KRÖNIKA • Jag står normalt alltid på polisens sida. Stockholms finest. Jag har mött många trevliga, reko och professionella poliser på gatan – människor som gör sitt jobb så gott de kan, trots att deras chefer ofta motarbetar dem. Inte minst den djupt inkompetenta och av Moderaterna inkvoterade rikspolischefen Petra Lundh. Hon borde aldrig ha haft det uppdraget.

Men härom veckan hände något som fick mig att stanna upp. En händelse som i sig är banal – men som i ett större sammanhang blir ett mönster. Ett tecken på att något är djupt fel.

LÄS ÄVEN: 50-åring åtalas för knivbrott – hade fällkniv på bilnyckeln

Jag körde en buss genom centrala Gävle. Besiktad, försäkrad, allt i sin ordning. Jag körde lugnt och försiktigt genom den lilla stadens centrum. Så ser jag en polisbil bakom mig. De ligger kvar ett tag, sätter sedan på blåljusen och vinkar in mig till kanten.

Vi blir stående i över en halvtimme. Poliserna är korrekta. De går igenom allt: körkort, passagerare, registrering, kontroll. Allt är i sin ordning – utom en sak. En av bussens två framlyktor har slocknat. Parkeringsljuset lyser, men halvljuset är dött.

Det räcker. Det blir en bot på 2000 kronor. Och mer därtill.

– Det här hamnar i belastningsregistret, säger polisen. Han tillägger:

– Det kommer stå kvar i fem år.

Sedan, nästan som en tröst:

– Men du får behålla körkortet.

Jag står där och stirrar på honom, säger ingenting. Jag har inga andra anmärkningar. Inget tidigare i registret. Men nu ska jag alltså stämplas som lagöverträdare – för en trasig glödlampa.

Och om jag inte skriver på? Då går det till tingsrätten.

Jag har svårt att hålla mig för skratt. Inte för att det är roligt, utan för att det är så absurt. Så totalt verklighetsfrånvänt.

Men polisen är allvarlig. Och just där, i det ögonblicket, inser jag hur långt vi har kommit i förfallet.

För det här handlar inte om mig. Inte om en lampa. Det handlar om ett rättssystem som har tappat omdömet. Ett system som allt mer blivit en administration för symbolpolitik. En ritual där man jagar medelsvensson för bagateller – samtidigt som man inte ens vågar möta den verkliga kriminaliteten.

Samma vecka blir en folkvald riksdagsledamot, Jessica Stegrud, attackerad utanför riksdagen. Fysiskt angrepp, mitt på ljusa dagen, inför polisen. Och vad gör de? Inget. Absolut inget. Ingen patrull. Ingen gripen. Inget intresse. Det är som om det aldrig hänt.

En polisman kommenterar dessutom det hela med att “Stegrud ju inte är kungen”.

Det är där vi är nu. När du kör med en trasig glödlampa blir du brottsling. När en kvinnlig riksdagsledamot angrips på öppen gata – rycker rättsstaten på axlarna.

Vi har fått en polis som kan visitera pensionärer på väg till julmarknad, men inte ingripa mot maskerade ungdomsgäng. En polis som vet exakt hur många regnbågsfärger det finns, men inte kan stoppa en skjutning i förorten. En polis som hellre ägnar sig åt värdegrundsutbildning än att patrullera gatorna.

Man har skolats i att inte göra fel – snarare än att göra rätt. Resultatet är en generation poliser utan omdöme. Rätt ska vara rätt, säger man, men man vet inte längre vad rätt är.

Tänk efter: Hur många gånger har du läst om brott där gärningsmännen går fria – för att kamerorna inte räckte, för att bevisen ansågs svaga, eller för att rättegången dröjde i månader? Hur ofta ser vi tunga brottslingar som går ut från rättssalen med ett flin? Och hur ofta ser vi vanliga människor som får bot, böter, registeranmärkning – för småsaker?

Det är en tyst revolution som pågår. Lagens bokstav gäller – men andan är borta.

Det betyder: lagarna tillämpas. Böteslappar skrivs, brottsrubriceringar registreras, domar utdöms. Men syftet – att skydda det goda och bekämpa det onda – är förlorat. Man jagar glödlampor, men viker undan för våldsverkare. Man upprätthåller en inbillad ordning – men släpper rättvisan.

Det är som om rättsstaten blivit en maskin som rullar vidare utan att förstå vad den gör.

LÄS ÄVEN: Lever vi i ett anarkotyranniskt samhälle?

För tio år sedan började jag känna att orden tog slut. Jag visste inte längre hur jag skulle beskriva det som pågick. Men det som hände i Gävle, med den där trasiga lampan, blev ett slags slutgiltigt bevis.

Rättsstaten är inte längre vår gemensamma trygghet. Den har blivit ett system som blundar uppåt, slår neråt – och skyller ifrån sig när allt faller samman.

Jag har alltid försvarat polisen. Men något har gått sönder. Och den här gången är det inte en glödlampa.

Det är något mycket större som har slocknat.

LÄS ÄVEN: Nybliven farmor döms för basebollträ i bilen: “Så löjligt”