LEDARE • Massakern mot chanukahfirandet på Bondi Beach i Sydney – ett islamistiskt terrordåd där en far och hans son mejade ned judar med sina gevär – var fruktansvärd men tyvärr varken ”oförklarlig” eller ”obegriplig”. Den är en logisk följd av drygt två års gradvis legitimering av judehat – inte i obskyra nätforum, utan från breda delar av det vänsterliberala politiker- och medieetablissemanget i västvärlden.
På söndagskvällen samlades runt två tusen personer på Bondi Beach i Sydney för ”Chanukah by the Sea”, ett judiskt högtidsfirande med barnfamiljer, musik och religiösa inslag. Då klev två män fram, far och son, beväpnade med gevär, och öppnade eld rakt in i folkmassan.
LÄS ÄVEN: VIDEO: 16 mördade vid judiskt firande på strand i Australien
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Minst 16 människor dödades av kulregnet, däribland en tioårig flicka, en rabbin, en överlevare från Förintelsen och flera andra medlemmar av den lokala judiska församlingen. Drygt 40 personer skadades, bland dem poliser som försökte stoppa gärningsmännen.
Australiens premiärminister är en av dem som talat klarspråk och utan omsvep beskrivit dådet som ett antisemitiskt terrordåd riktat mot judar, och rapporter talar om IS-symbolik och islamistiska motiv hos förövarna. Andra försöker som vanligt i sammanhang som detta tillkämpat tona ned motivets bakgrund i muslimsk antisemitism enligt den naiva relativistiska doktrinen att alla kulturer och religioner är lika mycket värda.
I det muslimska civilsamhället, inte minst i diasporan i Sverige, upprepar sig scenerna från Hamas 7-oktobermassakern. Från den påstått moderata majoriteten muslimer hörs inga avståndstaganden, bara ekande tystnad. Desto mer högljutt är jublet från de muslimer som hyllar terroristerna i Bondi Beach och beskriver dem som ”hjältar”. Man får lätt intrycket att det är dessa som är i majoritet.
LÄS ÄVEN: Terrordådet: Misstänkta far och son – svor trohet till IS
Att det var just en far och hans son som gick till attack blir en mörk symbol för något vi länge vetat om men ogärna pratar om: hur antisemitiska föreställningar i vissa miljöer förs vidare mellan generationer sedan urminnes tider, och hur de kan blomma ut i våld när de omges av ett politiskt och medialt klimat där hatet mot judar nödtorftigt maskerat bakom benämningar som ”israelerna”, ”sionisterna” eller ”kolonisatörerna” hela tiden bekräftas och normaliseras.
Från 7 oktober till Bond
Startskottet – bokstavligt och bildligt – var Hamas massaker den 7 oktober 2023. Omkring 1 200 civila israeler, många unga på musikfestival, mördades under former som borde ha bränt sig fast i världssamvetet: avrättningar, våldtäkter, tortyr, gisslantagningar.
I ett anständigt universum hade resten av världen slutit leden och ovillkorligt fördömt Hamas, erkänt Israels rätt att krossa den terrororganisation som styr Gaza och markerat att judar – i Israel och diaspora – nu måste skyddas mot en våg av islamistiskt våld.
Vi fick i stället något helt annat. På rekordtid flyttades fokus från massakern till Israels försvarskrig. På gatorna blev Hamas-sympatiserande ”frihetskämpar” hjältar. I tv-soffor, påe ledarsidor och i NGO:er började frasen ”folkmord” användas om Israels agerande – samtidigt som samma organisationer länge varit märkbart försiktiga med att använda sådana ord om Hamas och andra islamistiska rörelser. Till och med Amnesty International har anslutit sig till den horribla vulgärretoriken om att Israel bedriver folkmord i Gaza.
Detta är inte bara semantik. När man i två års tid hamrar in budskapet att den enda judiska staten på jorden är en ”folkmordsstat” – då signalerar man också att de som försvarar den är medskyldiga. Man levererar en moralisk licens till dem som redan när ett djupt judehat: Genom att avhumanisera judarna som folkmördare rättfärdigar man att de i sin tur mördas.
Det är känd antisemitisk retorik i nya kläder. Vi har hört det sedan den kristna kyrkan gav judarna skulden för mordet på Jesus, eftersom det skulle vara att kacka i eget bo att lägga skulden på romarna, eftersom det är där den institutionella kyrkan har sitt ursprung.
Gatans slagord och salongernas omskrivningar
Mönstret är tydligt i Sverige och Europa. Dagen efter terrorn den 7 oktober såg vi firanden, tutor, flaggkaravaner och jubel i bland annat Malmö, där personer med palestinska flaggor öppet hyllade vad som just hänt. Sedan dess har tiotusentals människor, det stora flertalet med rötter i den muslimska Mellanöstern, varje vecka tagit till gatorna under palestinska flaggor, inte bara för ett ”eldupphör”, utan med slagord och symboler som i praktiken innebär att Israel ska upphöra att existera – ”från floden till havet”, kartor där Israel är borttaget, flaggbränningar och rena våldsuppmaningar.
I dessa demonstrationer är stödet för Hamas och för 7-oktobermassakern ofta explicit. Opinionsmätningar i de palestinska områdena visar samtidigt att en majoritet under lång tid efteråt ansåg att Hamas beslut att genomföra attacken var ”rätt”.
LÄS ÄVEN: Undersökning visar: Starkt folkligt stöd för Hamas i Gaza
Medierapporteringen försöker mildra bilden. Det talas om ”palestiniernas frihetskamp”, om ”Gaza” som om själva geografiska området är en aktör – och om ”israeler” och ”sionister” i stället för judar. Men den distinktionen mellan det palestinska folkets rättfärdiga frihetskamp och Hamas ondskefulla terrorism existerar bara som politiskt korrekta fantasier. På gatan i såväl Gaza som Malmö är det öppet jubel över döda judar, öppet stöd för en rörelse vars charter är genomsyrad av våldsbejakande antisemitism där judar ses som apors och grisars avföda.
När en svensk ”Gaza-restaurang” i Stockholm sätter upp markeringar mot israeler, och ägaren i sociala medier vräker ur sig grovt hat mot ”israeler/sionister”, då är det i praktiken nyversioner av 30-talsskyltar om att judar inte betjänas – men med ett nytt kodspråk och med en annan avsändare, inte europeiska nazister utan Mellanösterns islamister där och här.
Arvet efter Adolf Hitler hålls vid liv av en lite klick etniska européer, något som regelbundet ges krigsrubriker i media. Vad samma medier sällan eller aldrig påminner oss om är hur muslimska ledare samarbetade med den tyska führern och hur hans Mein Kampf fortfarande idag är en bestseller i Mellanöstern, endast slagen av Koranen.
Salongsvänstern bär ett ansvar
Inom den revolutionära vänster som dominerar stora delar av journalistkåren eftr dryga 50 års marsch genom institutionerna på uppmaning av Rudi Dutschke har stödet för ”palestinsk kamp” djupa rötter – från flygplanskapningar, skolbussattacker och massakern i OS-byn i München 1972 till dagens Hamas.
Det märks i hur man skriver: ”Hamas” blir ”motståndsrörelse” eller bara ”beväpnade grupper”. ”Terrorister” blir ”milismän” eller ”krigare”. ”Judar” ersätts med ”sionister”, ”olagliga ockupanter”, ”extremistiska bosättare” och ”israeler”.
Samtidigt förstärks bilden av Israel som ett unikt ont i världen: apartheidstat, kolonialprojekt, folkmördare. När människorättsorganisationer börjar använda exakt samma ordval – utan att väga in Hamas och andra islamistiska aktörers uttalade folkmordsambitioner och dokumenterade övergrepp – blir budskapet tydligt: det är judarna som är ondskan personifierad.
I det klimatet är det tyvärr inte förvånande att våldet mot judar eskalerar – från trakasserier i skolor och hets mot folkgrupp på sociala medier, via attacker mot synagogor och judiska föreningslokaler, till massmord på en strand i Sydney.
Nazistspöket som avledningsmanöver
Samma politiker och medieprofiler som i åratal gått i täten för demoniseringen av Israel och normaliseringen av ”palestinsk väpnad kamp” blir plötsligt rasande – men då på ett helt annat håll.
En kvartett svenska etnonationalister i Aktivklubb döms för grova och oacceptabla våldsbrott mot personer med invandrarbakgrund. Det är allvarligt, det är rätt att de döms, och det är legitimt att uppmärksamma det. Men personer som DN:s Niklas Orrenius med flera gör mer än så.
De blåser upp en enskild våldsnatt till symbol för vår tids stora hot. De påstår att nazistiska händelser ”går under radarn”, trots massiv medial och politisk uppmärksamhet. De använder vänsteraktivistiska Expo som opartisk auktoritet.
Och de försöker göra hela den invandringskritiska rörelsen – inklusive Sveriges numera näst största riksdagsparti SD och hela Tidöregeringen – medskyldig med argumentet att ”retoriken om invandrare som problem” skulle ha gett nazisterna frikort att slå ned slumpvis utvalda personer på gatan.
Samtidigt sopas andra proportioner under mattan: islamistiska terrordåd i Europa, tiotusentals Hamas-hyllare på svenska gator, den dokumenterat växande antisemitismen i skolor och offentliga miljöer.
Myggan – några dussin unga extremister i en marginaliserad subkultur – blåsas upp till existentiellt hot. Kamelen – hundratusen-eller miljontals människor i Europa som öppet sympatiserar med rörelser som vill utplåna världens enda judiska stat – låtsas man inte se.
Omvänd skuldfråga
Den Orrenius-journalistiska logiken lyder ungefär så här: Stram migrationspolitik och kritik mot massinvandring → politiker ”pekar ut invandrare som problem” → nazister känner sig bekräftade → våldsdåd mot invandrare.
Det är en bekväm berättelse för just de kretsar som, under decennier av ansvarslös invandringspolitik, möjliggjort att stora grupper med djupt antidemokratiska, antisemitiska och hederskulturella värderingar fått fäste i Sverige. Om det är några som gett invandrare dåligt rykte är det de själva. Med realism i stället för naivism som underlag för migrations- och integrationspolitiken skulle invandrare ha ett förstklassigt rykte i Sverige och Europa.
I stället för självkritik blir budskapet att problemet inte är att vi importerat islamism, antisemitism och klanstrukturer i stor skala med allt vad det medfört i allvarliga samhällskonsekvenser. Problemet är de som uppmärksammar, kritiserar och vill åtgärda det. Det är ett resonemang som varken håller moraliskt eller logiskt.
Det är inte migrationskritiken som får islamister att hata judar eller sekulära européer. De värderingarna fanns långt innan det fanns något som hette Sverigedemokraterna – och de är dokumenterat starka i breda delar av den muslimska världen alltsedan profeten Muhammeds tid.
När antisemitism kommer från ”fel” håll
Reaktionerna på antisemitism är ett skolexempel på dubbla måttstockar och att sila mygg och kameler. När hatet kommer en handfull svenskar i brunskjorta med Hitlerhälsningar, då reagerar alla reflexmässigt.
Men när samma judehat kommer från mångtusenhövdad Mellanösternimporterad islamism, med palestinasjal och arabisk retorik, då blir tongångarna genast försiktigare. Då handlar det om ”frustration” och ”trauman”. Då är budskapet att vi måste ”lyssna in” känslor, förstå att det är personer som kommer från en annan kultur.
Antisemitismen i Malmö-skolor, på gator och i sociala medier har gång på gång visat sig hänga ihop med konflikter i Mellanöstern och både judiska företrädare och myndigheter larmat om utvecklingen. Detta är idag och sedan decennier ett oerhört mycket mer utbrett fenomen jämfört med svenska skinnskallar.
När Bondi Beach nu blivit platsen för Australiens värsta terrorattack i modern tid, riktad mot judar som firade en religiös högtid, kan vi inte låtsas att det och det som sker i Gaza, Malmö eller Stockholm inte hänger ihop och inte har något att göra med de senaste årens flod av illa maskerad antisemitism inom media- och politikeretablissemanget.
Ord har konsekvenser
Det betyder inte att varje vänsterpolitiker eller journalist som missbrukat ord som ”apartheid” och ”folkmord” om Israel önskade ett blodbad på en strand i Sydney. Men det betyder att deras ord har konsekvenser och att de borde inse det.
När man demoniserar Israel på ett sätt man aldrig skulle drömma om att göra med andra stater i väpnad försvarskonflikt, exempelvis Ukraina, när man ursäktar eller relativiserar terrororganisationer genom att tona ned deras ideologi och när man konsekvent vägrar tala klarspråk om antisemitism i muslimska miljöer, då bidrar man till en miljö där de mest radikaliserade känner sig moraliskt bekräftade. Man flyttar gränsen för vad som uppfattas som legitimt, från ord, förbi hets och hat, till det nakna våldet.
Det räcker inte att nu, efter Bondi-massakern, ställa sig på ett torg, hålla tal om ”sammanhållning” och lägga blommor. Det krävs en ärlig, brutal genomlysning av hur man själv under två år varit med och gett syre åt ett hat som nu manifesterar sig i kulor, blod och döda barn.
På den här kanten ropar man allt högre om inskränkningar i yttrandefriheten för att möta det man menar är hets, hat och desinformation från konservativt håll. Att deras egna ord ofta är än mer uppviglande vill man inte vidkännas. Att döma av efterspelet så här långt kommer inte heller terrordådet i Sydney att få polletten att trilla ner.
Sluta sila mygg – ta tag i kamelen
Vi ska, som alltid sedan andra världskriget, fortsätta att ta våld från högerextrema etnonationalister på allvar. Men det är hög tid att inse att den våldsbejakande islamismen och det importerade judehatet är ett långt större hot mot judar – och mot det öppna, demokratiska Europa.
När politiker och ledarskribenter reagerar på ett fåtal svenska nazister med fullskalig moralpanik, men tonar ned eller förskönar breda rörelser som jublar över döda judar och vill utplåna Israel, då går tanken till talesättet om grandet i den andres öga och bjälken i det egna.
Bondi Beach borde bli vändpunkten: Sluta använda ”antisionism” som fikonlöv för antisemitism. Sluta tala om Israel som folkmördare och Hamas som ”motståndsrörelse”. Erkänn att antisemitismen i dag framför allt göds i islamistiska och pro-palestinska miljöer – inte i några små nazistgäng. Stå upp för judars rätt att leva säkert i Europa och Australien – utan att behöva betala priset för ”solidaritet” med Gaza.
Det minsta vi kan göra för att hedra i motsats till att skymfa de judiska dödsoffren i Sydney är att sluta låtsas. Hatet mot judar kommer inte längre främst från historiens skuggfigurer i bruna skjortor. Det kommer från demonstrationståg, från vänsterlutande ledarsidor, från likaledes vänsterlutande NGO:er och politiker som gärna talar om judars mänskliga rättigheter i det förstnämnda fallet men i det sistnämnda själva spelar judehatet i händerna.
När vi förstår det, och vågar säga det, har vi tagit första steget bort från den väg som gjorde massakern på Bondi Beach möjlig.
LÄS ÄVEN: Dagerlind: Mygg och kameler när 70 etnonationalister görs till större hot än tusentals Hamas-hyllare
