LEDARE • Den pågående konflikten mellan Israel och de så kallade palestinierna företrädda av terrororganisationen Hamas väcker starka känslor världen över. Men alltför ofta bygger debatten i väst på förenklade narrativ och politiskt färgade myter. Två frågor måste särskilt lyftas fram: den historiska grunden för påståendet om ett ”palestinskt folk” samt den västerländska synen på konflikten, där propaganda och antisemitism alltför ofta går hand i hand.

Före 1900-talet användes ordet ”palestinier” enbart som en geografisk beskrivning: en person som bodde i området mellan Jordanfloden och Medelhavet, oavsett religion eller etnicitet. Fram till den brittiska mandatperioden (1920–48) fanns inget politiskt projekt eller organiserad idé om en palestinsk nation.

Araber i området identifierade sig främst genom religion och som en del av den bredare arabiska gemenskapen. Under hela den osmanska perioden fanns ingen politisk enhet vid namn Palestina. Även tongivande arabiska ledare på 1920- och 30-talen beskrev området som en del av Syrien eller den arabiska regionen, aldrig som ett självständigt land för ett separat palestinskt folk.

LÄS ÄVEN: Ekeroth: ”Mobbens trakasserier av Bohlin är inget nytt”

Det var först efter Israels tillkomst 1948 och särskilt efter sexdagarskriget 1967, då Israel anfölls av Egypten, Syrien och Jordanien, som idén om ett särskilt ”palestinskt folk” formulerades politiskt. Syftet var inte i första hand att bygga en egen stat, utan att undergräva och delegitimera den judiska staten Israels existens. Detta syns tydligt i PLO:s tidiga dokument och än idag i islamistiska rörelsers retorik. Man anser att judarna ska fråntas sitt land och på sikt utplånas som folk.

Västvärldens spegel av skuldkänslor

Trots denna historiska bakgrund är det bilden av palestinierna som ett urgammalt folk i kamp mot ett ”kolonialistiskt” Israel som dominerar i väst. Här samverkar flera faktorer:

• Europas skuld över kolonialismen gör att Israel lätt framställs som en del av samma arv. I Sverige började det på allvar ta sig uttryck med den första Palmeregeringen 1969 då han själv och hans ”pojkar”, noterbart utrikesminister Sten Andersson, frotterade sig med och tog parti för terroristen Yassir Arafat och hans PLO. Efter att Palme mördades 1986 togs handskakandet (bokstavligen) med Arafat över av efterträdaren Ingvar Karlsson.

LÄS ÄVEN: Muslimska massakern på judar måste få kännbara konsekvenser

• USA:s historiska rasproblem leder till en förförisk men felaktig parallell mellan svarta amerikaners kamp för rättigheter och palestiniernas situation. Det är samma typ av malplacerade narrativ som tillämpas i den migrationspolitiska debatten i Sverige och EU – där personer som vi tar emot från tredje världen och lyfter upp till västerländsk levnadsstandard ändå ska ses som utsatta, förtryckta och diskriminerade, som vore de våra slavättlingar.

• Den internationella människorättsdiskursen används som retoriskt vapen för att beskriva Israel som en grym ockupationsmakt. Det är en del av en bredare vänsterdiskurs med marxistiskt postkolonial maktanalys, kryddad med den muslimska antisemitism, vars företrädare fått starkt fäste i den internationella debatten.

LÄS ÄVEN: Ekeroth: ”’Palestina’ är en gigantisk dödskult”

Resultatet är en orwellsk nyspråksbaserad verklighet där Israels försvarskrig framställs som aggression och där groteska anklagelser – som att Israel begår ”folkmord” – upprepas tills de accepteras som sanning. Påståendena om hur många barn IDF mördar, som kolporteras till och med av organisationer som FN och Rädda barnen, är kalkerade på gamla antisemitiska myter om hur judar rövar bort och äter barn, blandar barnens blod i brödet eller, som för en tid sedan, stjäl deras organ för transplantationsändamål.

Israel första premiärminister, David Ben-Gurion, utropar i en offentlig deklaration staten Israel den 14 maj 1948 i Tel Aviv. På väggen ovanför ett porträtt av den politiska sionismens fader, Theodor Herzl. Bild: Israels utrikesdepartement.

Detta är inte bara en intellektuell felsyn. När västvärldens politiker, medier och kulturpersonligheter papegojar palestinska propagandabilder legitimerar de också en antisemitism som aldrig försvunnit utan bara bytt språkdräkt. Påståenden om judisk kontroll över medier och världsekonomi återkommer i officiell palestinsk retorik – och tas emot som rimliga ”perspektiv” i delar av den västerländska offentligheten, trots att det är gamla antisemitiska myter hämtade från sådant som falsariet Sions Vises protokoll.

Ett positivt judiskt nationellt projekt mot ett negativt palestinskt

En avgörande skillnad mellan Israels och palestiniernas nationella projekt är grunden de vilar på. Den judiska staten bygger på en flera tusen år lång historisk kontinuitet och önskan om ett hem från diasporan, medan den palestinska identiteten i hög grad definieras genom motstånd mot Israel och hat mot judar. Det är en negativ identitet, snarare än en positivt byggd nationell gemenskap – att judarna inte har ett land är viktigare än att man själv har ett.

LÄS ÄVEN: Ekeroth: ”Israel gav Gaza chansen – Gaza valde våld och död”

Detta innebär inte att araber i området helt saknar rättigheter eller att de inte har utvecklat en gemensam erfarenhet under det senaste seklet. Men att blunda för den historiska kontexten och i stället okritiskt sprida myten om ett urgammalt palestinskt folk med samma dignitet som judarna, det är att ge bränsle och legitimitet åt en aggression utifrån ett falskt och påhittat narrativ.

De så kallade palestinierna vill inte ha någon tvåstatslösning, de vill ha allt ”mellan floden och havet”, det vill säga hela Israel. De har konsekvent avvisat varje förslag på tvåstatslösning som de erbjudits sedan Israel bildades, och det är åtskilliga.

Vi är antingen med israelerna eller terroristerna

Gaza styrs av Hamas som en islamistisk teokratisk diktatur. Detta efter att man vann valet 2006 och därefter på ett blodigt sätt utplånade övriga partier och politiska aktörer i området. Efter det har inga val hållits och raketskjutningar kontinuerligt skett mot mål i Israel, kulminerande i terrorattacken 2023 mot unga civila israeliska judar, där 1 200 personer brutalt mördades – kvinnorna först efter att ha våldtagits och fått sina underliv uppsprättade med bajonetter och knivar – och ytterligare 250 personer tillfångatogs som gisslan och fördes till Gaza.

LÄS ÄVEN: Ekeroth: “Därför är ‘palestinier’ värre än nazisterna”

En svensk regering eller riksdag skulle aldrig erkänna ett sådant territorium i vår närhet, och regeringen Löfvens egenmäktiga erkännande av ”Palestina” som stat och utrikesminister Margot Wallströms uppföljande hatretorik som rättmätigt renderade henne persona non grata i Israel var skamligt, antisemitiskt och i strid mot alla internationella konventioner för vilka kriterier som ska vara uppfyllda för en statsbildning. Lika skamligt är att Tidöregeringen inte återkallat detta rättsvidriga och odemokratiska erkännande, ens efter oktoberattacken 2023.

Skamligt är också att det importerade aggressiva judehatet och Hamas-hyllandet nu fullt ut getts carte blanche på Sveriges gator och torg, ivrigt påhejat av den svenska vänsterns politiker och journalister, och att inte alla goda krafter sätter ned foten i ett tydligt ställningstagande: Israels sak är vår. Vi är antingen med judarna/den judiska staten eller så är vi med de judehatande islamistiska terrorister som vill utplåna Israel. Det bör vara lika glasklart idag som när det myntades av USA:s president Bush efter de islamistiska terrorattackerna mot WTC och Pentagon 2001.

LÄS ÄVEN: Ekeroth: ”När det inte finns någon svält – hitta på den”
LÄS MER: Ekeroth: Påstående om svält i Gaza ren propaganda

Rektor på islampysslande skola slår tillbaka: ”Kulturell mångfald”