För bara några dagar sedan talade Liquid Winds grundare Claes Fredriksson om nya partners, säkrad el och framtidstro. Några dagar senare låg konkursansökan på Göteborgs tingsrätts bord. Därmed rasade ännu en hårt hajpad grön industrisatsning samman – trots miljardlöften, prestigefyllda hållbarhetspriser och omfattande stöd från offentliga institutioner.
Historien om Liquid Wind är berättelsen om hur visionerna om det gröna industrisamhället återigen tycks ha sprungit långt före de ekonomiska realiteterna. Och om hur skattebetalare, kommunala bolag och offentligt stödda finansieringssystem gång på gång hamnar nära notan när projekten kollapsar.
Från framtidshopp till konkursdomstol
När Liquid Wind lanserade projektet FlagshipONE i Örnsköldsvik beskrevs satsningen som ett europeiskt pionjärprojekt. Intill Hörneborgsverket skulle Europas första storskaliga fabrik för e-metanol byggas – ett “grönt” fartygsbränsle framställt med hjälp av vätgas, infångad koldioxid och enorma mängder el.
Anläggningen skulle producera 100 000 ton e-metanol årligen och blev snabbt ett prestigeprojekt för den gröna omställningen. Bakom satsningen stod bland andra danska energijätten Ørsted, kommunala energibolag och investerare kopplade till Bill Gates klimatfond.
LÄS ÄVEN: Ny rapport totalsågar e-bränslen – och Sverige har hört löftena förr
Entusiasmen var monumental. Politiker talade om industrirevolution. Spadtag togs. Visionerna målades upp i internationella medier.
2023 fick Liquid Wind dessutom Capgeminis “Nordic Sustainability Tech Award” – en symbolisk kvalitetsstämpel som bidrog till bilden av bolaget som ett framtidsföretag i absolut framkant.
Men hållbarhetsutmärkelsen sade inget om ekonomisk hållbarhet. Tvärtom.
“Världsledande” – utan fungerande affärsmodell
Affärsvärldens krönikör och företagsekonomiske forskare Christian Sandström menar att Liquid Wind uppvisade många av de klassiska kännetecknen för vad han beskrivit som återkommande gröna industrifiaskon.
Bolaget beskrev sig självt som en “världsledande projektutvecklare av elektrobränsleanläggningar”. Samtidigt haglade priser, politiska hyllningar och offentliga finansieringslösningar. Men bakom retoriken dolde sig en betydligt hårdare verklighet.
Produktionen av e-metanol bygger på flera mycket energikrävande steg. Först måste stora mängder el användas för att framställa vätgas genom elektrolys. Därefter kombineras vätgasen med infångad koldioxid för att skapa metanol.
Problemet är att nästan varje steg är dyrt, tekniskt komplicerat och fortfarande långt ifrån kommersiellt moget.
Enligt Sandström har många av projekten byggt på antaganden om snabbt fallande kostnader för elektrolysörer och billig el – något som inte inträffat. I praktiken blev kalkylerna allt svårare att få ihop.
Dessutom kvarstår en avgörande fråga – varför skulle kunder vilja betala betydligt mer för exakt samma molekylära slutprodukt?
Ørsted drog i nödbromsen
Den första stora varningssignalen kom redan 2024 när Ørsted plötsligt hoppade av FlagshipONE-projektet.
Det var ett tungt bakslag. Ørsted hade varit projektets industriella ryggrad och dess avhopp signalerade att riskerna blivit för stora även för en av Europas största aktörer inom förnybar energi.
Trots detta fortsatte Liquid Wind att tala optimistiskt om nya lösningar och nya samarbeten. Så sent som fredagen före konkursansökan sade Claes Fredriksson till Örnsköldsviks Allehanda att dialogen med nya partners var långt gången och att både finansiering och elförsörjning låg inom räckhåll.
På måndagsmorgonen hade bolaget i stället lämnat in konkursansökan. Kontrasten är slående.
Frågan många nu ställer är hur företagsledningen kunnat kommunicera fortsatt optimism samtidigt som konkursen uppenbarligen var mycket nära förestående. Ett extrainsatt styrelsemöte hölls dessutom under helgen då beslutet om konkurs fattades.
Rimligen, menar bdömare, måste bolagets ledning redan dessförinnan ha varit fullt medveten om situationens allvar.
Miljarder från offentliga system
Liquid Wind var långt ifrån ett privat riskkapitalprojekt i traditionell mening. Bakom satsningarna fanns ett omfattande nät av offentliga institutioner, kommunala energibolag och statligt stödda finansieringslösningar.
Enligt Affärsvärlden hade projekt kopplingar till stöd och finansiering från bland annat Energimyndigheten, Naturvårdsverket, Europeiska investeringsbanken och EU-kommissionen.
LÄS ÄVEN: Dolda miljardbidrag håller vindkraften vid liv
I Sundsvall planerades projektet FlagshipTWO med en investeringsram på mellan fyra och fem miljarder kronor. Där skulle kommunala Sundsvall Energi stå för omkring två miljarder.
Även kommunala energibolag i Örnsköldsvik och andra orter var involverade. Det innebär att riskerna aldrig enbart bars av privata investerare.
Precis som Christian Sandström tidigare beskrivit i sina granskningar av vindkraftsbranschen sker finansieringen ofta genom ett komplicerat system av lån, kreditgarantier, offentliga stöd och pensionskapital – det han kallat en “rysk docka” av finansiering.
Riskerna flyttas därmed steg för steg bort från privata entreprenörer och närmare skattebetalare, elkunder och pensionssparare.
Konkursvåg inom den gröna industrin
Liquid Winds kollaps är inte ett isolerat fall. Under senare år har en lång rad gröna prestigeprojekt bromsats, lagts i malpåse eller gått omkull.
Vätgassatsningar världen över har skjutits upp när kostnaderna blivit tydliga och investerare blivit mer försiktiga. Financial Times rapporterade i december att ett 60-tal större vätgasprojekt internationellt redan stoppats eller försenats kraftigt.
I Sverige har liknande problem blivit synliga inom vindkraftssektorn, där flera projekt visat stora förluster trots rekordstor utbyggnad.
Sandström har i flera analyser argumenterat för att många av dessa projekt aldrig varit ekonomiskt bärkraftiga utan omfattande offentliga stödmekanismer. Hans slutsats är provocerande men tydlig – om de offentliga pengarna och garantierna försvann skulle en stor del av expansionen sannolikt upphöra omedelbart.
Konkursen kanske räddar ännu fler miljarder
Paradoxalt nog kan konkursen därför i dagsläget visa sig vara det minst kostsamma utfallet. Det menar också Sandström, som framhåller att en dålig investering som stoppas i tid är bättre än ett projekt som fortsätter sluka resurser under många år.
LÄS ÄVEN: Rekordproduktion och rekordförluster – forskare larmar om en vindkraft i kris
I Östersund har energijätten Uniper redan tidigare brutit med Liquid Wind och tagit över projektet på egen hand. Andra projekt runt om i landet svävar nu i osäkerhet.
Kvar dröjer frågor som allt fler börjar ställa. Hur många gröna miljardprojekt har byggts på politiska visioner snarare än fungerande ekonomi? Och hur stor del av notan hamnar till slut hos allmänheten?
