WHISKYKRÖNIKA • Det har gått 30 år sedan jag på allvar började uppskatta en god single malt. För mig är god liktydig med rökig men snabbkursen nedan fungerar även för dig som klarar dig utan aromen av eldad torv i tumlaren. Några av er kan säkert betydligt mer än jag om ämnet, medan andra kanske kan vara betjänta av en duvning i det grundläggande. Jag vet att jag skulle ha varit det då 1997 när jag fick den första sexan Lagavulin ställd framför mig på bordet av min blivande hustru och blev frälst – på båda. Nedan följer hursomhelst en genomgång av det viktigaste man behöver veta för att förstå vad som egentligen står på etiketten och döljer sig i flaskan.
Det är lätt att tro att dyr whisky automatiskt är bättre whisky. Så enkelt är det inte. Faktum är att den största kvalitetsskillnaden finns mellan de billigaste och de riktigt bra standardutgåvorna. När priserna sedan fortsätter uppåt handlar det allt mindre om smaken och alltmer om ålder, sällsynthet, samlarvärde och prestige. För att förstå varför börjar vi med grunderna.
Vad är egentligen en single malt?
För att få kallas för single malt scotch whisky måste den vara tillverkad i Skottland av 100 procent mältat korn, komma från ett enda destilleri, ha destillerats i kopparpannor, ha lagrats minst tre år på ekfat och hålla minst 40 procent alkohol vid buteljering. Det är inte bara en regel utan är stadfäst i lag.
Detta i kontrast till en ”vanlig” blended whisky som består av whisky från flera destillerier och nästan alltid innehåller både maltwhisky och billigare grain whisky gjord på exempelvis majs eller vete. Blended whisky är ofta mjukare och mer likartad i smaken jämfört med single malt där smaken spretar rejält åt olika håll.
Om jag någon gång köper en blended whisky så blir det för det mesta Famous Grouse. Den har ett gott rykte som jag tycker är välförtjänt i motsats till en del andra mer namnkunniga klassiker – ingen nämnd, ingen glömd. Bra introduktioner till single malt är mer liktydigt med klassiker.
De flesta har hört talas om Glenlivet och Glenfiddich. De vanliga 12-åriga varianterna håller god kvalitet, är lätta och fruktiga och kostar inte skjortan. De är också orökiga, vilket inte är min melodi men många andras, och även ett bra ställe att börja på även för den som sedan kommer underfund med att en rejäl doft och smak av tjära är svårslaget.
Destilleriet och fatet
När man gått förbi nybörjarstadiet börjar man upptäcka att olika destillerier har sin egen stil. Ett destilleri kan exempelvis producera en lätt och citrusfrisk sprit medan ett annat ger en oljigare och kraftigare karaktär.
Extremt viktigt i sammanhanget är fatet som whiskyn är lagrad på. Mellan 60 och 80 procent av smaken utvecklas under lagringen. Det finns en rad olika typer av fat som ger olika karaktär åt whiskyn.
De vanligaste är bourbonfat – tidigare använda amerikanska ekfat som sägs ge drycken smak och doft av vanilj, honung, kokos och karamell, och sherryfat – tidigare fyllda med spansk sherry som påstås skänka whiskyn en karaktär av russin, torkad frukt, choklad, nötter och kryddor.
Rom-, portvins- eller vinfat förekommer också men används främst för avslutande lagring, så kallad finish för att ge whiskyn lite extra sötma och/eller fruktighet. Två whiskysorter från samma destilleri kan smaka helt olika beroende på vilken typ av fat de har legat på.
När vi pratar fatlagring kan det vara värt att nämna något om den åldersangivelse (Age Statement) som finns på de flesta whiskyflaskor. Den betecknar inte riktigt vad man spontant tror.
Står det exempelvis ”12 Years Old” betyder det att den yngsta whiskyn i flaskan är tolv år gammal. Finns flera olika fat i blandningen anger man alltid åldern på den yngsta komponenten. En 18-årig whisky kan alltså innehålla betydligt äldre whisky – men aldrig yngre.
Allt fler destillerier anger ingen ålder alls. Det kallas på fackspråk för NAS (No Age Statement) och betyder att producenten har blandat olika åldrar för att uppnå en viss smakprofil. Frånvaron av en ålderssiffra på etiketten ska inte automatiskt tolkas som att whiskyn är sämre.
Regionen sätter sin prägel
Skottland har ett antal whiskyregioner som traditionellt är förknippade med typiska och särpräglade stilar. Gränserna är mer flytande (no pun intended) idag än tidigare men fortfarande giltiga i stort.
Speyside – fruktig, elegant, ofta sherrylagrad. Highlands – stor variation från lätt till kraftig. Islay – kraftigt rökig med tydliga inslag av torv, hav, tjära och jod. Min favorit. Islands – salt, kryddig, ofta lätt rökig. Lowlands – oftast lättare, mjukare, smak och inte så rökig, Campbeltown – oljig, kraftfull med en lätt sälta.
Vad betyder rökig?
När kornet torkas kan man använda torv som bränsle. Röken tränger in i malten och ger aromer av lägereld, tjära, hav och rök.
Hur rökig en whisky är kan anges i allmänna omdömen eller cirkeldiagram men ibland också lite mer vetenskapligt i PPM (Parts Per Million) fenoler i malten. Höga PPM-tal innebär generellt att whiskyn upplevs rökigare – men destillation och lagring påverkar också slutresultatet.
Tiden gör sitt
Lagringstiden på fat gör stor skillnad. En ung whisky kan vara kantig och spritig. Efter ett antal år på fat mognar den och blir mjukare, rundare och mer komplex. Vilken typ av fat som används har stor betydelse. Inte bättre eller sämre, bara olika.
Under lagringen avdunstar ungefär två procent av innehållet varje år genom fatets trä. Det kallas ”Angel’s Share” – änglarnas andel. Efter arton år kan en tredjedel av innehållet ha försvunnit. Efter tjugofem år närmar sig förlusten fyrtio procent.
Bra att veta är att mognadsprocessen stoppar när whiskyn hälls på flaska. Att spara din 12-åriga whisky i sex år ger alltså inte samma effekt som att köpa en 18-årig whisky. Detta i kontrast till ett bra vin som kan utvecklas mycket efter att det buteljerats.
Några begrepp att känna till
Utöver alkoholhalt, antal centiliter och ålder kan man på flaskans etikett hitta en rad begrepp som inte är helt självförklarande. Den påläste får därför ut mer än den okunnige om vad flaskan innehåller.
”Single Cask” betyder att whiskyn kommer från ett enda fat. Varje fat är unikt och smaken varierar därför mellan buteljeringar.
”Small Batch” innebär att whisky från flera men ett fåtal utvalda fat har blandats. Det är nästan lika exklusivt som ”Single Cask” men med mindre variation mellan de olika buteljeringarna.
”Cask Strength” anger att whiskyn inte har spätts ut med vatten före buteljering. I kontrast till den vanliga alkoholhalten på 40 procent eller strax över det, ligger styrkan här på mellan 50 och 65 procent. Det smakar inte bara starkare utan också mer. Man kan själv tillsätta några droppar vatten i glaset för att öppna upp aromerna.
”Non Chill Filtered” berättar att whiskyn inte är kylfiltrerad, något som regelmässigt görs för att den inte ska bli grumlig när vatten eller is tillsätts. Men vid kylfiltrering försvinner samtidigt en del oljor och smakämnen. När det hoppas över får drycken ofta en fylligare smak. Att whiskyn blir lite grumlig med vatten är då helt naturligt.
”Natural Colour” talar om att whiskyn inte är färgad med sockerkulör (E150a), vilket annars är vanligt och tillåtet enligt den skotska whiskylagen, utan har fått sin färg enbart från fatlagringen. Det säger inget om kvaliteten men att färga whiskyn uppfattas av somliga som lite fusk, även om det bara är visuellt. Ofärgad whisky kan vara ljusare än färgad men kan också vara lika mörk eller mörkare.
När priset börjar handla om annat
En dyrare whisky är ofta en bättre whisky men skillnaden minskar vid en viss gräns. Personligen tycker jag att man kan stanna runt 600–700 kronor och ändå dö lycklig utan att ha missat något avgörande i livet.
Men som med allt annat kan ett whiskyintresse slå över i besatthet och då är det bara den egna plånboken som sätter gränsen. Verkliga rariteter har sålts för tiotals miljontals kronor på auktion. Macallan 1926 är det mest extrema exemplet, endast fyrtio flaskor buteljerades från fatet.
Men även vi vanliga dödliga kan någon gång vilja slå på stort om vi fått tillbaka några tusenlappar på skatten eller vunnit lite på Lotto. Då kan man vilja betala lite extra för exklusiva fat och begränsade upplagor eller rena samlarobjekt som man korkar upp först till guldbröllopet eller låter gå i arv till barnen.
Svensk whisky
Skotsk whisky görs bara i Skottland. Det är en geografisk sanning men var länge också en kvalitativ sådan. Idag tillverkas dock whisky också i andra länder som kan mäta sig med det skotska originalet. Sverige är ett av dem.
Redan på 1950-talet gjordes försök i statlig regi av Vin & spritcentralen att ta fram en blågul whisky. Den fick namnet Skeppets whisky och hamnade snabbt i ett välförtjänt vanrykte då den lämnade mycket i övrigt att önska beträffande kvalitet. Experimentet avslutades 1970.
Nästan 30 år senare, 1999, plockades dock den kastade stafetten upp igen. Denna gång i privat regi när Mackmyra föddes. Företaget har haft en brokig utveckling ägarmässigt med konkurser och rekonstruktioner och framtiden är fortfarande oviss. Desto mer övertygande har den whisky man tillverkat varit.
Jag hade turen att känna en person som arbetade på Mackmyra och fick i present några exklusiva rökiga utgåvor som jag idag lite ångrar att jag snabbt drack upp och inte sparade. Men i standardsortimentet finns Svensk Rök som är alldeles utmärkt. Den ännu något bättre Identitet har däremot utgått. För den som fördrar orökig whisky finns lika utmärkta Svensk Ek.
Förutom Mackmyra finns i Sverige också ett antal andra mindre och exklusiva whiskytillverkare som High coast whisky (Höga kusten) som i likhet med Mackmyra vunnit internationella utmärkelser. Agitator, spirit of Vehn (Ven) och Smögen kan också nämnas, men dessvärre har jag själv inte haft tillfälle att avnjuta någon av deras produkter.
Mina favoriter
Jag har avsiktligt varit återhållsam med att namndroppa whiskysorter ovan. Men så här avslutningsvis tänkte jag ändå nämna några favoriter, samtliga av det rökiga slaget och därför inte en lista till nytta för alla men ändå för några.
Lagavulin har jag redan nämnt och den lär jag alltid hålla för en av de godaste, och man behöver inte köpa någon av de dyraste utgåvorna för att sitta nöjd med glaset i hand. Mackmyra Svensk Rök har jag också alltid hemma, och Svensk Ek för att bjuda känsliga gäster på.
Några andra verkliga favoriter utan inbördes rangordning är Lagg, Kilchoman Sanaig Àrd, Arran, Ardbeg och Bunnahabhain Mòine – alla rejält rökiga, alla outspädda och alkoholstarka, alla non chill filtered och natural colour. Finlaggan och AncNoc är inte heller dumma. Men nya angenäma bekantskaper lär tillkomma.
Slutord
Ju mer man lär sig om whisky desto mindre handlar det om att köpa den dyraste flaskan och mer om att ringa in den typ av single malt man gillar. Lär man sig lite om de olika regionernas och destilleriernas karaktär, fatets och lagringstiden betydelse och förstår terminologin kan man göra klokare val och undvika dyra felköp.
Och om man inte har obegränsat med pengar men ändå vill ha en riktigt bra single malt kan man hålla sig inom prisintervallet 450–750 kronor där man enligt mitt och många andras förmenande får mest kvalitet för pengarna. Därefter stiger priset betydligt snabbare än smakupplevelsen.
Men den viktigaste lärdomen av alla är att smakar det bra så är det bra. Hittar du en billigare whisky som du tycker slår de mer exklusiva med hästlängder är det bara att gratulera. Även om det kan vara kul att kokettera lite så handlar det i slutänden egentligen bara om att hälla upp och njuta av det du har i glaset.
Men njut med måtta så att du inte trillar ned i botten på flaskan och inte tar dig ut. Låt bilen och motorcykeln stå efter en whiskykväll och skaffa gärna en bra alkomätare.
