LEDARE • Jag har ofta satt fingret på ett fenomen i gammelmedia: när dessa fiender till SD helt plötsligt ska ”hjälpa” partiet genom att försöka peka ut personer SD borde göra sig av med för att bli ”rumsrena” eller accepterade. Det senaste exemplet är Jessica Stegrud som nu utsätts för en oerhört genomskinlig kampanj i vänstermedia. Målet är att SD ska göra sig av med henne. Resultatet borde vara tvärtom.

Jag skrev om fenomenet i texten ”Vill du förändra på riktigt – då kräver de din avgån g”:

Så snart en politiker, antingen i ord eller förslag och oftast båda, föreslår något som gör utanför den accepterade boxen, eller åsiktskorridoren, kommer krav på dennes avgång. Alltid med hänvisning till fina principer om hur något ”bör vara”, hur någon ”bör prata” eller att någon ”blivit en belastning” för ett visst parti. Alltid från andra partier eller från media. Och alltid under förevändningen att det är ”bättre” för dennes parti.

Detta, när förståsigpåare i media i ledartexter eller motståndare i andra politiska partier, helt plötsligt ska ”hjälpa” SD genom att peka ut vem de borde göra av mig, är såklart inget nytt. Det är en vanligt och utbredd taktik. Den går till ungefär så här:

Såg byggs drevet upp

Media hittar någon ”nyhet”, ofta en icke-nyhet, att blåsa upp, fulvinkla eller köra ”guilt by association”. Det kan vara när Richard Jomshof skriver något på Twitter/X, när jag la något lagförslag i riksdagen, när Björn Söder säger något självklart, när Jessica Stegrud skriver en tweet de vill feltolka eller när hon utövar sin rättighet att filma på allmän plats. Det finns 1000-tals andra exempel.

Då börjar cirkelreferenserna i media: en tidning skriver en tendensiös artikel (exempelvis Expo) som sedan blir refererad till av Aftonblaskan eller DN (eller någon annan) som sedan andra tidningar refererar till. Sen kopplas förståsigpåarna, ofta okända nollor som endast har sin position för att någon satt dem att skriva åsikter på en tidning, som ”analyserar” situationen och refererar till alla andra. Vid det här laget krävs ingen logik eller substans, utan ”sanningen” är etablerad eftersom så många andra redan skrivit om det. En fejkad sanning har etablerats, som nu är självklar, för ingen vet längre var drevet började eller slutar.

Nu är drevet igång. Det byggs inte sällan nu på av ”anonyma källor” som tidningarna presenterar inifrån SD som är ämnade att bygga upp en inte sällan fejkad irritation inom partiet. Detta hoppas vänstermedia ger två effekter: dels att det sätter press på den utsatte som kanske förleds att tro att det inte bara är vänstermedia som är arga, utan även ens egna. Dels skapar det en bild för andra SD:are på samma sätt – som i sin tur förleds att tro att även partiet är argt på den utsatte.

Så skapas den perfekta stormen: trycket byggs upp utifrån men sedan framförallt inifrån, vilket vänstermedia hoppas ökar chansen att antingen den utsatte självt backar ur eller att partiledningen slänger vederbörande under bussen. Sker så har media vunnit: dels har de visat sin makt att de kan få folk kickade, dels har de, om de valt rätt offer, eliminerat någon som varit orädd för media och som inte lätt kuvas av deras pekpinnar.

Vem väljs ut?

Vilket för mig till de mål media har när de väljer ut folk att dreva mot. Det sker nästan alltid mot personer de inte kan kontrollera, personer som vill förändra istället för förvalta, begrepp jag valt att använda för att beskriva de två typer av politiker som finns. Läs mer om detta här.

Det tar sig uttryck i artiklar som den i DN förra året, eller exempelvis den från Falukuriren i Dalarna där vänsterliberala redaktören Gabriel Ehrling Perers ger “goda råd” till sitt hatobjekt nummer 1 när han skriver “Kryssmagnetens avhopp visar att det finns hopp för SD Dalarna“.

Rörande Richard Jomshof haglade också artiklarna om hur “jobbig” han är för regeringssamarbetet. Eller som när någon okänd tyckare på Nya Wermlands-Tidningen utmålar honom som “omdömeslös” och att “partiet kommer dock att få problem om de inte tar tag i sådana här historier”.

Socialdemokraten Widar Andersson är ett annat exempel på när våra motståndare försöker ”hjälpa” partiet.

Manuskriptet för Stegrud är såklart exakt densamma, vilket ni kan se av artikelbilden till denna text. Oisin Cantwell, blodröd skribent på Aftonbladet, skriver exempelvis att ”Jessica Stegrud har blivit en belastning”. Vänsterextrema ETC skriver ”SD-kritiken mot Stegrud: ”Skadar helt klart partiet”. DN skriver ”L-kritik mot Stegrud: ”Var går gränsen?””.

Varför skulle dessa motståndare till SD vilja ”hjälpa” partiet nu helt plötsligt? Eller är det snarare så att de försöker stjälpa? Såklart – för att hela drevet är designat precis så här – varenda gång. Lär dig känna igen det!

Väljs ut på andra hållet

På samma sätt som de som vänstermedia väljer ut de de vill ha bort så väljs även de som vänstermedia vill lyfta fram inom ett visst parti också ut. Dessa får gulligull-reportage, trevliga stunder i morgonsoffan, enkla frågor vid intervjuer och annat som till synes lyfter dem. Aktiva medlemmar inom ett parti ser såklart detta med följden att personen lyfts upp internt, dels genom att synas och dels genom att göra det bra, vilket såklart är enkelt om media gör det enkelt.

Den långsiktiga effekten av att media drevar bort vissa medan de lyfter upp andra är att ett parti förändras inifrån. Till slut är förändrarna ersatta av förvaltare och maktens cirklar rubbas inte. Det är därför den internationella vänstern glöder i sitt hat mot Donald Trump, Viktor Orban, Marine le Pen och andra som vill ta striden på riktigt mot den vänsterliberala hegemonin. Men det stannar inte där. Opinionsbildare ska också bort, som de försöker med Samnytt eller som de nu hurrar över när opinionsbildaren Charle Kirk mördades. Förändring måste bekämpas och ersättas av förvaltare.

Förstå mig rätt: det är såklart inte fel att ha en god relation till media. Det är inte heller fel att partier rensar bort folk som verkligen ska bort. Men alltför ofta dansar många partier, speciellt om man inte är Socialdemokraterna, efter medias pipa alltför enkelt.

Stegruds situation

Tidigare var det undertecknad, Björn Söder, Richard Jomshof med flera som var målen. Men det senaste i raden av dessa påverkansoperationer från svensk vänstermedia är alltså Jessica Stegrud.

Senaste en tweet hon skrev som av vänstern blåstes upp till löjliga proportioner. Visst, man kan kanske tänka att man inte ska vara otydlig i inlägg på sociala medier just för att vi vet hur svensk media fungerar – men å andra sidan vore det löjligt om alla ska huka sig av rädsla för vad vänsterextrema propagandister bestämmer att vi får säga i det offentliga samtalet.

Den som kontrollerar orden kontrollerar också tanken – det visste redan Orwell när han lät Partiet i 1984 styra hela historien genom att vrida på språket. Det är därför vänstern ständigt vill bestämma vilka ord vi får använda och vilka åsikter som är ”tillåtna”. Om vi accepterar deras definitionsmakt, ger vi dem också makten över våra tankar och i förlängningen vår framtid. Friheten börjar med att vägra låta någon annan diktera språket.

Sedan kom andra vändan i drevet när media låtsas vara indignerade över att hon filmade vänsterextremister som antastade frilansjournalisten Nick Alinia (ett klipp ni kan se här). Stegrud var med på den tågstation där Alinia blev utsatt och filmade helt enkelt situationen, vilket givetvis är hennes rätt att göra på en allmän plats i en demokrati som Sverige är menat att vara.

Så här beskrev Stegrud situationen, som alltså är dokumenterat i länken tidigare:

Situationen var fortsatt hotfull och då jag inte ville stå kvar ensam gick jag efter och började också filma. Dels för min egen trygghet, och dels för att ha bevis om något värre skulle inträffa. Varken jag eller Nick Alinia startade denna situation. Han blev oprovocerat utsatt för ett uppenbart hotfullt beteende av två okända män.

Men det är såklart olika måttstockar för vänster och för alla andra.

Stå starka

Clownen Tobias Baudin, Socialdemokraternas partisekreterare, liksom språkröret Amanda Lind fick utrymme i statstelevisionen och krävde där Stegruds avgång. Oklart på vilka grunder. Men de vet om att de inte får några motfrågor från media, eftersom media sökte upp dem just för att få sådana citat, så de själva inte behöver säga det.

Statsmedia ska ju vara ”neutrala” så de tar till ett vanligt knep: eftersom journalisten inte ska skriva in egna åsikter så får denne ändå in sina åsikter genom att välja ut både personer och citaten som tas med i artikeln, som att intervjua SD:s politiska meningsmotståndare – eller använda ”anonyma källor” – som lika gärna kan vara rakt av påhittade. Då får man in den rubrik, vinkel och det budskap man vill – men samtidigt låtsas att man är en objektiv och professionell journalist.

Så jobbar vänstermedia.

Lyssna därför inte på mediernas krokodiltårar eller deras falska välvilja. De har aldrig velat oss väl och de kommer aldrig att göra det. De har ljugit om oss och om allt annat i decennier och de kommer att fortsätta ljuga. Vår uppgift är inte att anpassa oss till deras krav, utan att stå fast, stå starka och gå till motangrepp. För bara den som vägrar böja sig för dreven kan på riktigt förändra Sverige.

LÄS ÄVEN: Ekeroth: ”Medias taffliga försök till en ’hit piece’”

Så mycket har Sverige skänkt till Ukraina