Hur ska vi förhålla oss till politiker som Amanda Lind (MP)?

KRÖNIKA • Det finns ögonblick i politiken som fungerar som vattendelare. Inte mellan höger och vänster. Inte mellan stad och land, utan mellan verklighet och illusion. Ett sådant ögonblick uppstår när en ledande politiker ställer en fråga som i praktiken förutsätter att grundläggande samband inte existerar, att fysikens lagar inte gäller. När resonemanget bryter mot det som i andra sammanhang betraktas som elementärt – att elektrifiering kräver elproduktion. Och att elproduktion kräver stabila system.

Miljöpartiets språkrör Amanda Lind har under senare tid varit en av de mest profilerade rösterna i svensk klimat- och energipolitik från det socialdemokratiska regeringsalternativet.

Hon har bland annat kritiserat Tidöregeringens klimatpolitik och menat att Sverige rör sig bort från klimatmålen, samtidigt som hon driver en linje för snabb elektrifiering och kraftigt stöd till omställning av transportsektorn.

LÄS ÄVEN: Miljöpartiet: Besegra Iran och Putin med fler elbilar

I denna politiska vision framstår elektrifieringen som en självklar lösning. Fler elbilar, mer eldriven industri, mer elektrifierade samhällsfunktioner. En omställning som i den miljöpartistiska teorin ska leda till minskade utsläpp och ett moderniserat energisystem.

Problemet uppstår när frågan om varifrån elen ska komma reduceras till en detalj. Eller när kopplingen mellan energibehov och produktionskapacitet behandlas som en ideologisk snarare än teknisk fråga.

”Vad har elektrifiering att göra med kärnkraft?”

I en uppmärksammad debatt i SVT ställdes Amanda Lind (MP), mot Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson – ett möte som kom att blotta den energipolitiska sprickan i svensk politik i sin mest nakna form. Det var inte bara en diskussion om olika energislag, utan om själva synen på verkligheten.

LÄS ÄVEN: EU: Nedläggningen av kärnkraft var ett misstag

Åkesson återkom gång på gång till behovet av stabil och planerbar elproduktion i ett samhälle som snabbt ska elektrifieras. Lind höll fast vid sin linje om omställningens nödvändighet, men utan att tydligt erkänna den roll som kärnkraften spelar i ekvationen.

Resultatet blev en debatt där skillnaden inte främst låg i målbilden – utan i förhållandet till fysik, ekonomi, sunt förnuft – och till utopier och vanföreställningar. Vid ett tillfälle i debatten avbröt Lind Åkesson med utropet:

”Vad har elektrifiering att göra med kärnkraft? Det är ju absurt!”

För många tittare framstod det som mindre av ett politiskt meningsutbyte och mer som en kollision mellan två olika sätt att förstå hur ett modernt samhälle faktiskt fungerar.

Politiken som overklighetsprojekt

Energipolitik är i grunden inte en värderingsfråga. Den är en ingenjörsfråga, en ekonomisk fråga och i förlängningen en civilisationsfråga. Samhällen kan inte elektrifieras med retorik. De kräver kraftverk, nätkapacitet och långsiktig planering.

När staten inte klarar att säkra något så fundamentalt som stabil elförsörjning blir varje stor vision om framtiden ihålig. Det som såldes som idealism har i efterhand blivit de mest kostsamma politiska misstagen i modern svensk historia.

Jonas Andersson

Nedläggningen av kärnkraften var inget öde. Det var politik. Fungerande reaktorer stängdes i ett land som samtidigt predikade elektrifiering och industriexpansion.

LÄS ÄVEN: Miljöpartiet: Vi måste höja bränslepriserna

Resultatet blev ett mer sårbart elsystem, skenande priser och ett beroende av import och nödlösningar som ingen tidigare hade velat erkänna. Kostnaden mäts inte bara i miljarder på elräkningar eller i uppskjutna investeringar – utan i förlorad trovärdighet.

När staten inte klarar att säkra något så fundamentalt som stabil elförsörjning blir varje stor vision om framtiden ihålig. Det som såldes som idealism har i efterhand blivit de mest kostsamma politiska misstagen i modern svensk historia.

LÄS ÄVEN: Fossilfri fordonsflotta 2030 – ännu en politisk fantasi

Det är därför debatten om kärnkraft, vattenkraft och förnybara energikällor har blivit en av vår tids mest laddade. Inte bara i Sverige, utan i hela Europa. Industrins elektrifiering, transporternas omställning och digitaliseringens energibehov driver upp efterfrågan på el i en takt som saknar historiskt motstycke – samtidigt som man har destruerat planerbar energiproduktion.

När politiken då formuleras som om dessa samband är sekundära uppstår en djupare fråga – handlar det bara om okunskap, ignorans och ideologisk övertygelse – eller en medveten strategi att omdefiniera verkligheten och förstöra västvärlden?

Symbolpolitikens gräns

Amanda Lind (MP), är inte bara en individ eller ett språkrör. Hon är ett uttryck för en politisk kultur som under lång tid har behandlat teknik och naturvetenskap som förhandlingsbara storheter – som om verkligheten i sig vore en fråga om värderingar och inte om fakta.

Den kulturen har gett applåder, rubriker och moraliska segrar, inte minst från SVT och skattefinansierade Public service. Den har också lämnat efter sig ett sårbart och fattigare samhälle.

Om detta blir regeringsunderlaget för Magalena Andersson (S), innebär det i praktiken att samma tänkande som bidragit till energikris, prisexplosioner och strategisk osäkerhet åter får makten över Sveriges mest grundläggande framtidsfrågor.

Jonas Andersson

Det går att rösta för en aggressiv grön omställning. Det går att motsätta sig kärnkraft. Det går att kräva massiva statliga subventioner för elektrifiering.

LÄS ÄVEN: Landets politiker utbildas i vindkraft – vindkraftsindustrins egen PR-byrå leder kursen

Men det går inte att rösta bort energibehovet. Det går inte att lagstifta bort effektbrist. Och det går definitivt inte att babbla bort fysikens lagar.

Det är därför energidebatten i Sverige inte längre handlar om visioner eller värderingar. Den handlar om något mycket mer grundläggande – om huruvida politiken ska anpassa sig till verkligheten – eller fortsätta låtsas att den kan ersätta den.

Och det är denna verklighetsuppfattning som nu åter kan bli själva fundamentet för en vänsterregering under Magdalena Andersson i höst.

LÄS ÄVEN: Inga parkeringar i Miljöpartiets vision för Stockholm

Det handlar inte om enstaka felsägningar eller retoriska snedsteg, utan om en politisk linje som gång på gång visat att den sätter ideologiska visioner före systemets faktiska förutsättningar.

Om detta blir regeringsunderlaget för Magalena Andersson (S), innebär det i praktiken att samma tänkande som bidragit till energikris, prisexplosioner och strategisk osäkerhet åter får makten över Sveriges mest grundläggande framtidsfrågor.

Väljarna står därför inte bara inför ett val mellan partier – utan mellan det svåra valet om huruvida verkligheten finns – eller inte.

Kanske finns inte ens Amanda Lind på riktigt?

LÄS ÄVEN: Minskad matproduktion och ”grön omställning” – är det butikernas fel att matpriserna skenar?

Se debatten mellan Jimmie Åkesson och Amanda Lind här: