LEDARE • Det finns formuleringar som avslöjar mer än de som uttalar dem kanske tänkt sig. När EU-diplomater talar om hur man ska ”cope with Hungary” – alltså hur man ska stå ut med eller hantera Ungern – och att det ska ske med ”handskarna av” är det sådana formuleringar.
Det är inte språk som hör hemman i en gemenskap av jämbördiga demokratier. Det är språket i ett överstatligt system som tappat den demokratiska kompassen och respekten för sina egna medborgare, som ser dem mer som undersåtar och verktyg än som det fria samhällets grundläggande byggstenar.
Problemet det ungerska folket
Viktor Orbán och Fidesz är inga marginalfenomen. De har vunnit val efter val. Inte knappt. Inte av en slump. Utan med majoriteter som de flesta regeringar i Västeuropa bara kan drömma om och därför att de för en politik som det ungerska folket uppskattar.
Det verkliga problemet i Bryssel är inte Orbán som person och inte heller det parti eller den regering han leder. Det är att de ungerska väljarna gång på gång bekräftat hans politik och kan vara på väg att göra det igen.
Problemet för Bryssel är att Ungern har demokrati och för ungrarna att Bryssel har svårt att respektera detta.
“Gloves off” – när masken faller
I Poilitico-artikeln ”5 ways the EU could cope with Hungary if Orbán wins again” talar EU-källor öppet om vad som väntar om Orbán vinner igen. “The gloves will come off.” Det är ett anmärkningsvärt sätt att tala om relationen till ett medlemsland.
Eller kanske inte. För det som nu sker är att EU slutar låtsas att detta handlar om tekniska frågor och erkänner att det handlar om makt. Och om vem som i slutändan ska bestämma – nomenklaturan i Bryssel eller de ungerska väljarna.
LÄS ÄVEN: Så planerar EU att handskas med Orban vid en valvinst
Det anmärkningsvärda var kanske när man tidigare talade på sätt som försökte dölja detta. Men att man beskriver det man nu är i färd med som ”creative ways” att beröva det ungerska folket inflytande i EU skvallrar om att man inte helt övergett den nyspråkliga retoriken.
Fem sätt att runda en obekväm demokrati
De åtgärder som diskuteras är inte subtila. De är ett slags handbok i hur man hanterar en regering som man inte kan bli av med – inte därför att den är illegitim, utan därför att man inte anser sig behöva respektera demokratiska beslut som går en emot.
1. Avskaffa vetot – för att det används
När Ungern säger nej i frågor som migration eller Ukraina kallas det sabotage. Men vetot finns inte utan anledning, bara för syns skull, utan för att skydda det nationella självbestämmandet.
Att nu vilja avskaffa det därför att ett land faktiskt använder det är snäppet under att avskaffa allmänna val därför att väljarna röstar fel.
2. Gå vidare utan Ungern – demokrati à la carte
Om ett land inte samarbetar, går man vidare utan det. “Koalitioner av villiga” låter konstruktivt.
I praktiken betyder det ”Ni får vara med – men bara om ni håller med”. Annars blir det att stå vid sidan och titta på.
3. Stryp pengarna – tills politiken ändras
EU har redan fryst miljardbelopp till Ungern. Nu talar man om att göra det ännu mer systematiskt.
Officiellt handlar det om att upprätthålla rättsstatens principer. I praktiken bakom det nyspråkliga är det ren och skär utpressning, så långt från rättsstatliga principer man kan komma – anpassa er, annars kostar det.
4. Ta ifrån landet dess röst
Att ens diskutera att dra in Ungerns rösträtt säger allt om vart utvecklingen är på väg. En demokratiskt vald regering i ett medlemsland ska kunna sitta kvar – men berövas allt demokratiskt inflytande i den union där landet är medlem.
Det är svårt att tänka sig en tydligare illustration av vad EU anser att nationell demokrati är värd när den blir obekväm.
5. Och om inget annat fungerar…
…så finns alltid möjligheten att pressa ut landet ur EU. Att också det diskuteras säger ännu mer om det demokratiska underskottet i Bryssel.
Det visar att gränsen för vad som anses acceptabelt har flyttats långt bortom regler och reducerats till lydnad till varje pris.
“Värderingar” – eller politik i förklädnad?
EU talar gärna om värderingar. Men i konflikt efter konflikt handlar det om något betydligt mer konkret.
Migration: Ungern vill bestämma vilka som ska släppas in i landet. Detta ses som ett problem. Inte för att det saknar folkligt stöd – utan för att det avviker från den linje som dominerat i Bryssel.
Samtidigt brottas länder som Sverige och Tyskland som följt den linjen med oerhörda konsekvenser som Ungern är närmast helt slipper. Slutsatsen i EU är ändå inte att låta olika länder göra olika val. Slutsatsen är att alla ska göra likadant, hur självdestruktivt det än finns facit på att det är.
LÄS ÄVEN: Trump stödjer Orban inför val: ”Mäktig ledare”
Kulturfrågor: När Ungern lagstiftar om vad barn ska exponeras för av grovt och udda sexuellt innehåll kallas det brott mot EU:s värden. Bryssel försöker göra det till en juridisk fråga men det är i grunden en värderingsstyrd politisk fråga där människor kan tycka olika.
Det är inte bara i Ungern som man i breda folklager vill skydda barn från att sexualiseras eller utsättas för sexuellt innehåll och propaganda som de inte är mogna att processa mentalt. Debatten rasar även i Sverige men här har makthavarna valt att lyssna mer på HBTQI+-rörelsens aktivister än på den vanlige svensken.
I Ungern har makthavarna gjort tvärtom. Det retar nomenklaturan i Bryssel där korridorerna sprungits ned av ultraliberala sexlobbyister.
LÄS ÄVEN: Meta anklagas för ”shadowban” mot Orbán inför valet
Ukraina: När Ungern använder sitt veto kallas det utpressning. Men vetot är en del av systemet. Det är tänkt att det ska få användas. Den verkliga utpressningen står dessutom Bryssel för visavi Ungern.
När andra ledare i stället försöker gå runt det, uppstår frågan om reglerna bara är till för vissa. Att i varje fall något EU-land motsätter en fortsättning på det oräkneliga antal skattemiljarder som spenderats på ett utnötningskrig med ett snart lika oräkneligt antal dödsoffer, borde inte vara så konstigt eller kontroversiellt som det framställs.
Ett minne som Bryssel saknar
Ungern har en historia av att få sin politik dikterad utifrån – inte minst under Sovjettiden. Det är en erfarenhet som präglar landets syn på suveränitet.
När Orbán talar om nationellt självbestämmande är det inte bara politisk retorik. Det är ett svar på ett historiskt trauma. Det är också därför reaktionen i Budapest på överstatlig dikterande maktdemonstration ofta är starkare än vad Bryssel tycks förstå.
Från samarbete till lydnad
EU beskrivs gärna som ett freds- och samarbetsprojekt. Men i relationen till Ungern framträder något annat – en överstatlig federation som ägnar sig mer åt krig än fred, som inte respekterar demokratisk pluralism hos medlemsländerna, utan ser nationella valresultat som problem som ska hanteras och inte drar sig för utpressning mot den som inte rättar in sig i ledet och där regler tolkas ad hoc beroende på vem som tillämpar dem.
Bryssel vs Ungern visar med all önskvärd tydlighet att de har rätt som kritiserat EU för att ha lämnat det mellanstatliga samarbetet till förmån för överstatligt tvång.
Den stora kärnfrågan
Kärnfrågan i den här konflikten handlar inte om huruvida man gillar Viktor Orbán, Fidesz, den ungerska regeringen eller konservativ politik i allmänhet. Det handlar om något avsevärt större.
Frågan är om det finns någon respekt kvar överhuvudtaget i Bryssel för det nationella självbestämmandet, suveräniteten och demokratin. Om en regering med så starkt folkligt stöd som den ungerska gång på gång måste “hanteras”, kringgås och utpressas förefaller svaret vara ett tydligt nej.
Den 12 april går ungrarna till valurnorna. Utgången är oviss. Oppositionsledaren Péter Magyar och hans parti Tisza ser ut att kunna ge Orbán en match – men så har han också hela det vänsterliberala EU-etablisemangets hårdföra stöd och har dessutom flörtat med Fidesz-väljarna om att även han kommer att sätta Ungern främst. Tro’t den som vill.
