LEDARE • Regeringens förslag att sänka straffbarhetsåldern till 13 år för de allra grövsta brotten är ett uttryck för realism. Minderåriga som rekryteras till gängen är inte barn i första hand, utan gärningspersoner som begår mord och utför sprängningar. Samhällets svar måste spegla att allmänhetens säkerhet och trygghet alltid har högre prioritet än brottslingens ålder. Det verkar vissa remissinstanser inte vilja förstå. Att det oförståndet återfinns hos flera tunga aktörer inom rättsväsendet är särskilt oroande

Regeringen vill tillfälligt sänka den svenska straffbarhetsåldern från 15 till 13 år för de mest allvarliga brotten, som mord, grov våldtäkt, grovt rån och bombdåd. Bakgrunden är att den organiserade brottslighetens förövare har krupit ned i åldrarna. Det handlar inte längre om vilsna minderåriga som snattar i ett köpcentrum, utan om barnsoldater som agerar kurirer, vapenbärare och mördare på uppdrag av gängen och i vissa fall främmande makt som Iran.

LÄS ÄVEN: Nya skräcksiffran efter Orbáns oro för Sverige – 127 barn misstänkta för mordplaner i år

Förslaget är avgränsat till brott med minst fyra års fängelse i straffskalan, inklusive försök, förberedelse och stämpling till sådana brott. Lagändringen föreslås gälla från 1 juli 2026 och utvärderas efter fem år. Det är ett försök att anpassa lagen till en verklighet där brottsligheten börjat exploatera juridiska åldersgränser, där straffrabatter och straffrihet fungerar som incitament för gängen att låta minderåriga begå de grövsta brotten.

”Det handlar om barn” – men inte vilka barn som helst

Remissinstanser som Hovrätten för Västra Sverige, Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten intar en reflexmässigt oreflekterande hållning: det handlar om barn, alltså måste de skyddas från straff. Hovrätten lutar sig mot Barnkonventionen och påminner om att frihetsberövande ska vara ”sista utvägen”. Åklagarmyndigheten varnar för tillämpningsproblem och polisen för att ännu yngre barn ska dras in i gängens brottslighet.

LÄS MER: Kriminalvården: Nej till att fängsla barnsoldater

Men detta är inte vilka barn som helst. En 13-åring som med kallt blod trycker på avtryckaren, eller en 14-åring som utlöser en sprängladdning åt ett nätverk, är inte ett omyndigt barn i första hand, utan en grov brottsling och förövare i en tung kriminell struktur. För den som mister livet i en skjutning eller ett sprängdåd spelar det ingen roll om gärningsmannen är 13 eller 30 år gammal. Det måste vara den primära utgångspunkten.

LÄS ÄVEN: Åklagare kräver att sänkt straffmyndighetsålder stoppas

Barnkonventionen är inte en frisedel för mord. Den kräver skydd för barn, men i första hand för de barn som drabbas som offer – även när förövarna är andra barn. Att gömma sig bakom generella hänvisningar till barnrätt när barn mördar barn är en undanflykt när man i sak inte har något att komma med, när man bekvämt svävar på små fluffiga akademiska moln långt ovanför verkligheten och vill fortsätta göra det.

”Risk för rättsosäkerhet” – en obegriplig invändning

Advokatsamfundet talar opreciserat om risk för rättsosäkerhet. Det är svårt att förstå varför 13-åringar skulle bli mer rättsosäkert behandlade än andra misstänkta. Tvärtom lär varje mål där ett barn står åtalat granskas noggrannare än något annat. Utöver direkt inblandade åklagare, domare och försvarare står även socialtjänst, barnombud och journalister redo att bevaka rättssäkerheten.

LÄS ÄVEN: Regeringens utredare säger nej till sänkt straffmyndighetsålder

Att påstå att rättsstaten inte klarar av att hantera ett 13-årigt åtalat barn är ett misstroende mot det svenska rättssystemet. Om Advokatsamfundet har invändningar av det slaget bör man lägga fram dem konkret och allmänt, inte använda dem för att fortsätta låta mord begångna av 13-åringar vara straffria.

Om brottsligheten kryper ännu längre ned – låt lagen följa efter

Både Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten för fram argumentet att gängen, om lagen ändras, kommer att använda ännu yngre barn, kanske 11–12-åringar. Det är en motsägelsefull invändning. Ska vi låta 13-åringar gå fria för att slippa se 12-åringar begå mord i deras ställe? Om det skulle bli följden är svaret inte att ge upp – utan att gå vidare och agera även mot det. Och mot de föräldrar som inte tar sitt ansvar utan låter sina barn bli grovt kriminella. för att få lite perspektiv kan nämnas att straffmyndighetsåldern i Storbritannien är 10 år.

LÄS ÄVEN: 14-åringar sköt ihjäl bankman i Skurup – kan inte straffas

Samma haltande logik som nu hörs används från vänsterhåll mot varje form av straffskärpning: att kriminaliteten flyttar sig, att hårdare tag inte hjälper, att brottslingar är offer för samhället och så vidare. Det är resonemang som oftare än inte är felaktiga i sak, men även om man skulle ha rätt på någon punkt så måste den laglydiga allmänhetens säkerhet och trygghet alltid prioriteras – grova brottslingar ska bort från det öppna samhället, oavsett ålder.

”Vi har inga anstalter för 13-åringar” – men bygg sådana då

Kriminalvården har påpekat att man saknar lämpliga anstalter och behandlingsformer för så unga lagöverträdare. Det är inget argument mot lagen – det är en påminnelse om myndighetens ansvar och en signal om att man vill abdikera från det. Samhället har redan institutioner som SIS-hem och HVB-hem, där erfarenhet finns av att hantera unga med våldsamt beteende.

En del av det tankegodset kan tas till vara, annat måste förkastas som flum, exempelvis att alla unga som hamnat snett kan räddas med dalt och pjåsk. Men framför allt ska rehabiliteringen ske på anstalter utan svängdörrar som ungdomshemmen är, eftersom de skapades för en helt annan verklighet, där unga på glid var mer antisociala än grovt kriminella.

LÄS ÄVEN: 13-åringens massmordförsök i Gävle var ”felskjutning”

Kriminalvården har med samma argumentation gnällt över hårdare straff och färre rabatter generellt. Det är bara en upprepning att detta vi nu hör om sänkt straffbarhetsålder. Om det saknas pengar, så klaga i så fall på det i stället för på att nödvändiga lagskärpningar införs.

Tidsbegränsningen signalerar osäkerhet

Den enda rimliga invändningen mot regeringens förslag är den mot att reformen föreslås vara tidsbegränsad. Det lägger upp bollen för kritiker att framställa regeringen som osäker på sin sak, att inte ha gjort läxan. Straffrätten ska inte vara försöksverksamhet, det har de som invänder helt rätt i.

Lagskärpningen adresserar inte heller något tillfälligt undantagstillstånd, en övergående pandemi. Det handlar om ett nytt Sverige med en etablerad ny grov kriminalitet i spåren av decennier av ansvarslös invandringspolitik. Även om slutmålet är att ”knäcka gängen” eller få till ”ett paradigmskifte” så är det ett ljus långt bort i tunneln.

LÄS ÄVEN: Socialtjänstchefs vapen mot gängen: Massage

Om man tror att lagen ska fungera, då stiftar man den permanent. Och fungerar den inte som avsett, då får den justeras. Precis som alla andra lagar. Men signalen måste vara tydlig: samhället accepterar inte att någon, oavsett ålder, tar ett liv utan att det får konsekvenser – inte idag, inte i morgon, inte någonsin.

Våga se verkligheten som den är

Hovrätten efterlyser ”djupare analyser” innan man agerar. Det är ett välbekant rop från dem som hellre skjuter obekväma beslut framför sig, som hellre fegt utreder än modigt agerar. Sverige är världsmästare på utredningar. Men den som skjuts ihjäl i sitt trapphus hinner inte vänta på nästa utredning.

Minderåriga som dras in i den organiserade gängbrottsligheten förtjänar skydd – men skyddet består inte i att låta dem fortsätta mörda ostraffat. Det är precis sådana lagar som lett till att vi numera har 13-åriga barnsoldater som mördar mot betalning och gäng som sätter press på dem att göra det.

Att straffa en 13-årig mördare står inte i kontrast till förebyggande arbete med de 13-åringar som inte ännu tagit klivet över till mord. Men där det förebyggande arbetet misslyckas måste lagen kliva in och markera: inga mördare på våra gator. Det är vad regeringen nu gör en ansats till men vissa remissinstanser försöker sätta käppar i hjulet för. Att det är aktörer inom rättsväsendet som ägnar sig åt dylikt, i direkt motsats till sina kärnuppdrag, är verkligt oroande.

LÄS ÄVEN: Dagerlind: Bortom det begripliga