LEDARE • Vi håller på att montera ned yttrande-, mötes- och åsiktsfriheten i Sverige – och det sker med hänvisning till ordning, säkerhet och trygghet och försvar för vår frihetliga demokrati. Men frågan är om det verkligen längre kan kallas för ett öppet och demokratiskt samhälle om grundläggande fri- och rättigheter måste begränsas för alla därför att vissa grupper inte klarar att hantera dem. Var går gränsen för när åtgärderna för att värna det man säger sig vilja försvara i stället får detta att krympa ihop och upphöra att existera, när demokratin övergår i det auktoritära och totalitära, när frihet reduceras till att vara fri mellan väggarna i ett fängelse?

Yttrandefrihet och mötesfrihet är fundament i en demokrati. Men i dagens Sverige är dessa rättigheter under hårt tryck – inte på grund av en allmän opinion som vill inskränka dem, utan för att staten bedömer att de blivit en säkerhetsrisk.

Argumentationen ligger oroande nära det vi känner igen från diktaturregimer, när dekorerade generaler i mörka glasögon avsätter folkvalda regeringar och tar över landets styre i en militärjunta. Traditionellt har det varit kommunister och fascister som ägnat sig åt dylikt, men idag är det främst globalistiska vänsterliberaler som är inne och tummar på de demokratiska medborgerliga fri- och rättigheterna, som inte respekterar din rätt till privatliv och personlig integritet.

Efter Hamas massaker på civila judar 2023 har pro-palestinska och pro-terroristiska demonstrationer gång på gång urartat i hot, trakasserier och våld. Politiker har förföljts, riksdagen har belägrats av skrikande folkmassor och polisen har tvingats införa särskilda insatser. Resultatet? Regeringen skärper ordningslagen, ger polisen större makt att villkora eller neka demonstrationer och utvidgar skyddszoner kring riksdagen.

Man kan i det korta perspektivet förstå behovet av ordning – men priset blir att alla medborgare får mindre frihet. Vi är på väg mot ett samhälle där demonstrationstillstånd blir ett privilegium för de som inte anses för riskabla, i stället för en rättighet för alla. Det är en färd ut på ett sluttande plan som anträds och som grodan i kastrullen vänjs vi successivt vid att makthavarna snarare tystar för dem själva obekväma röster, än grupper som allmänheten behöver skyddas mot.

När rätten att slippa känna sig kränkt får styra

Men redan idag är inskränkningarna av våra demokratiska friheter problematiska, och det är inte bara auktoritära makthavare som är problemet – inte sällan handlar det om självcensur bottnande i rädsla för våld från vissa grupper, alternativt missriktad omtanke om dem, att de inte som vi andra ska behöva tåla kritik, satir och annat som misshagar dem.

Detta mönster återkommer på fler områden. Konstutställningar ställs in eller censureras i förväg. Bibliotek och museer undviker att visa verk som kan reta upp fel grupper. Medier och politiker väger sina ord på guldvåg av rädsla för att utlösa nästa storm av hat, hot och våld.

Inte ens när konstnären Lars Vilks under mystiska omständigheter dog i en explosionsartad bilkrasch efter att ha levt i decennier med en muslimsk dödsfatwa över sitt huvud, vågade de svenska medierna publicera hans rondellhundar.

”Je Suis Charlie” efter den muslimska terrorattack som utplånade större delen av den franska satirtidningen Charlie Hebdos redaktion 2015 blev kortvarig. Snart var vi tillbaka i rädslan för muslimernas våld, i de demokratifrämmande idéerna om att muslimer har en särrättighet att slippa känna sig kränkta.

Efter korankravallerna 2022 såg vi hur rätten att bränna religiösa skrifter – en i grunden politisk opinionsyttring – började ifrågasättas. Dessutom skedde det selektivt. Att förbjuda eldning av Bibeln, Talmud eller Veda var aldrig på tapeten. Det var bara muslimernas heliga skrifter som skulle skyddas. Våld lönar sig, var signalen som skickades – den som stenar och skadar poliser och eldar upp deras blåljusfordon, ska belönas.

När grupper som inte delar västvärldens syn på yttrandefrihet hotar med våld, böjer sig staten och många andra. Censuren ovanifrån tillsammans med en omfattande självcensur i det offentliga rummet blir samhällsnorm. Vad ett sådant samhälle ska kallas kan vi diskutera, men frihetligt demokratiskt är det i varje fall inte.

Storebror ser dig – för ditt eget bästa

Utvecklingen begränsas inte till det offentliga rummet. Lagstiftningen kring hemlig avlyssning har steg för steg utvidgats, så att polisen nu får spionera även på personer som inte ens är misstänkta för brott. Motiveringen till att klampa in i våra privatliv och kränka vår rätt till personlig integritet är alltid densamma: kampen mot terrorismen och den grova gängkriminaliteten.

Men det är en farlig logik. Det som i dag används för att stoppa gängskjutningar kan i morgon användas för att övervaka politiska dissidenter. Det är inte en paranoid dystopi – det är exakt vad diktaturer gör och länge har gjort. Orwells 1984 var en varning, inte en instruktionsbok.

Storebror misstänkliggör dig – som kriminell och terrorist

Idag kan du inte ens komma med dina surt förvärvade sparslantar i kontanter till banken utan att bli misstänkliggjord för att tvätta pengar åt de kriminella invandrargängen eller islamistiska terrorister. Omvänd bevisbörda gäller; du måste bevisa din oskuld.

Företag kan med statens goda minne ha som affärsidé att anklaga sina kunder för att vara gängkriminella eller terrorister. Vilken regering är det som tillåter något sådant? Svaret är en som är mer lojal med den auktoritära imperialistiska nomenklaturan i Bryssel än med sina svenska väljare.

Paradigmskifte eller systemskifte?

Efter de muslimska terrorattackerna i USA den 11 september 2001 började en global trend där frihet byttes mot säkerhet. USA gick först, Europa följde snabbt efter. I stället för att dra slutsatsen att det är ohållbart att importera konflikter och kulturer som inte respekterar våra demokratiska normer, väljer vi att inskränka våra egna friheter.

Det borde vara tvärtom. Om vissa grupper konsekvent visar att de inte kan leva upp till de regler som gäller i ett fritt samhälle, då är lösningen inte att montera ned friheten – utan att ifrågasätta om dessa grupper över huvud taget ska finnas kvar i vårt samhälle.

Hur rimligt är det att acceptera att våra åldringar systematiskt utsätts för bedrägerier – luras av sina pensionspengar och sina värdesaker. Hur rimligt är det att våra barn förnedringsrånas, frånhänds sina jackor och mobiltelefoner och sedan som avslutning urineras på eller får suga på en pistolmynning? Hur rimligt är det att våra svenska skolflickor varje dag får höra att de är ”horor” och att de som är lite äldre numera har tur om de kan ta sig hem på kvällen utan att bli gruppvåldtagna?

Goda intentioner kantar vägen till helvetet

Hur väl stämmer denna verklighet med den berikande multikulturella utopi våra sociala ingenjörer lovade när de vred på invandringskranen på max? Är det inte i stället en dystopi, inte bara i politisk orwellsk mening, utan ett samhälleligt haveri och sammanbrott? Är det inte den beryktade vägen till helvetet kantad av god intentioner

Det ironiska är att det ”svenska tillståndet”, som man säger i Norge, och som våra politiker torgfört som den bästa av demokratiska världar är precis den grogrund som på andra håll i världen resulterat i statskupp och diktatur för att återställa ordningen.

Snart har den gräns passerats där demokrati blir något sekundärt, när medborgarna är beredda att offra den för att få leva i säkerhet och trygghet. När allt kommer omkring har ju dagens politiker redan slagit in på den banan men misslyckats – tagit ifrån oss våra medborgerliga fri- och rättigheter kopplade till demokratin, men inte gett oss den frihet från rädsla, hot och våld som vi förespeglats i kompensation. En regim med stenhårda nypor skulle kunna lyckas bättre med en sådan byteshandel.

Ett samhälle värt att försvara

Demokrati är mer än majoritetsstyre. Det är en värdegrund med värdedjup som bygger på öppen debatt, åsiktsfrihet och en gemensam överenskommelse om att konflikter och meningsmotsättningar ska lösas med ord, inte med hot och våld. När staten börjar kompromissa med dessa principer för att köpa sig lugn, underminerar den själva grunden för demokratin.

Att låsa in och tysta oss själva för att slippa stöta oss med de mest högljudda och våldsamma är inte en lösning, det är kapitulation. Det är hög tid att vi återupprättar en ordning där det är de grupper som hotar demokratin som begränsas och städas bort – inte demokratin själv.