➤ KRÖNIKA Vad är svenskt, nordiskt, skandinaviskt, europeiskt? Frågor kopplade till nationell identitet och kultur har i den vänsterliberala globalismens tidevarv fått en alltmer framskjuten plats i samhällsdebatten. Den politiska eliten har i sin vision om det gränslösa mångkulturella samhällsbygget skyndat iväg långt snabbare än medborgaren i gemen är bekväm med.
Det folkliga missnöjet handlar förstås i hög grad om de omfattande negativa konsekvenser som en politik med vidöppna gränser och massinvandring konkret fört med sig i medborgarnas vardag. Men det är också något mer abstrakt – men för den skull inte mindre grundläggande och fram tills nyligen självklart i våra samhällen – som numera utmanas av globalister och multikulturalister; vår upplevelse av att ha en nationell, kulturell och etnisk tillhörighet och identitet.
Trivialiserad köttbulledebatt
Jag tänker inte här räkna upp alla särdrag, kulturella attribut och annat som utmärker svenskar, nordbor och skandinaver. Att tvista om huruvida det var en turk som trillade den första köttbullen är att trivialisera och infantilisera diskussionen, något jag gissar också är själva avsikten från vänsterliberalt håll där man nu känner sig alltmer pressad i ”kulturkriget” och relativt folkmajoriteten udda positionerad i GAL-TAN-koordinatsystemet.
Jag vill i stället fokusera på den inkonsekvens som kännetecknar de oikofober som selektivt förnekar vissa kulturers värde och själva existens, samtidigt som man erkänner och hyllar andra. Det räcker att blottlägga det postmoderna logikhaveriet för att vederlägga deras diskurs och argumentation.
Enligt den vänsterliberala doktrinen är det bara svenskar, nordbor och skandinaver som saknar sammanhållande och relativt andra folk särskiljande kulturella attribut. I motsats till alla andra folk, vars kulturer vänsterliberaler inte bara erkänner utan i migrationsdebatten framhåller som omistligt berikande för omvärlden, har vi svenskar, nordbor och skandinaver alltsedan urminnes tider varit helt oförmögna att skapa något eget och av värde överhuvudtaget.
Samisk slutenhet kontra Sverigedemokratisk öppenhet
”Allt utom barbariet” har vi stulit från andra hävdar man. Ett undantag är samerna som tvärtemot övriga nordbor tillerkänns en egen kultur som måste försvaras. Att det inte handlar om någon öppen samiskhet, utan om en utpräglat rasbiologisk kulturuppfattning tycks inte bekymra de vänsterliberaler som annars ondgör sig så högljutt över Sverigedemokraternas betydligt mer öppna svenskhet som i princip vem som helst som anstränger sig lite kan kvalificera sig för att uppgå i.
Den som inte har rätt blod rinnande i sina ådror göre sig icke besvär med att försöka bli en del av den samiska gemenskapen, ägna sig åt renskötsel eller jakt och fiske i det så kallade Sapmi. Denna rasbiologiska exkludering med åtföljande yrkesförbud för personer med ”fel” genetisk uppsättning har stöd i Sverige i såväl politiska beslut som domar från rättsväsendet.
Samerna ska i motsats till svenskarna tillerkännas ett fribrev från det multikulturalistiska samhällsprojektet och invandring, inte bara för människor från geografiskt avlägsna delar av världen utan även nordliga grannar. Samerna försvaras nitiskt av vänsterliberalerna när de protesterar mot att buntas ihop med svenskar, men om någon annan – en Sverigedemokrat exempelvis – skiljer på den svenska och den samiska nationen tar det hus i helvete i det vänsterliberala lägret.
Fast egentligen är ju inte synen på samerna något undantag i den vänsterliberala kulturdoktrinen. Man är ihärdiga tillskyndare av i princip varje folks och kultursfärs rättigheter genom blod och jord, vare sig det handlar om kurder, sydsudaneser eller palestinier. Gemensamt för flertalet av dessa folk och kulturer är att det i likhet med samerna här i norr finns ett påtagligt rasbiologiskt sammanhållande inslag i den etniska kompositen.
Man har i dessa kulturer under lång tid levt åtskilt från andra folk och inte öppnat sina samhällen för andra, såvida man inte tvingats till det genom invasion och ockupation eller fördrivits ut i en diaspora. Den judiska tillhörigheten, som ärvs genetiskt på mödernet och numera vid oklarheter kontrolleras med DNA-tester, är en annan sådan gemenskap som ryms inom den vänsterliberala åsiktskorridoren och är skyddad i svensk lag. Man kan konvertera till judendomen som religion men kulturellt i övrigt existerar ingen öppen judiskhet.
Från skyddsvärd folkstam till unikt kulturbefriad
Vänsterliberalernas undantag gäller som redan antytts i stället svenskar, nordbor och skandinaver. Här är det plötsligt tabu att överhuvudtaget antyda något som har med gemensamt biologiskt arv att göra, då hänförs man omedelbart politiskt till den nynazistiska marginalen.
Det är emellertid inte så många decennier sedan som i princip alla politiska partier i Sverige höll sig med rasbiologiska värderingar kring den svenska eller nordiska folkstammen och hur den skulle värnas mot uppblandning av främmande inslag utifrån. Det fanns påtagligt osunda rasistiska inslag i detta tankegods som det är välkommet att partierna gjort upp med. Men i den ivern har pendeln i stället slagit över i sitt motsatta ändläge, i en lika osund oikofobi och kulturmasochism.
Nu får man för svenskar, nordbor och skandinaver inte ens tala om en icke-biologisk kulturell samhällsgemenskap utan att rasistkortet dras. Men när det gäller andra folk och kulturer gäller alltså det motsatta – också de mest hårdfört exkluderande rasbiologiska inslagen i etniska självuppfattningar försvaras reservationslöst av de svenskfientliga oikofoberna.
Alla berikar oss, vi berikar ingen
Märkvärdigt inkonsekvent är också den vänsterliberala enögdheten i framhållandet av att vi i Sverige såväl idag som historiskt berikats genom invandring, samtidigt som vi svenskar under våra utfärder i världen – vare sig vi talar om vikingarna, stormaktstiden, det sena 1800-talets massutvandring till USA eller efterkrigstidens exportboom – tydligen inte till omvärlden fört med oss något av kulturellt värde överhuvudtaget, förutom möjligen ABBA och Avicii.
På hemmaplan försöker vänsterliberalerna göra identitetslösheten till den nya svenska identiteten, kulturlösheten till den nya svenska kulturen och postkolonial skam och skuld till det nya svenska kynnet, och man upphöjer och hyllar detta som något som gör Sverige starkt. Man påstår dessutom häpnadsväckande historierevisionistiskt att dessa egenskaper och denna självsyn alltid varit Sveriges och svenskarnas styrka.
I verkligheten förhåller det sig förstås tvärtom. Att sakna identitet och kultur och leva med skam och skuld är ett sentida fenomen och nedbrytande för såväl individen som samhället. Sveriges räddning är att de tjattrande klasserna ännu inte fullt ut lyckats i sin ambition att trycka ned medborgarna i skorna eller ingjuta i folket sin inverterade definition av nationell stolthet som att ha ingenting att vara stolt över.
SD:s framgångssaga ett tydligt budskap
Att Sverigedemokraterna på ett par decennier gått från ett promillestöd till att snart vara landets största parti visar att svenskarna nu på allvar börjat få nog, inte bara av sakpolitiskt vanstyre utan också av överhetens folkförnedring. I spåren av SD:s och alternativmedias banbrytande arbete vågar numera även en och annan värdekonservativ tänkare inom den allmänborgerliga sfären meddela från vänsterliberalismen avvikande uppfattning i kulturdebatten – åsikter man ofta haft länge men på grund av karriärrelaterad egennytta och rädsla för yrkesförbud tidigare valt att tiga om i Sveriges DDR-liknande åsikts- och medieklimat.
SAS förstod inte det elementära i att man inte kan ragga flygresenärer genom att förnedra och förminska sina kunder. Flygbolaget verkar inte ha förstått det i efterhand heller, trots den massiva folkliga kritiken. I stället försöker man pracka på medborgarna foliehattskonspirationsteorier med Putin i huvudrollen.
Lika lite tycks de gamla politiska partierna begripa att man inte hejdar och vänder väljarflykten till SD genom att skälla dessa väljare för okunniga, rädda och främlingsfientliga rasister. Och även här drar man ett löjets skimmer över sig genom att som bortförklaring till egna misslyckanden torgföra rasismanstrukna vanföreställningar om att allt är den onde ryssens fel.
Förklaringen till den märkliga bristen på insikt är att den bubbla i vilken det vänsterliberala etablissemanget isolerat sig och svävar omkring saknar markkontakt. Det spelar dock kanske mindre roll så länge som demokratin och marknaden fungerar. Sjuklöverns politiker och SAS styrelse kan vad mig anbelangar gärna få sitta som levande frågetecken och klia sig i huvudet när svenska folket röstat bort dem och valt att flyga med ett annat bolag.
