Att blanda bostadstyper och upplåtelseformer är en politiskt lockande idé – men den angriper inte orsakerna till Sveriges segregation. I stället riskerar den att förvärra bostadskrisen, varnar nationalekonomen Charlie Karlsson.

Socialdemokraternas senaste förslag om att motverka boendesegregationen genom att skapa ”blandade städer” får kritik från forskarhåll. Enligt Charlie Karlsson, professor emeritus i nationalekonomi vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping, är idén om att blanda hyresrätter och ägarbostäder en kosmetisk lösning på ett djupt ekonomiskt problem. Det skriver han i en debattartikel i GP.

Enligt Karlsson kan en sådan bostadspolitik få stadsdelar att framstå som mer socialt blandade på pappret – men utan att förändra de grundläggande mekanismer som skapar segregation. ”Det gör inte mycket för att förändra de djupare krafter som driver segregationen”, skriver han.

Självsortering styr bostadsmarknaden

Kärnan i problemet, menar Karlsson, ligger i hur bostadsmarknaden fungerar. Människor väljer inte bostadsområde slumpmässigt utan ”sorterar sig själva” utifrån faktorer som inkomst, tillgång till arbete, skolor, trygghet och service.

Familjer med högre inkomster tenderar att bosätta sig i attraktiva områden med goda skolor och låg brottslighet, medan hushåll med lägre inkomster söker sig till billigare bostäder – ofta i stadsdelar med sämre tillgång till samhällsservice.

LÄS ÄVEN: Per Gudmundson: ”Tvångsblandning kommer att ske – med lagstiftning”

Enligt Karlsson är detta en form av marknadssortering som är djupt inbyggd i det urbana systemet. Den innebär att även i stadsdelar där bostadsrätter och hyresrätter blandas kommer de ekonomiska skillnaderna mellan hushållen att bestå.

”Närhet är inte någon garanti för integration”, betonar han. Invånare kan dela postnummer men leva helt skilda liv. De rör sig i olika sociala nätverk, handlar i olika butiker och skickar sina barn till olika skolor.

Riskerar att förvärra bostadskrisen

Karlsson varnar också för oavsiktliga konsekvenser. Om kommuner kräver att nya bostadsprojekt måste innehålla både ägarboenden och hyresrätter, kan det minska lönsamheten för byggbolagen.

Resultatet blir färre byggda bostäder och ännu större bostadsbrist. Enligt honom kan därför en politik som syftar till ökad inkludering i själva verket ”leda till att alla får det svårare att hitta en bostad”.

Ekonomin, inte arkitekturen, är nyckeln

För att verkligen minska segregationen krävs enligt Karlsson att politiken angriper de bakomliggande ekonomiska klyftorna. ”Nyckeln till att minska segregationen ligger därför inte i att förändra sammansättningen av bostadstyper och upplåtelseformer i olika bostadsområden utan i att ta itu med de underliggande ekonomiska förhållanden som ger upphov till segregation”, skriver han.

LÄS ÄVEN: Aftonbladets krav på S: Tvångsblanda invandrare och svenskar i Danderyd och på Lidingö

Han menar att de rumsliga skillnaderna i svenska städer i grunden speglar ojämlikheter i inkomst, sysselsättning, utbildning och tillgång till offentliga tjänster. Så länge dessa skillnader består kommer människor att fortsätta sortera sig själva på bostadsmarknaden.

Tre vägar till verklig förändring

I stället för att fokusera på tvångsblandning av bostadsformer föreslår Karlsson tre prioriterade områden:

1. Öka bostadsutbudet, särskilt i attraktiva stadsdelar, för att minska prispress och korta köerna.
2. Förbättra skolor, kollektivtrafik och trygghet i utsatta områden, så att dessa stadsdelar blir mer attraktiva för fler grupper.
3. Genomför breda utbildnings- och arbetsmarknadsreformer som minskar inkomstklyftorna och därmed den ekonomiska grunden för segregation.

”En politisk slogan – inte en lösning”

Enligt Karlsson har Socialdemokraterna rätt i att segregationen utgör ett hot mot både social sammanhållning och ekonomisk stabilitet. Men han anser att partiet misstar sig när det tror att planeringslösningar kan lösa ett ekonomiskt problem.

Den så kallade ”blandade staden” må vara, som Karlsson uttrycker det, ”en övertygande politisk slogan”. Men den riskerar att avleda uppmärksamheten från den verkliga uppgiften – att bygga ett samhälle där alla hushåll, oavsett inkomst, har verklig frihet att välja var de vill bo.

LÄS ÄVEN: Här är villaområden i Stockholm som ska tvångsblandas – för integrationen

Andra – även Socialdemokraterna som lanserat det bostadspolitiska förslag som i debatten går under namnet ”tvångsblandning” – har traditionellt ansett att ansvaret för ett jämlikt samhälle också ligger hos individen. Samhället ska erbjuda alla medborgare förutsättningar att göra den så kallade klassresan, men det är sedan upp till individens egna ansträngningar och motivation hur långt han eller hon når.

Den kulturella igenkänningsfaktorn

Utöver de ekonomiska drivkrafter som är Karlssons fokus pekar annan forskning på att kulturella preferenser spelar roll för hur människor väljer bostadsområde. Forskare beskriver hur även milda “likhets-preferenser” – önskan att bo nära personer med liknande bakgrund – bidrar till segregation.

Vid sidan av hur segregation av Carlsson och i den offentliga debatten mer allmänt omtalas som ett problem och något socioekonomiskt påtvingat, finns också en som är självvald och inte handlar om vad man ekonomiskt är hänvisad till. En individs preferens för att “ha en viss andel av den egna gruppen” i sitt kvarter eller område kan leda till att enskilda områden blir mer homogena över tid och samhället som helhet mer segregerat.

I studien ”Natives’ opinions on ethnic residential segregation…” framkommer också att bostadssegregation hänger ihop med att människor – både majoritets- och minoritetsgrupper – tenderar att välja områden där de känner igen sig själva och sina nätverk.

Det betyder att även om man fysiskt blandar upplåtelseformer och bostadstyper riskerar man att misslyckas med målet om verklig social blandning, eftersom boendevalen fortfarande styrs av kulturella eller sociala preferenser – inte bara av hur många hyresrätter eller ägarlägenheter det finns i ett område.

LÄS ÄVEN: S och Hyresgästföreningens plan – ge migranter förtur till exklusivaste villaidyllerna

Riksdagspolitikerna som gjort lumpen – hela listan