DEBATT • Man kan placera varje härskare på en skala som visar vad som är härskarens prioritet. I ena änden av skalan är undersåtarna prioritet, i den andra är härskaren själv prioritet. Med härskare menas här alla sorter, monarker, diktatorer så väl som folkvalda demokrater. Det finns ingen principiell skillnad i detta avseende. Ett folk som regeras av härskare med större omsorg om undersåtarna än sig själv kommer känna sig fria.
Det händer att en härskare börjar med höga ideal och goda intentioner men med tiden övergår till att berika sig själv. Tillfället gör som bekant tjuven; makten är tillfället, och det gör att makt korrumperar. Det finns givetvis flera sedelärande berättelser om detta mänskliga problem i vår civilisations grundläggande dokument.
Kung Salomo var det förenade Israels tredje kung. Gud gav honom en önskan när han uppsteg på tronen. Salomo önskade sig vishet för att han skulle kunna döma folket rätt och skapa ett harmoniskt samhälle. Som exempel på hans vishet berättas om två kvinnor som fått var sitt barn men det ena dog. Båda hävdade att det levande barnet var deras. I sin vishet befallde kungen att man helt sonika skulle klyva barnet mitt itu och ge dem var sin halva. Den falska modern tyckte det var en bra idé. Den andra gav hellre hela barnet till den första. Så avslöjade Salomo vem som var den äkta modern.
Med tiden kom Salomo dessvärre att missbruka sin makt, liksom sina två föregångare Saul och David som också hade börjat med höga ideal. Han byggde palats, skaffade sig massor av hästar, vagnar, guld och silver. Dessutom höll han ett hov med tusen villiga kvinnor från exotiska länder och med främmande religioner. Allt bekostat med tunga skatter och i strid med lagens konungaföreskrifter. Efter Salomos död splittrades riket och började sin väg mot undergången.
Ett enat missnöjt folk är livsfarligt
För härskaren i den bortre änden av skalan är undersåtarna boskap, en källa till skatt och till biomassa för krig. Utöver detta är undersåtarna mest en irritation och ett hot mot hans makt. En missnöjd och enad folkmassa är livsfarlig för härskaren. Han står inför ett problem: Hur mjölkar man undersåtarna maximalt för egen vinning utan att svälta dem och riskera revolution? Ett mjukt knep är att från dagis till graven lära dem vackra ord om deras världsunika frihet, och som bevis på densamma låta dem rösta på en handfull nästan identiska åsiktspaket lite då och då. Ett annat, lite hårdare, är att med deras egna pengar muta dem med nöjen och en illusion av trygghet, alltså bröd och skådespel, panem et circenses, välfärd och mello.
En tredje, mer brutal metod, är att söndra och härska, divide et impera. Det är här ideologierna kommer in. De är en distraktion för lättlurade. De gör undersåtarna upptagna med att tjafsa och klösa varandra om höger och vänster, upp och ner, pappamånader, sopsortering, klimatångest, “könskorrigering”, sexuella perversioner, andra länders krig, utrikespolitik, Trump, Israel, Ukraina, skägg, burka. På så sätt blir folket splittrat och kastrerat, helt harmlöst för härskaren.
Våra nutida härskare är långt ute på den egoistiska änden av skalan. Deras skenbara omsorg om landet handlar egentligen om att bli återvald och fortsätta åtnjuta sin parasitära position. Ingen bryr sig om dig, din hemort och ditt folk. Ju mer kaos, ideologisk splittring, mångkultur, invandring, våld och oenighet desto bättre. Då blir det folkliga motståndet sporadiskt och kraftlöst mot härskarens ständigt högre skatter, inflation, allianser med främmande makter, folkutbyte, växande lagbörda och nya förmåner för härskarens vänner. Det må vara att den demokratiske härskaren inte direkt tänker på att skapa lidande, men arbetssättet för en demokrat är att ständigt hitta och skapa nya konfliktytor att slå mynt av, vilket får precis denna effekt. Det eroderar samhället.
Den inre fienden
Historikern Will Durant förklarar: ”En stor civilisation erövras inte utifrån, inte förrän den har förstört sig själv inifrån. De huvudsakliga orsakerna till Roms undergång låg hos dess folk, moral, klasskamp, utarmade näringsliv, byråkratiska despotism, kvävande skatter och förödande krig.”
Det finns en intressant formulering i den ed som enligt amerikansk lag ska sväras av en person som väljs eller utnämns till ett ämbete inom förvaltningen eller militären. Den börjar med orden: ”Jag, NN, svär högtidligen att jag ska stödja och försvara Amerikas förenta staters konstitution mot alla fiender, utländska och inhemska.”
Sveriges problem är de inhemska fienderna. Det är hög tid att vi undersåtar börjar begripa det och förenar oss. Sluta tjafsa om höger och vänster, parti X eller Y, rött eller blått, elbil eller “fossil”, Ukraina eller Ryssland. Din granne är inte din fiende oavsett vad han tror om hur ett land bäst ska styras. Era gemensamma fiender sitter i huvudstaden. De fruktar ett enat folk.
Så enas kring väsentligheter, kring den enda relevanta “ideologin”: Det som är bäst för vårt land, vårt folk, våra barn och vår rätt att styra oss själva. Om konkreta lösningar sedan faller inom ramen för det som kallas höger eller vänster spelar ingen roll. Låt er inte söndras och härskas. Ögonen på bollen. Ögonen på dem som söndrar samhället för att härska över oss.
Klaus Bernpaintner
(Artikeln tidigare publicerad på Folkungen.se)
