KRÖNIKA • Efter Samnytts granskningar av reklambranschen och de utbildningar som formar dess aktörer träder en bild fram som få vill tala öppet om. En bransch som länge förknippats med kreativ frihet präglas i dag, enligt vittnesmål från insidan, av ideologisk likriktning, socialt tryck och en tystnadskultur där avvikande perspektiv får konsekvenser. Samnytts journalist och tidigare lektorn vid Konstfack, Jonas Andersson reflekterar över vad som hände och vad som gick förlorat.
Mot bakgrund av de artiklar vi publicerat om reklambranschen – och de utbildningar som matar den med nya kreatörer – vill jag säga något klarspråk.
Jag vet hur det fungerar. Jag har varit där. Som lektor på Konstfack, som ansvarig för grafisk design på Berghs School of Communication. Som Creative Director och Art Director både i Sverige och internationellt.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Och nu – som journalist – när jag kontaktar människor i branschen, gamla kollegor, medarbetare, personer som vet exakt hur det ser ut – men ingen vågar prata. Ingen.
Förutom Magnus Fermin – och det han beskriver är inte ett undantag. Det är normen.
LÄS ÄVEN: Reklamprofilen till Samnytt: “Branschen är rädd och styrs av en PK-checklista”
En bransch där fel åsikt inte leder till debatt – utan till tystnad, utfrysning och i förlängningen yrkesförbud. Låt oss sluta låtsas. Det här handlar inte om kreativitet – det har det inte gjort på decennier. Det handlar om kontroll.
Den som inte underordnar sig de vänsterideologiska ramarna – intersektionella trosläror, rätt feministiska värdegrund, rätt fiendebilder – försvinner. Inte genom argument. Utan genom att uppdrag uteblir, relationer bryts och telefonen slutar ringa. Det är ett system. Och alla vet det. Jag har sett det med egna ögon.
LÄS ÄVEN: När skönheten blev suspekt – Sverige bygger bort sin själ
Resumé ringde upp kunder och varnade
När jag startade byrån Etablissemanget och beskrev den som ”sverigevänlig” reagerade branschtidningen Resumé. Inte genom att visa intresse, utan genom att ringa upp våra tidigare kunder.
Reklambranschen är i dag ideologiskt synkad med journalistiken, kultursektorn och i princip hela film- och tv-produktionen i Sverige. Titta bara på Svenska Filminstitutet, en vänster- och wokebastion sedan fyrtio år – och ingen tittar på skräpet de producerar på skattebetalarnas bekostnad. Samma perspektiv. Samma världsbild.
Jonas Andersson
Jag hade dessförinnan gjort grafiska profilprogram och varumärkesprojekt för Armémuseum, Statens försvarshistoriska museer, Flygvapenmuseum – och många andra företag inom biotech, fastighetssektorn och kultur.
LÄS ÄVEN: Landets första Sverigevänliga reklambyrå lovar skippa politisk korrekthet
Frågan de pressade kunderna på var tydlig – vill ni verkligen associeras med högerextremism? ”Högerextremism”? Ja, ni känner igen det, detta patologiska, uttjatade narrativ om att allt som inte är tillrättalagd socialism är fascism och högerextremism.
När det är precis tvärtom.
Men så fungerar mekanismen. Så fungerar den ideologiska kontrollmaskinen. Och många av våra kunder föll för trycket. De skulle beskrivas som ”högerextrema” i medierna om de fortsatte jobba med oss, därför tog de avstånd.
LÄS ÄVEN: SL-kampanj: Svenskar stör i kollektivtrafiken
Ändå lever myten kvar, att reklambranschen skulle vara ”borgerlig”. Att den handlar om marknad, affärer, konkurrens – och att sälja produkter.
Det är fel.
Reklambranschen är i dag ideologiskt synkad med journalistiken, kultursektorn och i princip hela film- och tv-produktionen i Sverige. Titta bara på Svenska Filminstitutet, en vänster- och wokebastion sedan fyrtio år – och ingen tittar på skräpet de producerar på skattebetalarnas bekostnad. Samma perspektiv. Samma världsbild.
Så ser feministisk ideologi ut – och den lärs ut på allt från förskolor till universitet och polisutbildningar. Vi ska lära oss att hata oss själva, vår historia och vår kultur. Vi ska lära oss att hata dem vi är. Så förstör man ett samhälle och en civilisation inifrån.
Jonas Andersson
Samma gränser för vad som får sägas – och inte. Det som säljs är varken produkter eller konst – det är ideologisk uppfostran och lögner om vår historia och hur politrukerna menar att vår värld borde se ut.
LÄS ÄVEN: Kritik mot för vit bussreklam – endast svenskar med
Att vi inte ser några vita män med icke-vita kvinnor ligger helt i linje med den bild man vill sprida – att den västerländska, vita mannen är roten till allt ont. Han är en förtryckare och därför går det inte att visa upp honom med en mörkhyad kvinna – alltså den grupp som man menar att han förtrycker genom sin existens.
LÄS ÄVEN: Ekeroth: SL skyller på svensken – verkliga problemet ignoreras
Så ser feministisk ideologi ut – och den lärs ut på allt från förskolor till universitet och polisutbildningar. Vi ska lära oss att hata oss själva, vår historia och vår kultur. Vi ska lära oss att hata dem vi är. Så förstör man ett samhälle och en civilisation inifrån.
”Svenskklingande pojknamn plockades bort i antagningen”
Reklamen, precis som de populärkulturella scenerna, formar människors bild av verkligheten – varje dag. Och det börjar i utbildningarna. Mina år på Konstfack var knappast en intellektuell miljö. Det var ett ideologiskt träningsläger. Jag brukar beskriva dessa år som en enda lång mardrömsresa.
Jag minns hur vita, unga män med ”svenskklingande namn”, plockades bort i ansökningsprocesserna – mot min vilja – jag minns hatet mot det så kallade patriarkatet, hatet mot de vita, medelålders, heterosexuella, svenska männen.
LÄS ÄVEN: Kritik mot pk-reklam avfärdas av vd: ”Vi kan vara utan de konsumenterna”
Sådana män som jag. Och jag hade dessutom mage att inte vara kommunist.
När människor med erfarenhet tystnar. När unga lär sig att karriär bygger på rätt åsikter, inte på skicklighet. När bilderna vi ser, berättelserna vi matas med, inte längre speglar samhället – utan försöker omforma det. Då måste vi agera, då måste vi våga stå upp för det som är rätt.
Jonas Andersson
Jag såg hur studenter lärde sig att inte tänka fritt, utan att tänka rätt. Det var inte kreativitet. Det var fostran. Och jag stod emot så länge jag mäktade, men det kostade.
År av konflikter, utfrysning, ett konstant tryck att anpassa sig. Att böja sig. Att hålla tyst. Jag gjorde det inte.
Men till slut är det en enkel fråga – hur länge orkar man stå ensam i ett system som inte vill ha utmaning och fritänkande – bara lydnad? För mig tog det fem år. Fem mörka år.
The Times They Are a-Changin
Jag ångrar trots allt inte erfarenheten, ungefär som man inte ångrar ett toalettbesök efter en längre tid av förstoppning (jag känner väl till detta efter att en gång ha brutit foten och en komplicerad operation ledde till smärtstillande och sängliggning).
Det gjorde ont att se detta förfall och denna institutionaliserade galenskap – och alla förvillade ungdomar som tvingades in dessa trosläror och absurditeter. Men att lämna innebar ett upplyftande – och upplysande – språng.
LÄS ÄVEN: Zara Larsson och feminismens moraliska sammanbrott
Jag lärde mig något djupt under dessa år. Och det har stöpt den jag är idag – och det jag försöker göra. För att åtminstone försöka rädda vårt land från denna destruktiva galenskap. Nu främst genom skrivandet.
När människor med erfarenhet tystnar. När unga lär sig att karriär bygger på rätt åsikter, inte på skicklighet. När bilderna vi ser, berättelserna vi matas med, inte längre speglar samhället – utan försöker omforma det. Då måste vi agera, då måste vi våga stå upp för det som är rätt.
Och det är där vi är nu. Det här handlar inte bara om reklam utan om makt över verkligheten. För den som kontrollerar vad människor ser – kontrollerar till slut också vad de tror är sant. Och den som kontrollerar det, behöver inte längre vinna några argument.
De har redan vunnit allt. Åtminstone är det vad de i nuläget tror.
But The Times They Are a-Changin.
LÄS ÄVEN: OKQ8:s nya AI-reklam kritiseras för att ha för många vita: ”White-as-fuck-people”
