KRÖNIKA • Jag är född 1997. När jag blev myndig fanns ingen mönstring, ingen kallelse, inget krav. Militärtjänst var aldrig en plikt – det blev ett val för den som orkade. Och de flesta valde bort det.

Jag växte upp utan att någonsin tvingas lämna bekvämligheten. Utan tyngden av ett vapen, utan leriga skyttegravar eller att lära mig stå ut när det gjorde ont. Allt handlade om mig själv – mina drömmar, min framtid. Aldrig om att jag kanske en dag skulle behöva försvara landet jag lever i.

Till er som gjorde er plikt på 70-, 80- eller 90-talet vill jag säga: tack. Ni ryckte in när ni kallades. Ni lämnade flickvän, jobb och trygghet. Ni frös och svettades i gemenskap, kom hem förändrade med känslan av att ha burit er del. Ni gjorde det som krävdes, även om ni aldrig fick använda det i verkligheten. Det förtjänar respekt.

Jag har börjat sakna att vi inte fick samma chans. Militärtjänsten ger en tuff men ärlig skola i disciplin: att vakna tidigt, följa order även när det känns meningslöst, sätta gruppen före jaget och fortsätta trots att kroppen skriker stopp. Det formar karaktär. En frisk vind i ett samhälle där många unga drunknar i distraktioner och omedelbar tillfredsställelse.

Nu syns priset för bekvämligheten. En hel generation män har aldrig tränats, aldrig testats, aldrig tvingats in i den disciplinen. Vi är formade av ett samhälle som sa att plikt var förlegat och att fred var gratis.

Samtidigt ser jag de som kommer efter mig. De verkar mer motiverade och intresserade av försvar och beredskap. De pratar om att vara redo. Men de flesta saknar både utbildning och den djupa disciplinen som bara kommer av att faktiskt ha gjort det.

Det gör ont. Det känns som ett svek mot både dem och oss.

Varför gjorde man så här? Varför tog vi bort den gemensamma upplevelsen som band generationer samman? Varför lät vi en hel kohort slippa den formativa skolan ni äldre fick gå igenom? Varför prioriterade vi bekvämlighet framför lojalitet och beredskap?

Men de frågorna räcker inte. Nu måste vi fråga: Vad gör vi nu? Hur fyller vi gapet efter två generationer som lämnades utanför? Hur ska det fungera när skiten träffar fläkten – när vi behöver tusentals män som kan hantera kaos, ta order, behålla disciplinen och stå ut med det värsta? Vem ska försvara oss då?

Jag har aldrig gjort militärtjänst. Och jag bär faktiskt skam för det. Även om det var frivilligt borde jag ha gjort det. Det valet känns allt tyngre.

Jag känner ett växande ansvar. Ett ansvar över att viljan till försvar finns, medan erfarenheten och disciplinen saknas hos så många av oss mittemellan.

Kanske är det dags att erkänna att vi tog fel. Att en generation som aldrig tvingades växa upp aldrig riktigt fick chansen att bli vuxna på riktigt.

Och att det nu är upp till oss alla – ni som bar er plikt och vi som slapp – att göra något åt det innan det är för sent.

Emil N.