LEDARE • När fakta blir för obekväma och argumenten för svåra att bemöta väljer vindkraftslobbyn en annan väg – att misstänkliggöra kritiker som säkerhetshot. Det säger mer om argumentens svaghet än om kritikernas motiv. I stället för att bemöta berättigade invändningar om ekonomi, miljö och lokal demokrati försöker man nu flytta debatten till skuldassociationer och moralisk panik.

Vindkraften har under lång tid presenterats som en självklar del av den gröna omställningen. Men bakom de höga tornen och de politiska honnörsorden finns frågor som blivit allt svårare att avfärda.

Vem tar den ekonomiska risken? Vem tjänar pengarna? Vem betalar när projekten misslyckas? Varför går så många bolag med förlust? Varför krävs garantier, subventioner och offentligt understödd finansiering för att verksamheten ska fortsätta expandera?

Detta är inga konspirationsteorier. Det är normala frågor i ett demokratiskt samhälle. Men i stället för att svara på dem väljer delar av branschen och dess opinionsbildare att misstänkliggöra dem som ställer frågorna.

En klassisk avledningsmanöver

När kritik mot vindkraft kopplas till “rysk desinformation” flyttas fokus bort från själva sakfrågan, vilket förstås också är avsikten. När argumenten tryter växlar man över till en ad hominem- och metadebatt.

LÄS ÄVEN: Vindkraftsindustrin attackerar alternativmedier: Sprider rysk desinformation att vindkraft är dåligt

Plötsligt handlar diskussionen inte längre om lönsamhet, ägarstrukturer i skatteparadis, offentliga garantier, påverkan på naturmiljöer, buller och landskapsförändringar, sjunkande fastighetsvärden och bristande lokal förankring. I stället handlar det om misstänkta motiv hos kritikerna.

Det är en välkänd metod. Den som inte kan vinna diskussionen i sak försöker vinna den genom att smutskasta motståndaren.

Vanliga människor är inte säkerhetshot

Bakom protesterna och kritiken mot vindkraft finns inte främmande makt, utan pålästa granskande journalister och opinionsbildare samt – inte minst – alldeles vanliga människor.

LÄS ÄVEN: Vindkraften dödade livskvalitén – boende larmar om sömnproblem, intrång och orättvis ersättning

Det handlar om familjer som riskerar att få sin närmiljö förändrad. Om boende som ser naturvärden hotas. Om människor som oroar sig för buller, skuggor, vägar, industrilandskap och fallande värden på sina hem. Om fiskare som oroar sig för havsmiljöer. Om kommuninvånare som upplever att beslut körs över deras huvuden.

Att avfärda sådana människor som desinformatörer i Putins sold som vill Sverige illa är riktigt illa på ett mänskligt plan men också djupt odemokratiskt. Medborgare har rätt att protestera mot projekt som påverkar deras vardag utan att behöva misstänkliggöras som ombud för Kreml.

Ekonomin talar sitt tydliga språk

Vindkraftens problem försvinner inte för att kritiker etiketteras. När det blåser mycket samtidigt i stora delar av norra Europa pressas elpriserna ofta ned kraftigt. När det inte blåser produceras ingen el alls. Intäkterna blir osäkra, låga eller helt obefintliga. Därför ökar beroendet av stödsystem, kreditgarantier och politiskt skapade incitament.

LÄS ÄVEN: Dolda miljardbidrag håller vindkraften vid liv

Samtidigt har många projekt komplexa ägarstrukturer där allmänheten har svårt att se vem som ytterst kontrollerar tillgångarna, vart vinsterna går och vem som ansvarar om kalkylen spricker. Detta är konkreta realiteter. De löses inte genom kampanjer om desinformation.

När public service blir megafon åt särintressen

Särskilt allvarligt blir det när public service okritiskt återger rapporter från branschanknutna aktörer utan tydlig redovisning av intressekonflikter och utan att låta kritiska röster komma till tals. Mediernas uppgift är att granska makt – inte att förstärka den.

Om statligt finansierade medier börjar fungera som kanal för lobbybudskap urholkas förtroendet för journalistiken men också för samhällsinstitutioner i stort. På SVT och SR har man länge haft en rågång mot kommersiella intressen när man upplevt att de kommit från höger. Men man sänker garden när motsvarande aktörer drar på sig grön kostym och profilerar sig i linje med den klimatalarmistiska vänsteraktivismen.

Säkerhetspolitik för viktigt för att missbrukas

Ryssland bedriver verkliga påverkansoperationer i Europa. Just därför måste begreppet användas med precision och ansvar. När varje inrikespolitisk meningsskiljaktighet görs till fråga om rysk påverkan banaliseras verkliga hot och medborgare slutar ta varningar på allvar

Den som ropar varg i varje energidebatt riskerar att ingen lyssnar när vargen faktiskt kommer. Det är inte kritikerna som undergräver säkerhetspolitisk trovärdighet. Det är de som cyniskt exploaterar säkerhetsretorik som debattknep.

Desperationen avslöjas

När folkligt motstånd växer, kommuner säger nej och investerare kräver mer stöd ökar behovet av nya berättelser. Då blir det lockande att säga att problemet inte är dåliga kalkyler, svag lönsamhet eller lokala protester – utan “desinformation”.

LÄS ÄVEN: Vindkraften går trögt – nu ska svenskarna mutas att acceptera snurrorna

Men den förklaringen övertygar allt färre. Människor ser skillnaden mellan propaganda och verklighet. De vet när deras utsikt förändras, när deras mark påverkas och när deras skattemedel och pensionssparande riskeras.

Sverige behöver en vuxen energidebatt

Det är fullt möjligt att vara för klimatansvar och samtidigt kritisk till dåliga affärer, dålig planering och dålig demokratisk process. Sverige behöver en energidebatt byggd på öppna kalkyler, teknikneutralitet, respekt för lokalsamhällen, ärlig redovisning av kostnader, robust försörjningstrygghet och saklig diskussion utan demonisering.

När politiker och lobbyister inte längre kan försvara sina projekt med fakta, då återstår bara misstänkliggöranden. Det är alltid ett svaghetstecken.

PS
När Tidöregeringen anklagas för att tumma på klimatmålen glöms ofta att Sverige, med skog och kolsänkor inräknade, redan ligger nära netto noll i utsläpp av klimatpåverkande koldioxidekvivalenter.

Att detta ”glöms” av den rödgröna oppositionen är en del av det politiska spelet. När ”glömskan” drabbar förment opartiska och oväldiga aktörer som public service-media och Klimatpolitiska rådet är det värre – inte lika illa som att dra rysskortet men ohederligt och ett hot mot demokratin.