➤ KRÖNIKA I min förra krönika berörde jag hur demokratin monteras ned i Sverige och hur detta ofta sker med nyspråklig retorik om att inskränkningarna i själva verket sker i omsorg om demokratin. ”När man talar om trollen…” lyder ett gammalt talesätt, som verkar vara tillämpligt också på demokratins dödgrävare.

För några dagar sedan fick vi ett nytt flagrant exempel på fenomenet där C-toppen Hanna Wagenius på fullt allvar kräver att folkomröstningar avskaffas med motiveringen att folk är för dumma för att få rösta i viktiga frågor. Väljarna är inte bra för demokratin anser hon.

Det är två saker som är utmärkande för den här sortens utspel. Det ena är att det alltid är personer inom maktetablissemanget som gör dem. Det andra är att de alltid kommer när folket röstar ”fel”, det vill säga inte i linje med den kurs i vänsterliberal riktning som maktetablissemanget stakat ut.

LÄS MER: Centerpartist vill förbjuda folkomröstningar – ”för demokratins skull”

Jag förstår att det ur en makthavares von oben-perspektiv kan kännas frustrerande att inte ostört få snickra vidare på sina älsklingsprojekt som den mångkulturella, gränslöst globala utopin och humanitära stormakten, och att det kan upplevas otacksamt när medborgarna inte begriper att man försöker leda dem mot denna hägrande nya sköna värld och de i sitt oförstånd stretar emot.

Hanna Wagenius är inte den första makthavare som kläckt tanken att det skulle vara så mycket enklare att styra ett land om man bara slapp ta hänsyn till folkets vilja som ett irritationsmoment. Hon är i gott sällskap med personer som Stalin, Hitler, Pol Pot, Mao, Mugabe, Honecker, Pinochet, Ceausescu och – om man vill vara aningen snällare – enväldiga kungar i äldre tid.

Är man på det snälla humöret kan man också hänföra det tankegods Wagenius umgås med till det som brukar kallas upplyst despotism, men det begreppet är egentligen endast en eufemism för ren och skär diktatur. Vad det däremot inte ska förväxlas med är demokrati, även om många som nu infriar George Orwells profetior anstränger sig för att framställa det så.

Det är ingen slump att Wagenius tar upp britternas beslut att lämna EU som exempel. Men det är desto mer alarmerande. Det hon i klartext säger är att medborgarna i ett land inte ska ha rätt att ta ställning till något så fundamentalt som om man vill leva i en suverän nationalstat eller i en delstat i en europeisk federation.

Lika lite är det en slump att sådana som Wagenius inte hade några invändningar när svenska folket folkomröstade “rätt” för ett svenskt EU-medlemskap. Vi kan däremot vara förvissade om att den dagen folkviljan svänger och en majoritet vill lämna unionen, då kommer vi att få höra den här sortens tongångar igen från Wagenius et consortes.

På motsvarande sätt var det ingen inom maktetablissemanget som såg några problem med att Sverige har politiserade domstolar där två tredjedelar av domarkåren utses av de politiska partierna – inte förrän Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Då blev Sveriges politiskt infiltrerade domstolar plötsligt väldigt problematiska.

Av de argument som numera anförs för detta systems avskaffande är det också uppenbart att man hela tiden varit medveten om de politiska partiernas inflytande över den dömande makten men att man – trots det fundamentala demokratiunderskottet i detta förhållande  – inte misstyckt eftersom den politiska påverkan på rättsskipningen som ägt rum har gynnat de egna intressena.

När man i Ungern sänker pensionsåldern för ett antal äldre domare för att ge plats för nya och yngre skriks det i Sverige däremot högt om på vilket förskräckligt sätt den ungerska regeringen förbryter sig mot Montesquieus maktdelningsprincip, som man nu plötsligt hyllar trots att Sverige är ett av få länder i världen som kallar sig demokratiska men inte tillämpar den och inte haft några planer på att implementera den.

När jag skriver detta får jag precis också beskedet att Lärarförbundet exkluderar Sverigedemokrater med motiveringen att man vill vara inkluderande. Verklighetens Sverige 2019 överträffar gång efter annan diktens Oceanien 1984 som ett land där krig är fred, frihet är slaveri och okunnighet är styrka, där nyspråket implementeras, historien skrivs om eller raderas ut ur medborgarnas medvetande, storebror ser dig och alla är jämlika men några – exempelvis Hanna Wagenius – är mer jämlika än andra.