod ett tomrum.
Socialismen, marxistisk planhushållning och proletariatets diktatur – i själva verket en eufemism för en dogmatisk politisk elit med järnridåhårda nypor – imploderade överallt där det med förskräckande resultat prövats i Europa.
I tomrummet växte behovet av nya skyddslingar fram. En av de mer framträdande blev det etnifierade trasproletariatet av lågutbildade migranter. Ett förment klassförtryck ompaketerades till ett rasistiskt dito grundat på identitet.
Alla invandrare insåg inte omedelbart hur utsatta, marginaliserade och strukturellt förtryckta de var när de kom från stampat jordgolv till en modern hyrestrea, från armod till generösa bidrag och från krig och kaos till fred och ordning. Det blev vänsterns uppgift att få dem att passa in i den berättelsen att göra denna underordning till självbild och stigmatisera dem som ”husblattar” som inte rättade in sig i ledet.
Det snedvridna perspektivet
Segregation finns. Misslyckad integration finns. Diskriminering finns också men härrör oftare än inte från fördomar som bekräftats genom en ansvarslös migrationspolitik. Med en mer ansvarsfull sådan hade invandrare i Sverige haft ett gott rykte. Med honnörsord som mångfald och representation har dessutom en institutionell diskriminering av svenskar etablerats, på bostadsmarknaden, på arbetsmarknaden, inom utbildningsväsendet.
Rasism existerar men har en annorlunda profil än vad vänstern gör gällande. Svenskar placerar sig i samstämmiga internationella undersökningar i topp som ett av världens minst rasistiska folk. Många av migranternas ursprungsländer återfinns i den andra änden av spektrat – araber hatar svarta, om man inte förbrödras i hatet mot judar. Inom skenbart samma grupp kan man också hata varandra beroende på vilken klan man tillhör eller vilken variant av islam man bekänner sig till.
Arbetarkultur då och nu
Kulturlivet och symbiosen mellan det och medias kultursidor spelar en avgörande roll för att etablera samhällsbilden, både som spegel och förstärkare. De senaste dryga 50 åren har det främst handlat om att spegla och förstärka vänsterperspektiv och inte sällan radikala sådana.
Innan den intellektuella (nåja) 68-vänstern tog över fanns en slags genuin arbetarkultur. Författare som Ivar Lo och Eyvind Jonson kom från arbetarklassen och skrev både om och för den. När man lockades in i finkulturens salonger gick det inte alltid så bra.
När sagde Jonson tillsammans med Harry Martinsson först gavs stolar i Svenska Akademien och sedan också Nobelpriset i litteratur berövades de mer än belönades. Idag finns inte det problemet. Bland de aderton med förment ”snille och smak” i Börshuset finns många vänsterdemagoger men de har varken sina rötter eller sin publik i någon underklass.
Man skriver direkt för kultursidorna som sedan skriver om dem. Arbetarklassen läser annat. Det etnifierade trasproletariatet är knappt läskunnigt överhuvudtaget och har ingen aning om vad poeter som Leila Inanna Sultan eller Athena Farrokhzad skriver, och skulle inte ha det även om det handlade om begriplig lyrik i stället för ”skitnödiga ord i konstig ordningsföljd” som en mig närstående person med genuin arbetarbakgrund med illa dold avsmak avfärdar det som.
Det blir i stället kulturvänsterns uppgift att långt ovanför arbetarnas och invandrarnas huvuden lyfta berättelser om utsatthet, utanförskap och strukturellt förtryck och ge dessa hög status. En recension av en diktsamling som ’Straffkolonien’ är lika obegriplig som objektet i sig, Recensenterna skriver för andra vänsterintellektuella, någon folkbildning i traditionell mening ägnar man sig inte åt.
Och det spelar ingen roll vilken politisk profil tidningen har. Högerorienterade SvD:s recension av diktsamlingen är lika medhårs vänster och renons på kritik som alla andra. Man vågar varken ifrågasätta författarens spottande på Sverige och svenskarna eller påpeka att anrättningen inte är särskilt begåvad rent litterärt.
På prisutdelningen, som anordnades i fin akademisk miljö på Högskolan i Borås, lyste bussförare, städare, hemtjänstpersonal och bidragstagare från de lokala ”utsatta områdena” Norrby och Hässleholmen med sin frånvaro. Överhuvudtaget var det väldigt vitt och medelklassigt såväl på som nedanför scenen.
Leila bland Sveriges mest privilegierade
Den svenska arbetarklassen har man gett upp hoppet om att ens agera självutnämnda ställföreträdare åt, och de nya skyddslingarna i orten reducerar man till slagträn i sitt nyröda godhetssignalerande. Det är symptomatiskt att Karin Moberg på SVT:s kulturredaktion håller låda genom hela inslaget om att Leila Inanna Sultan tilldelats ett fint lyrikpris och att ljudet är borttaget på filmbilderna där pristagaren tackar för utmärkelsen.
Röster som Leilas tillskrivs en genuinitet i kraft av sin härkomst och blir nya fiatoppar i det etablerade vänsterlutande tolkningsmönstret som ska bekräfta en moral och världsbild där skuld och ansvar tydligt ligger hos andra än individen. Den bidragsförsörjda migranten som Sverige lyft till en levnadsstandard hundrafalt högre än den de kunnat påräkna i hemlandet är fortfarande förtryckt och utsatt därför att det finns svenskar som har det ännu bättre.
Ingen talar om för Leila hur privilegierad hon i verkligheten är som kan sitta och skriva navelskådande självömkanslyrik och bli prisad för det, i stället för att vara gift med en kusin i hemlandet och som en av dennes fyra hustrur vara mer slavinna än livskamrat. Hon har rimligen inte från början själv tilldelat sig den perspektivlösa självbilden av ett offer i en straffkoloni i Sverige, utan coachats till den av samma kulturvänster som nu belönar henne för att ha rättat in sig i deras led och agenda.
Även de med samma bakgrund är diktsamlingen ett förakt mot – alla invandrare som sliter i låglöneyrken, som drar sina strån till stacken för att samhällets hjul i Sverige ska snurra så att Leila kan gå på författarskola och sola sig på kulturparnassen som dess exotifierade kuttersmycke. Mer husblatte än de vänstern skäller för att vara det.
Osundheten i att låta Leila sitta och må dåligt i något slags självskadebeteende, i stället för att njuta av det liv som en fri kvinna i ett fritt land som hennes systrar i hemlandet inte har möjlighet till, den bryr sig den cyniska exploaterande kulturvänstern inte det minsta om. Mönstret går igen på andra områden där vänstern låter barn och unga leva i en konstruerad klimat- och sexuell identitetsångest som man kan utnyttja för egna politiska syften.
Gangsterrap och romantisering av destruktivitet
Särskilt tydlig blir avsaknaden av verklig omsorg om de människor man säger sig ömma för i förhållningssättet till kulturfenomenet gangsterrap. Här handlar det inte bara om att skildra en verklighet, utan ofta om att estetisera den. Våld, kriminalitet och destruktiva livsval blir till identitetsmarkörer och kulturellt kapital.
När denna kulturform inte bara tolereras utan aktivt lyfts fram och belönas är det hyckleri, cynism och exploatering i den högre skolan. Det går helt på tvärs med varje politisk ambition att bryta rekryteringen till kriminella nätverk att ge de här barnen och ungdomarna verktygen och värderingarna för att skapa sig en bra framtid.
Glorifieringen av det gängkriminella livet i den här musikgenren fungerar inte bara som ett rekryteringsverktyg med unga påverkbara personer som målgrupp. Gängen får också draghjälp av samhället – gratisreklam, vittvättning och en förvrängd bild av att grova brottslingar egentligen är offer för rasism och förtryck från det svenska samhället och inte har något annat val än att gå ut och mörda och bomba.
Resultatet är att vi idag har 13-åriga barnsoldater som står på kö för att utföra beställningsmord åt den kriminella invandrargängen. En missriktad vänsterliberal lagstiftning gör sitt till som incitament men kulturvänstern bidrar i hög grad till att påverka unga människors val i en riktning där de förstör sina liv innan de knappt ens har börjat.
Importen av en främmande berättelse
En ytterligare dimension i den svenska vänsterns vrångbild är hur man hämtar idéer och begrepp från andra kontexter som blir helt malplacerade när de appliceras på Sverige. Begrepp som “rasifiering” och strukturellt rasförtryck kommer från samhällen med en helt annan historisk smutsig byk – såsom USA:s historia av brott mot ursprungsbefolkningen, slaveri och rasåtskillnad.
När dessa perspektiv överförs till Sverige blir det helt galet. Invandrare från tredje världen som trampar svensk mark är inga slavättlingar, inga människor till vilka vi svenskar har en historisk skuld att återgälda. Tvärtom har vi lyft dem till en levnadsstandard och frihet som de bar kunnat drömma om i sina hemländer. Och merparten av det lyftet får de gratis utan egen insats bara genom att komma hit.
Nyvänsterns beskrivning av Sverige och svenskarna är falsk och djupt orättvis och den har i decennier fungerat som underlag för felaktiga integrationspolitiska beslut där ansvaret vilat på samhället och inte på individen att anpassa sig. Facit är ett monumentalt haveri. Delar av samhället har börjat nyktra till men vänsterns vurmande för en diktsamling som tecknar Sverige som en straffkoloni för den som kommer hit som asylsökare vittnar om att polletten långt ifrån har trillat ned överallt. Tvärtom ser vi nu en rekyl där vänstern försöker göra gällande att åtstramningen av invandringspolitiken ”gått för långt” när verkligheten är att vi knappt ens börjat återuppbyggnaden av ett ordnat Sverige.
Ett behov av proportioner
Den migrationspolitiska debatten har i flera decennier saknat proportioner. Det förhärskande narrativet har varit att vi gjort för lite trots att vi gjort mer än alla andra, att vi är förtryckare mot personer där vi egentligen är välgörare och att ansvaret för integrationen är vårt och inte individens.
Sverige har ställt sig själv vid skampålen på ett fullständigt oförtjänt sätt. Skammen vi, eller i varje fall de som styrt den svenska skutan, bör känna är i stället för vad man utsatt svenskarna för – alla hundratals miljarder som gått till migration i stället för välfärd, alla svenska pensionärer som lurats av sina pengar och tillhörigheter, alla tjejer som våldtagits, alla barn som förnedringsrånats alla som mördats och misshandlats av personer som aldrig borde släppts in i vårt land. Förvandlingen av vårt land till nästan oigenkännlighet.
En annan berättelse är möjlig
Den berättelse Sverige behöver om sig själv är inte den förljugna, falska och perspektivlösa som Leila Inanna Sultan skriver och kulturetablissemanget prisar. Det vi behöver är fler berättelser från samhällets verkliga offer.
Om Sverige förvandlats till en straffkoloni så är det svenskarna som straffats som begränsats i sina liv, som är offren. Det är de som i bästa fall fått sin tillvaro försämrad och i sämsta fall sina liv slagna i spillror samtidigt som migranter som Leila fått sin livskvalitet tusenfalt förbättrad.
Men svenskarna är inte lagda åt att klä sig i offerkofta och tycka synd om sig själva i diktsamlingar. Och om de berättigat gjorde det, skulle det de hade att säga om sin utsatthet inte öppna några dörrar på Norstedts förlag. Däremot borde vi lyssna mer på deras berättelser i sociala medier, i insändare och kommentarsfält på plattformar som den du just nu läser och förmedlade av Sverigedemokraterna och en del andra mer yrvakna opinionsbildare.
Vänstern förtjänt av straffkoloni
Kulturetablissemanget är ett träsk som behöver dräneras. Vänstern behöver ledas ut därifrån tagna i örat, även om de ylar i himlens sky. Här behövs goda krafter som entusiasmerar de som försöker återuppbygga vad andra raserat, som ingjuter välförtjänt stolthet hos svenskarna i stället för oikofobisk skam och skuld, som ger personer som Leila Inanna Sultan en konstruktiv självbild och identitet som främjar hennes deltagande i samhället och psykiska välmående, och än mer så de 13-åringar i orten som just nu funderar på om de ska klara skolan eller bli lejda mördare.
Jag vill inte gå så långt som att förorda att kulturvänstern förvisas till någon “straffkoloni” som man på den kanten själv brukar hemfalla åt med oliktänkande. Det räcker att bara utvisa den från salongerna och låta dem göra lite verklig samhällsnytta i stället, om de duger till det.
