KRÖNIKA • Känner ni igen den där känslan? Den som dyker upp när man läser nyheterna. När man går genom staden man växte upp i. När man hör hur orden har börjat byta betydelse. En bottenlös sorg. En förlamande vanmakt. Som att leva i en mardröm där inget längre fungerar, där allting som byggde vårt land – tryggheten, gemenskapen, tilliten – rinner bort mellan fingrarna, dag för dag.

Och samtidigt fortsätter det bara. Obönhörligt. Nästa rubrik, nästa beslut, nästa övertramp. Inget vänder. Inget pausas. Det går bara snabbare…

Den svenska demokratin är inte längre vad den en gång var. Vi har en valprocedur, ja. Men systemet har tömts på verklig folkförankring. Det vi lever i är ett tillstånd av makt utan ansvar – där ett litet skikt bestämmer, och där resten förväntas betala, tiga och titta åt ett annat håll.

Politikerna ljuger. Tjänstemännen ljuger. Journalisterna ljuger. Akademikerna ljuger. Och lögnerna är samordnade. De rör samma ämnen, pekar i samma riktning, upprätthåller samma berättelse: att allt är under kontroll, att du som tvivlar är problemet, att sanningen är farlig.

Men hur kunde det bli så här? Hur kunde vi tillåta detta?

Kanske handlar det om en blind tillit till auktoriteter. Om vår rädsla för konflikt. Om att vi hellre ville ha det bekvämt än rättvist. Att vi blundade, och valde tystnaden – även när verkligheten skrek oss i ansiktet.

Och nu står vi här.

Med ett land där den utländska gängkriminaliteten, klanbrottsligheten och islamismen breder ut sig, där våra barns framtid ges bort till krafter som hatar det här landet, där varje uttryck för oro stämplas som hat, där journalistik förvandlats till regimkommunikation, där den som vill försvara Sverige betraktas som farlig – medan den som vill montera ned det lyfts fram som progressiv.

När Tidöregeringen tillträdde väcktes ett hopp. Talet om ett “paradigmskifte” lät som början på något nytt. En kursändring. Ett uppvaknande. Men skiftet dröjer. Och frågan är om det någonsin kommer.

Massinvandringen har inte upphört – omkring 100 000 personer kommer fortfarande varje år, främst från Mellanöstern och Afrika. Medborgarskap har delats ut som tygkassar på en marknad, över 150 000 sedan Tidö tillträdde. Samtidigt vet vi att dessa nya “medborgare” kommer att rösta på vänstern, vilket gör det omöjligt för en icke-socialistisk regering att någonsin komma till makten igen.

Eftersom Magalena Andersson kommer att öppna slussarna för en ännu större massinvandring. Det offentliga Sverige är fortsatt helt oförmöget att tala klarspråk. Och trots all kritik mot public service fortsätter Tidöpartierna att finansiera det system som varje dag underminerar deras egen politik.

SVT och SR fungerar idag som en de facto opposition – inte mot maktens övertramp, utan mot den folkvalda regeringen och mot de väljare som röstat för förändring. De granskar inte systemet – de försvarar det.

Public service utgör Sveriges i särklass mäktigaste medieapparat – tvångsfinansierad av medborgarna, oavsett politisk övertygelse, med en årlig budget på över nio miljarder kronor. De kallar sig opartiska, men driver i praktiken en politisk linje som gynnar vänstern och motverkar det skifte som stora delar av folket röstat för. De är inte en spegel av verkligheten, utan ett filter.

Vi ser det. Vi vet det. Och ändå får det fortsätta.

Det är inte längre ilska man känner. Inte bara. Det är sorg. En stilla, genomträngande sorg över sveket. Över hur våra institutioner vände oss ryggen. Över hur journalistiken blev maktens verktyg. Över att sanningen fick läggas i karantän. Över att så få vågade säga nej, när det fortfarande spelade roll.

Och kanske mest: en sorg över vår egen roll. Att vi inte skrek högre. Inte stod rakare. Att vi lät det ske.

Sverige håller på att försvinna. Inte med ett brak, utan som en långsam upplösning. Ett tusenårigt arv håller på att gå förlorat – och det sker inför öppen ridå. De som styr vet vad de gör. Och folket? Det ropar – men rösten kvävs.

Till slut återstår bara känslan. Den som kommer i tystnaden efter ännu en nyhetssändning. När våra barn sover. När gatorna är mörka och allt är stilla.

Det är inte hat. Inte ens ilska. Det är något tyngre än så.

Det är sorgen över ett land man älskat. Över något som en gång fanns – och som nu rinner bort, bit för bit.

Men även i sorgen finns något annat. Ett trots. Ett stilla motstånd. Några vägrar ge upp. Några vägrar glömma vilka vi är. Några fortsätter tala, skriva, slå larm.

Och det är därför det här inte är ett farväl.

Det är ett rop.

Gillade du den här artikeln?

Om du uppskattar Samnytts innehåll bli då gärna prenumerant!

• Klicka för att se prenumerationserbjudanden.
• Den som vill stötta genom Swish kan skicka valfri donation till: 123 083 3350 
• Vill du hellre donera på andra sätt finns mer information om det här