Ekeroth: Valurnan punkterade myten – därför rasar Peter Wolodarski

LEDARE • Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski försöker göra det som det vänsterliberala etablissemanget alltid gör när en nationalistisk ledare till slut förlorar ett val – skriver om historien. Nu ska plötsligt allt framstå som bevisat. Viktor Orbán var tyrann, Ungern var på väg mot diktatur, och alla som försvarade honom hade fel. DN:s gamla kampanjjournalistik ska i efterhand framstå som klarsyn.

Men det är precis tvärtom.

Det som i själva verket skett är att ungrarna ännu en gång visat att det är de själva som avgör sitt lands framtid. Viktor Orbán vann val efter val under många år därför att en stor del av det ungerska folket ville ha honom. Och nu när han till slut förlorade, skedde maktskiftet genom valurnan. Inte genom kupp. Inte genom våld. Inte genom att regimen vägrade lämna ifrån sig makten. Det är ett märkligt slut på den påstådda diktatur som Wolodarski och hans gelikar i åratal försökt sälja in.

Missa inte vårt PLUS-innehåll!

Stulna jackor för 18 miljoner inte tillräckligt för utvisning

Det DN aldrig har förstått är varför så många ungrare faktiskt stöttade Orbán. För Wolodarski är det otänkbart att ett folk medvetet kan välja en ledare som sätter nationen först, försvarar gränserna, värnar kulturell kontinuitet och vägrar låta sitt land bli en lydprovins under Bryssel. I DN:s värld kan sådant bara förklaras med manipulation, mörker och demokratisk sjukdom. Aldrig med att människor faktiskt föredrar självbestämmande framför överstatlighet.

Patetiskt försök att delegitimera

Det är just där skiljelinjen går. Orbán blev inte hatad av det europeiska vänsterliberala etablissemanget för att han var unik i någon abstrakt fråga om “demokrati”. Han blev hatad därför att han sa nej där andra hukade sig. Nej till massinvandring. Nej till att steg för steg flytta makt från nationalstaten till Bryssels byråkratier. Nej till att underkasta sig den liberala världsbild där varje nationell instinkt ska misstänkliggöras, men varje överstatligt anspråk ska beskrivas som upplyst och ansvarsfullt.

Det är detta Wolodarski aldrig förlåtit honom för.

När DN i dag försöker framställa Orbáns år vid makten som ett enda långt demokratiskt mörker är det inte seriös analys. Det är bara ännu ett försök att delegitimera allt motstånd mot det projekt som Wolodarski själv i åratal varit en högröstad del av: det vänsterliberala försöket att montera ned Europas nationella självbestämmande och ersätta det med en ideologiskt likriktad ordning där Bryssel, medieeliter och diverse “expertorgan” alltid ska ha sista ordet.

Genompolitiska partsinlagor

Det betyder inte att Ungern saknat konflikter eller att Orbáns regering varit fri från strid. Men de ständigt återkommande anklagelserna från EU, Europarådet och deras mediala hejarklack ska inte förväxlas med objektiva domslut. Det handlar om genompolitiska partinlagor från ett vänsterliberalt etablissemang som i åratal försökt knäcka varje europeisk regering som sätter sitt eget folk före Bryssel. “Rättsstat”, “pressfrihet” och “demokrati” har fungerat som tillhyggen, inte som neutrala principer.

Och det räcker att se hur samma kretsar agerat i andra länder för att förstå spelet. När valet i Georgien inte gav det resultat EU ville ha, kom krav på att valet skulle göras om. När fel kandidat vann i Rumänien ogiltigförklarades valomgången, och därefter stoppades kandidaten från att ställa upp igen. I Polen höll Bryssel länge inne medel under den nationalkonservativa regeringen med hänvisning till “rättsstatsproblem”, bara för att bli märkbart mindre bekymrat när ett mer EU-vänligt styre tog över och började rensa i public service och omge sig med egna skandaler.

LÄS ÄVEN: Tystnaden om den polska vänsterregeringens övergrepp mot media är talande

Mönstret är glasklart. Demokrati är fint så länge rätt sida vinner. När fel sida vinner börjar plötsligt talet om rättsstat, värdegrund och europeiska principer. Samma elit som pekat ut Ungern som Europas stora syndare har gång på gång visat att deras principer bara gäller när det passar deras egen maktposition. Det är såklart inte trovärdig kritik utan ren politisk krigföring som de alltid försöker maskera till någon form av principfasthet.

Vanliga floskler

Wolodarski radar också upp de vanliga flosklerna om pressfrihet och domstolars oberoende, som om Sverige vore något fulländat facit och Ungern en avvikelse från civilisationen. Det är löjeväckande.

I Sverige har vi public service som finansieras med tvång via skattsedeln och i praktiken fungerar som ett vänsterliberalt megafonsystem för samma samhällsskikt som DN representerar. Vi har ett medieklimat där åsiktskorridoren länge varit så trång att varje invandringskritisk eller nationalistisk position reflexmässigt demoniserats.

Och när det gäller domstolar är det inte så att Sverige står i någon ren och upphöjd särställning. Även här är staten och det politiska systemet djupt involverade i tillsättningar och institutionella strukturer. Men när Sverige gör något är det enligt DN “demokrati”. När Ungern gör något liknande är det “auktoritarianism”. ”It’s okay when we do it”, som vänsterliberalerna alltid tänker. Anklagelserna i sig kan också diskuteras i sak, men det får jag lämna till nästa gång.

De som alltid haft fel…

Det verkligt komiska i Wolodarskis text är att den kommer från en tidning som själv bär en betydande del av skulden för Sveriges utveckling. Dagens Nyheter och resten av det vänsterliberala medieetablissemanget har under decennier ljugit, förskönat, mörkat och förvrängt kring invandringen. De har matat svenska folket med sagor om integrationens välsignelser, tonat ned kostnaderna, relativiserat kriminaliteten och behandlat varje kritiker som suspekt, obildad eller moraliskt defekt. Nu lever vi med resultatet. Skjutningar. Sprängningar. Segregation. Etniska enklaver. Urholkad tillit. Ett hårdare, kallare och farligare land än det Sverige som en gång fanns.

Och ändå står Wolodarski där, med samma självgoda ton som alltid, och försöker undervisa andra om demokrati och anständighet.

Det kräver en närmast monumental brist på självinsikt.

Orban som förebild

Det som gjorde Orbán till en förebild för många, också utanför Ungern, var just att han visade att det gick att stå emot. Att det gick att säga nej till den liberala självutplåningen. Att det gick att hävda att nationen, kulturen och folkets demokratiskt uttryckta vilja faktiskt betyder något. För människor som Wolodarski är det närmast en provokation i sig. De accepterar gärna demokrati i teorin, men i praktiken bara så länge den producerar rätt politik och rätt världsbild.

Därför har deras raseri mot Ungern aldrig i första hand handlat om några höga principer. Det har handlat om att Orbán vägrade rätta in sig i ledet. Han vägrade bli den sortens europeiska ledare som bugar för Bryssel, öppnar gränserna, sväljer varje ny överstatlig maktförskjutning och därefter får beröm i tidningar som DN för sitt “ansvarstagande”.

Det var detta som gjorde honom outhärdlig för dem.

Det verkliga sveket

Att han nu förlorat förändrar inte den saken. Och det bevisar inte att Wolodarski haft rätt. Det bevisar bara att makten i Ungern kunde vinnas och förloras genom val – vilket i sig punkterar stora delar av den hysteriska berättelse som DN i åratal försökt banka in.

Det verkliga sveket står därför inte att finna hos dem som såg värdet i att en europeisk ledare stod upp mot Bryssel och försvarade sitt land. Det verkliga sveket finns hos de svenska opinionsbildare som först hjälpte till att rasera sitt eget samhälle med öppna gränser, verklighetsflykt och moralistisk propaganda – och som nu försöker kompensera för sitt eget misslyckande genom att peka finger åt andra nationer som åtminstone försökte försvara sig.

Peter Wolodarski sörjer inte demokratin. Han sörjer att Viktor Orbán visade att ett land faktiskt kan säga nej.