LEDARE • Sverigedemokraterna har gärna lånat ord och auktoritet från äldre svenska författare. Moberg och Heidenstam har fått ge historiskt djup åt partiets budskap om Sverige. Lästa tillsammans med Torgny Segerstedt visar de en patriotism där landets frihet och folkets kontinuitet hör samman. När betydelsen av svenskarnas månggenerationella gemenskap nu blir en stridsfråga inom SD finns det anledning att återvända till mer än de vackra citaten.

Den 24 april 1940 skrev Torgny Segerstedt om blåsipporna. Våren kom till de svenska hagarna och skogsbackarna medan kriget slöt sig kring landet. Två veckor tidigare hade Nazityskland angripit Danmark och Norge.

Den svenska våren hade fått en särskild betydelse. Landskapet väckte minnen av barndomen och en starkare medvetenhet om hemhörigheten. Därifrån gick Segerstedts tanke till tidigare generationers arbete och till det ansvar som nu vilade på de levande.

Det är värt att stanna inför denna förbindelse mellan landskapet, folket och friheten. Den förekommer hos en av den svenska offentlighetens mest respekterade motståndare till nazismen. Hans kärlek till Sverige gjorde honom inte undfallen inför den diktatur som uppträdde i nationalismens namn. Den gav honom tvärtom skäl att göra motstånd.

I min tidigare text om socialkonservatismens historia beskrev jag hur dess samhällsbygge förutsatte en historiskt framvuxen folkgemenskap. Hos tänkare med olika betoning på sociala reformer, stat och nation fanns ett folk som skulle hållas samman och vars arv skulle förvaltas.

LÄS ÄVEN: Dagerlind: Att vilja förbli ett folk är inte islamism

Men föreställningen var betydligt bredare än socialkonservatismen. Den återkommer också hos skribenter som satte den enskildes frihet, samvetet och motståndet mot överheten i centrum. Vilhelm Moberg och Torgny Segerstedt tillhör dem. Hos Verner von Heidenstam får generationsgemenskapen ett poetiskt uttryck som blivit en del av Sveriges nationella självbild.

De behöver inte göras till anhängare av samma ideologi för att denna gemensamma utgångspunkt ska bli synlig. Den om ett homogent svenskt folk med en uråldrig gemensam historia och härkomst som byggt det land vi kände och tog för givet fram till andra världskrigets slut i mitten av 1900-talet. Den var allmängiltig, bred och höjd över varje misstanke – tills den plötsligt inte längre var det.

Orden Sverigedemokraterna själva valde

Att återvända till dessa gestalter är särskilt relevant därför att Sverigedemokraterna själva har sökt förankring i den äldre svenska patriotismen. Tydligast går det att se hos Moberg och Heidenstam.

I Almedalen den 7 juli 2019 inledde Jimmie Åkesson sitt tal med ett längre avsnitt ur Mobergs ’Svensk strävan’. Det var en medvetet vald ram för ett tal om hemkänsla, sammanhållning och ett land som förändrats till oigenkännlighet.

Åkesson återkom till tidigare generationers arbete och till skyldigheten att förvalta det som de hade lämnat efter sig. Samtidigt talade han uttryckligen om både infödda och invandrade svenskar. Historisk kontinuitet och möjlighet till delaktighet presenterades alltså tillsammans. Men det senare förstods ha det förstnämnda som förutsättning.

Heidenstams dikt Sverige hade en ännu tidigare plats i partiets självbeskrivning. I partiprogrammet från 1999, med senare justeringar 2002, framhölls dikten som ett uttryck för den fosterlandskärlek SD ville företräda. Mattias Karlsson återvände till Heidenstam när han citerade ’Åkallan och löfte’ under regeringskrisen 2014.

LÄS ÄVEN: Dagerlind: Socialkonservatismen föddes inte i ett folklöst land

Sådana hänvisningar behöver inte innebära att ett parti övertar varje uppfattning hos en författare. Karlsson kritiserades av politiska motståndare som tolkade Heidenstams text bokstavligt för att han använde militäriska krigsmetaforer i ett spänt politiskt läge. Man förstod förstås, men låtsades inte göra det, att det inte handlade om någon uppvigling till våld.

Citatet skulle i stället bidra till att förklara vad partiet sade sig värna. Väljare som hört talas om förfäder, hembygd och ett nationellt arv har haft anledning att uppfatta budskapet som ett försvar också för den historiska folkgemenskapen. Om den innebörden nu ska begränsas eller avföras behöver partiet förklara hur dess gamla ord ska förstås.

Mobergs land tillhörde också de döda

’Svensk strävan’ utgavs 1941, under hotet om nazistisk ockupation. Det är en beredskapstext vars nationella självhävdelse primärt men inte endast ska läsas mot den bakgrunden.

Moberg förbinder svenskarnas rätt till landet med odlarens och brukarens arbete, tidigare generationers uppoffringar och den kultur som skapats här. De levande har ett ansvar för ett verk vars upphovsmän inte längre kan försvara det: ”De kan icke mera värja sitt verk. Det åligger oss.”

Här framträder ett Sverige som sträcker sig bortom det egna livets tid. De dödas arbete ger de levande skyldigheter. Att landet är vårt innebär ett förvaltaransvar och en uppgift att fortsätta bygga det på frihetens grund.

Hos Moberg är förfäderna dessutom människor som har arbetat. Den nationella historien får sitt innehåll genom deras liv och gärningar. Det perspektivet är också centralt för hans senare ’Min svenska historia berättad för folket’, där vanliga människors erfarenheter ges utrymme i en historieskrivning som tidigare länge dominerats av kungar och krig.

Det finns en politisk kraft i detta. Ett folk som har en historia äldre än den sittande regeringen kan också ställa regeringen till svars. Landet tillhör inte makthavarna därför att de för tillfället förvaltar staten. De kan kritiseras för hur de sköter något som folket i tidigare generationer byggt upp och som ska överlämnas i gott skick till kommande generationer.

LÄS ÄVEN: Dagerlind: Begrav inte svenskarnas rätt att vara ett folk

Mobergs frihetlighet och hans historiska hemhörighet kan läsas tillsammans. Den som älskar sitt land kan ha särskilt starka skäl att motsätta sig maktmissbruk, tystnad och underkastelse.

Ett folk kan på samma sätt uppskatta sin kultur och sina institutioner och samtidigt känna att också själva kontinuiteten mellan generationerna har ett värde. Det är den förbindelsen som riskerar att försvinna när kultur diskuteras som om den kan reduceras till en lista över önskvärda beteenden. Något abstrakt på papper i stället för något konkret nedärvt och förankrat i folksjälen,

Segerstedts svenska arv

Segerstedts ’Den svenska våren’ är lika tydlig i sitt generationsperspektiv. Han förbinder de döda vid landets kyrkor med det som finns kvar i uppodlade marker, verksamheter, rättsordning och skapande. De levande ska lämna detta vidare, berikat av sina egna insatser.

I texten heter det: ”Vi få icke förråda det svenska i oss, detta arv från tusenden av generationer, utflödet i sinnelag och kynne av denna jord”.

Det är ett språk präglat av sin tid, med en poetisk överdrift i generationsräkningen. Men dess historiska riktning är otvetydig. Svenskheten framträder som något de levande har fått ta emot och nu ansvarar för.

Textens frihetsappell hör hemma i krigsvåren 1940. Man kan därför argumentera för att dess formuleringar om ”främmande påverkan” inte direkt kan lyftas över till dagens invandringsdebatt. Men man kan också hävda att stora likheter finns och rentav att situationen på ett sätt är värre nu när det främmande släppts över gränsen, något Sverige då förskonades från.

LÄS ÄVEN: Dagerlind: När svenskarna blev SD:s största hot

Vad Segerstedts text bortom den parallellen ändå visar är hur nationell hemhörighet kunde ge kraft åt ett kompromisslöst frihetsförsvar. Segerstedt kunde avvisa nazismen och samtidigt uttrycka djup samhörighet med det egna landets folk och historia.

Den kombinationen borde fortfarande vara begriplig. Att motsätta sig rasideologi och diktatur förpliktar ingen att betrakta den egna historiska folkgemenskapen som betydelselös. SD-fientliga aktörer har länge haft en agenda att försöka sudda ut den distinktionen och tyvärr verkar det nu som att partiet självt fallit till föga.

Barnen och kyrkohällen

Heidenstam tillhör en annan politisk och litterär miljö. Han ska inte göras till en tredje företrädare för Mobergs och Segerstedts antinazistiska publicistik. Det relevanta här är hur han gestaltar sambandet mellan folk, land och tid.

I ’Sverige’ binds hembygden till dem som ska leva där efter oss och dem som redan vilar där. Här finns både ”våra barn” och ”våra fäder sova under kyrkohällen”. Det är en samhörighet som sträcker sig över det enskilda livet. Ord som ”barn” och ”fäder” kan förstås tolkas fritt och bildligt men i sammanhanget nog mer bokstavligt som ”nära och kära”.

Dikten ingick i sviten ’Ett folk’, publicerad 1899, tillsammans med bland annat ’Medborgarsång’. Där riktas den nationella gemenskapen också mot klassprivilegierna. Fattiga och rika har del i samma fädernesland – gemensamma uppoffringar ger skäl att kräva politisk delaktighet.

Kopplingen till socialkonservatismens sammanhållningsfråga är tydlig, även om de politiska svaren skilde sig åt. Ett gemensamt land förpliktar dem som har makten att också se dem som saknar den.

LÄS ÄVEN: Dagerlind: Jag vet vad det innebär att göra Sverige till Sverige igen – men gör SD?

Detta ger patriotismen ett innehåll utöver högtidstalen. Den kan användas för att kräva att samhället behandlar sina medlemmar rättvist. Den kan väcka frågan om vilka skyldigheter vi har mot människor vars arbete gjort vårt eget liv möjligt.

När SD har lånat Heidenstams ord har partiet också knutit an till denna föreställningsvärld. Det handlar om människor som hör samman genom landets historia och har en framtid att ansvara för. Och partiets företrädare var naturligtvis inte omedvetna om att orden i en svensk historisk kontext anspelar på ett i alla avseenden historiskt homogent folk.

Historisk gemenskap och nya medlemmar

Inget av detta fastställer med säkerhet hur Moberg, Segerstedt eller Heidenstam skulle ha ställt sig till dagens migrationspolitik. Deras verk är inte färdigskrivna svar på våra konflikter. Men texterna gör det svårt att hävda att en historisk svensk folkgemenskap skulle vara en främmande tanke i den svenska frihets- och kulturtraditionen. Den finns där som en väsentlig del av deras språk om Sverige.

Ingen av dem hade sannolikt haft något att invända mot förekomsten av ett erbjudande och kontrakt om öppen svenskhet på en ansvarsfull nivå, men däremot ha ett och annat att säga om dagens Sverige där historiska svenskar är på god väg att bli en minoritet.

Om ett folk kan införliva enstaka nya medlemmar och om en historisk gemenskap kan föras vidare även vid omfattande befolkningsförändringar är två olika frågor där svaret på den första är ett tydligt ja och det realistiska svaret på den andra är ett lika tydligt nej.

LÄS ÄVEN: Dagerlind: Ett folk är mer än en nyckelharpa

Här blir den nutida kulturnationalismen ibland alltför tunn. Den kan beskriva vad en enskild person behöver tillägna sig för att bli en del av Sverige, men lämnar frågan om det historiska folkets fortbestånd otillräckligt behandlad.

Språk och traditioner förs vidare av människor. Det sker i familjer och grannskap, i skolor, föreningar och vardagens samvaro. En levande nationell kultur förutsätter att människor både vill och förmår bära den vidare. Vilka förutsättningar denna överföring behöver är en politisk fråga som förtjänar mer än försäkringar om att goda värderingar ska räcka.

Den månggenerationella svenska folkgemenskapens fortsatta liv i Sverige bör rimligen anses ha ett värde i sig. Den uppfattningen kan förenas med att människor med andra rötter i begränsad omfattning kan och tillåts bli en del av gemenskapen med lika medborgerliga rättigheter, även om assimilation är en process som fullt ut kan ta flera generationer.

Förändringarnas omfattning och hastighet måste få diskuteras. Det är svårt att se hur ett parti som vuxit genom löftet att bevara och göra Sverige till Sverige igen skulle kunna betrakta den frågan som obehörig. Tvärtom borde man kunna ange en ungefärlig siffra på vad som konstituerar en stabil historisk folkmajoritet.

Vad betyder då hänvisningarna?

I den aktuella SD-striden betonar Mattias Karlsson nationens kulturella grund och hänvisar till principprogrammets öppna svenskhet. Richard Jomshof framhåller också släktskapets betydelse och det svenska folkets framtid som majoritet i landet.

Den öppna svenskheten har funnits i SD:s program sedan länge. Det vore missvisande att beskriva möjligheten att bli svensk som ett nyuppfunnet avsteg hos partiet. Åkessons tal 2019 med starka ord om generationsarvet signalerar dock att denna möjlighet förutsätter en historisk folkmajoritet att uppgå i.

Men plötsligt låter det annorlunda, mindre socialkonservativt, mer vänsterliberalt. Partiet behöver därför klargöra vad det nu är man förväntas ta avstånd från. Tidigare var det bara extrempositionen om härkomst som ett absolut villkor för varje människas tillhörighet. Nu tycks en rejäl förflyttning ha skett. Också uppfattningen att den historiska svenska folkmajoritetens kontinuitet är något särskilt och värt att bevara förefaller otillåten.

LÄS ÄVEN: Dagerlind: När svenskheten görs moraliskt misstänkt

Historiska författare avgör inte dagens politik åt oss. Deras auktoritet befriar ingen från att argumentera för sina egna ståndpunkter. Det gäller också SD. Partiet har självt valt att använda inte bara dessa skriftställare, utan också politiker och politiska tänkare som förmedlat en tro på det historiskt svenska folket och den strävan med vilken våra förfäder skapat det goda samhälle vi haft anledning att vara stolta över och i den utsträckning vi förirrat oss vilse från den hitta vägen tillbaka till att göra Sverige till Sverige igen. Då bör man rimligen tåla att väljarna ta orden på allvar.

Det finns goda skäl att läsa Moberg och Segerstedt för deras frihetsförsvar och Heidenstam för hans gestaltning av den nationella samhörigheten. Läser man dem uppmärksamt upptäcker man också människorna bakom arvet – de som arbetat, levt och dött här, och de efterkommande som ska fortsätta deras verk. Ett historiskt folk. En historisk kontinuitet.

För den som vill göra Sverige till Sverige igen borde deras betydelse vara en utgångspunkt att förklara och försvara. Om den nu plötsligt ska väga lättare måste också det sägas öppet. Annars har man lånat förfädernas ord för att vinna de efterkommandes röster, utan att vilja svara för vad orden lovade.