Rasism – fobi för ett tabu

➤ KRÖNIKA Vi lever i en ointellektuell tid där ord i mindre grad har ett distinkt innehåll än starka emotionella valörer. En positiv eller en negativ åsikt byggs genom att bunta ihop en samling begrepp som betonar att det utvalda fenomenet är bra eller usligt.

Det är lättare att peka ut det usliga. Få personer har något beaktansvärt att säga om den hotande klimatkatastrofen så man fokuserar på hur onda de människor är som ställer sig skeptiska till klimathotstron. Man diskuterar inte vad som är rasism och vad som är dåligt med detta, utan linjen är att allt som kallas rasism är dåligt utan behov av argument.

I det moderna samhället finns det välbetalda advokater för de flesta särintressen. Vi har människor som representerar fackanslutna, handikappade och elitidrottare. Deras tro och uppdrag korresponderar. Att vi får svarta personer som kliver fram och hävdar att det är synd om den svarta gruppen och att de själva är lämpliga representanter som kan framhäva detta överraskar inte. Men denna faktor borde inte vara annorlunda än representanter för ensamma mödrar och taxichaufförer. Men det finns också en villighet hos andra än svarta att instämma i klagomål om rasism.

Vi får en rasism som expanderar. Redan uppfattningen att det finns raser kan anses vara rasism. Antirasisterna lägger mer vikt vid själva rasbegreppet än de utpekade rasisterna gör, men de kallas ändå inte för rasister. Det finns en ”kulturrasism” som lämnat biologin bakom sig för att se rasism i alla möjliga företeelser som dömer något som bättre eller sämre än annat; rasismen finns överallt, trots att raser inte finns.

Att känna skuld för rasism eller låtsas känna sig skyldig till detta stöds av en sekulariserad skuldkultur med kristna rötter. I vissa situationer är det ett bra sätt att avveckla en konflikt. Logiken i en konflikt är för en eskalering; ett svar på en anklagelse bli lätt en ny motanklagelse som i sin tur kräver en kraftfull motanklagelse.

Ett gräl, mellan vänner eller gifta kan tonas ner och övergå till försoning genom ömsesidiga skuldpåtaganden; parterna backar ifrån en konflikt med ömsesidiga egalitära reträtter; jag tar på mig skuld och räknar med att du också gör det, tills konflikten är mer eller mindre nedtonad.

Men detta fungerar bara om båda spelar enligt samma försonande strategi. En mindre civiliserad strategi är att offensivt anklaga. Subjektivt uppfattar många en konflikt så att den som är mest arg och anklagande är den som har rätt.

Sådana konflikter eskalerar emotionellt och blir svåra att lösa för parterna själva, men det finns ofta en hierarkisk struktur som kan lösa konflikten. Den högre i rang anses ha rätt att skälla ut den lägre som därför retirerar och lovar bot och bättring.

När hierarkin inte är tydlig kör båda parter hårt och söker ett emotionellt övertag. Om jag kan visa att jag är mer arg över en krock än den andre bilföraren, så kan han framstå som den skyldige för den polis som ingriper.

Anklagelsekulturen följer principen att alla erkännanden kan användas mot dig så man erkänner ingen skuld alls, utan söker etablera bästa möjliga berättelse i egen favör. En person från en skuldkultur försvagar sin position i en strävan efter en nedtrappning och en kompromiss. Det fungerar om motparten också är en del av skuldkulturen, men inte om denne hör till en anklagelsekultur och uppfattar reträtten som svaghet.

Rasism-tabu drivs av de som ser anklagelsen som effektiv för den egna offensiven och noterar motpartens svårighet att stå emot. Det finns ett starkt etnomasochistiskt drag som är svårt att beskriva som annat än en förvirrad svaghet. Man vänder andra kinden till för att framstå som god eller man stöder den aggressive i hans anklagelser för att visa sig vara en god människa som står på såväl verkliga som fiktiva offers sida.

En inte oviktig komponent är att de skuldtyngda trots sina bekännelser om fel ändå är en klass bättre ”de skamlösa”. Den vite skamkännande göder rasism-anklagelserna genom sina erkännanden, men känner sig som en bättre människa än ”den skamlöse” personen som ser rasismanklagelsen som ett bedrägligt skådespeleri.

Det finns mycket att känna skam och skuld för. Att avskriva rasism som normal främlingsförsiktighet anses vara en synd. Det går inte ens att friskriva sig själv från dolt och omedvetet rasistiskt beteende. De ängsliga förfasar sig över sina egna spontana reaktioner som kan tydas som rasistiska reaktionsmönster.

Om man i ett experiment låter personer bedöma en bild som snäll eller hotfull så tar det lite längre tid att klassa en svart man med en blomsterbukett än om det är en vit man som håller buketten. En svart man med pistol går snabbare att uppfatta än en vit man med pistol. Om man är vit amerikan är detta fullt rimligt, men man skall ändå förfasa sig.

Jag har inte stött på någon undersökning av andra personer än vita. Det anses förmodligen som rasism att undersöka om andra medborgare än vita har rasmässiga stereotyper.

De flesta etniska konflikter har en sorts högre moral som skiljedomare. Det är skillnad mellan övergrepp och övergrepp; folkmord är värre än en massaker osv. Subjektivt känns motpartens åtgärder som övergrepp och den egna sidans våld som rimlig vedergällning, men det går ändå att lägga på ett objektivt raster då båda sidor vill vinna sympati hos opartiska åskådare.

Rasism-begreppet är sällsynt destruktivt då vissa grupper utses till offer och andra till förövare per definition. Det är en närmast religiös distinktion mellan guds anhängare och djävulens. Vem behöver bry sig om detaljer i konflikten? Att sätta kättaren på bålet är ju en välgärning som möjligen, genom ånger, kan rädda en annars förtappad själ.

USA är ett föredöme i vissa frågor men ett skräckexempel i andra, inte minst i oförmågan att ens diskutera rasproblem på ett sekulariserat sätt. Rörelsen ”Black Lives Matter” har skapat många upplopp med dödsfall, och den reguljära pressen mäktar inte ställa rätt frågor utan ägnar sig åt sympatireportage.

De undersökningar som söker mäta förekomsten av onödigt dödligt polisvåld kommer till slutsatsen att svarta poliser skjuter fler obeväpnade brottsmisstänkta personer än vita poliser. De svarta poliserna har dessutom en rasistisk bias, de skjuter dubbelt så många misstänkta, men obeväpnade vita, som vita poliser skjuter misstänkta, men obeväpnade svarta.

Fler svarta hamnar i fängelse än den svarta andelen i befolkningen, men den korrelerar väl med andelen brott av svarta. Många halvoffentliga institutioner sprider missförstånd och mörklägger.

Det är värt att uppmärksamma och kritisera Anti-Defamation League som nyligen fördömde några nya ”hatsymboler”: ”13/52” och ”13/90” skall avfärdas och förkastas. Siffrorna har dykt upp i debatten om kriminalitet och etnicitet. Svarta är 13 procent av USA befolkning, men de står för 52 procent av morden och utövar 90 procent av våldet mot en annan etnisk grupp än den egna. Man kan dock inte åtgärda ett problem genom att förneka dess existens.

Vi har samma ”problemlösning genom mörkläggning” i Sverige som i USA. Myndigheterna tror att om man förnekar invandrarkriminaliteten mot svenskar så finns inte det problemet. Tanken är att stereotyperna skapar verkligheten istället för att spegla den. Därför måste all spegling av verkligheten förnekas genom att kritikern anklagas för rasism. Överbrottsligheten hos vissa grupper finns inte, och om den finns är det inte deras fel utan vårt.

Rasism-tabut är inget försvar mot ett felaktigt tänkande utan ett destruktiv skuldpåtagande. Det blir också ett skapande av en skev konfliktlinje. Alla ickekriminella borde kunna ha en gemensam front mot den relativt lilla gruppen kriminella. Nu påstås alla svarta/invandrare indirekt kränkta av misstankar och en självgod vit elitgrupp tar sig rätten att ta den hotade vita befolkningen i upptuktelse för att hysa en förment rasism.