KRÖNIKA • Förr var censur enkelt. Makten förbjöd en bok, stängde en tidning eller satte munkavle på oppositionen. I den moderna demokratin behövs betydligt elegantare metoder – polisanmälan, rättsprocessen, advokatkostnaden, algoritmen och den statligt sanktionerade kampen mot ”desinformation”. Du får fortfarande säga nästan vad du vill – frågan är vad det kostar dig.

Det började den här gången med ett enda ord – ”röstboskap”. Sverigedemokraten Kent Ekeroth använde ordet i en kommentar om väljare med utländsk bakgrund, varpå centerpartisten Stefan Lennartsson tyckte att uttalandet passerade en juridisk gräns och polisanmälde Ekeroth för hets mot folkgrupp.

När jag nyligen intervjuade Lennartsson för Samnytt framkom något som fastnade hos mig. Polisanmälan var, som han uttryckte det, också en ”markering”. Just det ordet är intressant.

För polisen är ingen debattredaktion och en brottsanmälan är egentligen inte en politisk replik. Antingen finns anledning att misstänka brott eller så finns det inte. Men vad händer när rättssystemet dessutom börjar användas för att markera mot politiska motståndare?

Det finns ett ord för företeelsen – lawfare. Begreppet används om strategiskt bruk av juridiska processer för att bekämpa, belasta eller neutralisera en motståndare.

När civilrättsliga processer används för att skrämma journalister, aktivister och opinionsbildare till tystnad talar man ofta om SLAPP – Strategic Lawsuits Against Public Participation.

LÄS ÄVEN: C-politiker polisanmälde Ekeroth för åsiktsbrott efter ”röstboskap” – ett ord hans parti använder

Problemet är så etablerat att EU har antagit ett särskilt anti-SLAPP-direktiv och Sverige sedan den 1 maj i år har en ny lag om skydd för deltagande i den offentliga debatten. Ironin återkommer jag till.

När anmälan blir politiskt verktyg

Sverige har redan en organisation som gjort systematiska polisanmälningar av yttranden till en lukrativ verksamhetsidé. Näthatsgranskaren har under åratal sökt igenom sociala medier efter inlägg som organisationen bedömer kan utgöra bland annat hets mot folkgrupp och skickat dem vidare till polisen.

Redan 2017 gjorde organisationen omkring 800 anmälningar. Sveriges Radio rapporterade året därpå att Näthatsgranskaren uppgav att verksamheten resulterat i 175 fällande domar för hatbrott eller hets mot folkgrupp.

LÄS ÄVEN: Näthatsgranskaren: ”Samnytt är möjliggörare till radikalisering och massmord!”

Organisationen beskrev själv en av poängerna: ”Det har en avskräckande effekt att människor åtalas och döms.” Naturligtvis kan man tycka att människor som faktiskt begår brott ska avskräckas från att fortsätta begå brott. Det är hela idén med straffrätten.

Men den principiellt intressanta frågan uppstår när organisationer systematiskt letar efter yttranden att anmäla – och när själva anmälan får konsekvenser innan någon domstol över huvud taget konstaterat ett brott. Richard Jomshof fick erfara detta 2024.

Näthatsgranskaren polisanmälde honom för två islamkritiska satirteckningar som han delat på X. Jomshof kallades till förhör, delgavs misstanke om hets mot folkgrupp och tog tillfälligt paus från posten som ordförande i riksdagens justitieutskott.

LÄS ÄVEN: Näthatsgranskaren polisanmäler Jomshofs islamkritik för åsiktsbrott: ”Avhumaniserar”

Sedan lades förundersökningen ned. Åklagaren fann inte anledning att anta att brott hade begåtts, men Näthatsgranskaren nöjde sig inte med det utan begärde överprövning. Även överåklagaren kom fram till att nedläggningsbeslutet skulle stå fast.

Jomshof återvände till sitt uppdrag, men den politiska effekten hade redan inträffat. En riksdagsman hade lämnat ordförandeposten i justitieutskottet på grund av misstankar som rättsväsendet därefter konstaterade inte skulle leda vidare.

Det betyder inte att det var olagligt att anmäla honom, och heller inte att varje människa som anmäler ett misstänkt brott bedriver lawfare. Det betyder att processen i sig har makt.

När processen blir straffet

Ann-Sofie Hermansson vet en del om detta. Den tidigare socialdemokratiska kommunstyrelseordföranden i Göteborg hamnade i konflikt med aktivisterna Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi efter debatten om visningen av filmen Burka Songs 2.0.

Hermansson polisanmäldes för sina uttalanden, men förundersökningen lades ned. Där kunde historien ha slutat. I stället väcktes enskilt åtal för grovt förtal.

Hermansson friades i tingsrätten, men processen drevs vidare. Hon friades också i hovrätten och motparterna ålades där att ersätta henne för hundratusentals kronor i rättegångskostnader. Därefter försökte man få saken prövad i Högsta domstolen, som inte gav prövningstillstånd.

LÄS ÄVEN: Hovrätten friar S-politiker – inte förtal kalla islamister för extremister

Det fascinerande med ett sådant fall är inte bara slutresultatet utan resan dit – advokater, förberedelser, förhandlingar, rubriker, kostnader och ovisshet. Man kan alltså vinna varje avgörande juridisk strid och ändå ha fått betala ett betydande pris. Processen blir då straffet.

Det är en gränsdragning som inte bara avgör vad som är tillåtet utan också påverkar vad nästa ansvarige utgivare vågar publicera. Det är där chilling effect uppstår. Och det är där diskussionen blir betydligt större än Samnytt, Näthatsgranskaren eller en centerpartist som polisanmäler Kent Ekeroth.

Jonas Andersson

Samnytt har egen erfarenhet av den andra sidan – när processen faktiskt slutar med ett straff. Tidningens tidigare ansvarige utgivare Mats Dagerlind dömdes 2024 till en månads fängelse för två fall av förtal och ett fall av grovt förtal efter en artikelserie om en person knuten till Näthatsgranskaren.

LÄS ÄVEN: Därför skriver vi att Mats Dagerlind fängslats för olaglig journalistik

Publiceringarna innehöll bland annat uppgifter med koppling till offentliga rättshandlingar. Här ska juridiken beskrivas korrekt – Dagerlind dömdes inte för ”publicering av allmänna handlingar” som sådan, utan för förtal och grovt förtal. Men för en journalist är den principiella frågan likväl svår att komma runt.

Information kan finnas i en offentlig handling som vem som helst har rätt att begära ut – samtidigt som en journalistisk publicering av uppgifterna kan resultera i straffansvar beroende på sammanhang, utformning och den förtalsrättsliga försvarlighetsbedömningen.

LÄS ÄVEN: Här klipps Mats Dagerlinds fotboja – efter en månads fängelse

Det är en gränsdragning som inte bara avgör vad som är tillåtet utan också påverkar vad nästa ansvarige utgivare vågar publicera. Det är där chilling effect uppstår. Och det är där diskussionen blir betydligt större än Samnytt, Näthatsgranskaren eller en centerpartist som polisanmäler Kent Ekeroth.

LÄS ÄVEN: Efter frisläppandet: Mats Dagerlind i långintervju

Från Trump till den nya censuren

Donald Trump är det internationellt mest spektakulära exemplet på hur juridik och politik kan vävas samman. Inför presidentvalet 2024 befann sig den tidigare presidenten och dåvarande presidentkandidaten samtidigt i ett helt batteri av straffrättsliga processer.

Förr behövde censorn förbjuda en bok. I dag kan boken, inlägget eller videon ligga kvar, medan färre människor får möjlighet att se innehållet. Ett inlägg kan nedprioriteras eller ”shadowbannas” (vilket flera medier på högersidan, däribland Samnytt, idag upplever – inte minst på Facebook), ett konto begränsas, en varning läggas på innehållet och en faktagranskning kopplas till det. En algoritm kan avgöra att materialet inte ska rekommenderas. Du är inte tystad – du talar bara i ett rum där någon sakta har skruvat ned högtalarvolymen.

Jonas Andersson

Trump och hans anhängare beskrev dem som lawfare. Åklagarna hävdade såklart motsatsen – att ingen, inte heller en presidentkandidat, står över lagen. Man behöver inte köpa någon av dessa beskrivningar i sin helhet för att se det demokratiska dilemmat.

Om politiska kandidater ska vara immuna från rättsliga processer bara för att de kandiderar i ett val har vi skapat en politisk adel. Men om rättssystemet kan användas selektivt för att slå mot politiska motståndare har vi skapat något ännu farligare.

LÄS ÄVEN: Högsta domstolen stoppar Trump – födslorätt till medborgarskap består trots presidentens offensiv

Därför är frågan inte om politiker ska kunna åtalas. Självklart ska de kunna det. Frågan är om lagen tillämpas lika – och om rättsprocessen används för rättskipning eller också för politiska syften.

Men juridiken är bara en del av den moderna kontrollen över det offentliga samtalet. Förr behövde censorn förbjuda en bok. I dag kan boken, inlägget eller videon ligga kvar, medan färre människor får möjlighet att se innehållet.

Ett inlägg kan nedprioriteras eller ”shadowbannas” (vilket flera medier på högersidan, däribland Samnytt, idag upplever – inte minst på Facebook), ett konto begränsas, en varning läggas på innehållet och en faktagranskning kopplas till det.

En algoritm kan avgöra att materialet inte ska rekommenderas. Du är inte tystad – du talar bara i ett rum där någon sakta har skruvat ned högtalarvolymen.

Det är denna utveckling som Henrik ”HAX” Alexandersson nyligen varnade för i en intervju i Företagande.se om EU:s nya ”Demokratisköld”.

Alexanderssons kritik handlar inte i första hand om den gamla sortens censur, där staten förbjuder en åsikt, utan om kontrollen över distributionen och informationsflödet – vem som får synlighet, vem som avgör vad som är desinformation och vilka institutioner som får rollen att sortera det demokratiska samtalet.

Det är en viktig distinktion. Yttrandefrihet handlar nämligen inte bara om möjligheten att öppna munnen. Ett fritt samhälle förutsätter också att människor kan söka information, ta del av konkurrerande verklighetsbeskrivningar och själva avgöra vem de vill tro på.

Här kommer EU:s Demokratisköld in i bilden. Europeiska kommissionen presenterade European Democracy Shield i november förra året, och bland åtgärderna finns ett europeiskt nätverk av faktagranskare, samarbete med digitala plattformar, åtgärder mot desinformation och informationsmanipulation samt ett nytt European Centre for Democratic Resilience.

LÄS ÄVEN: EU:s ”demokratisköld” kritiseras som censurmaskin: ”Sanningsministerium”

Kommissionen beskriver själv ett av huvudmålen som att skydda ”integriteten i informationsrummet”. Man vill bland annat använda Digital Services Act, stärka arbetet mot utländsk informationsmanipulation och skapa ett europeiskt nätverk av faktagranskare på samtliga EU-språk.

Blir du polisanmäld och misstänkt, eller hamnar du i domstol och tvingas lägga hundratusentals kronor på advokater? Vågar arbetsgivaren ha dig kvar och vågar nästa ansvarige utgivare publicera samma uppgift? Begränsas spridningen, märks innehållet eller nedprioriteras det? Och vem har i så fall fått makten att bestämma vad som är ett normalt politiskt yttrande och vad som är ”desinformation”, ”hat”, ”informationsmanipulation” eller ett hot mot demokratin?

Jonas Andersson

Det uttalade syftet är lovvärt – att skydda fria val och europeiska demokratier mot exempelvis utländska påverkansoperationer, manipulation och desinformation. Men demokratins eviga problem kvarstår: Vem granskar granskarna?

LÄS ÄVEN: USA-utspel: EU:s makthavare censurerar för att skydda sig själva

Den svenske moderaten Tomas Tobé utsågs till rapportör för Europaparlamentets särskilda utskott om Demokratiskölden. Parlamentet fattade beslut om utskottets rekommendationer den 15 september i år.

Detta är dessutom ingen enskild ”censurlag”. Demokratiskölden är ett mycket bredare politiskt program, och EU framhåller uttryckligen skyddet för yttrandefrihet, fria medier och journalister.

Ironiskt nog innehåller samma Demokratisköld även åtgärder mot just SLAPP-processer – rättsprocesser som används för att tysta deltagare i den offentliga debatten.

EU vill alltså på samma gång skydda oss från människor som använder rättssystemet för att tysta debatten – och bygga en större europeisk infrastruktur för att identifiera och motverka desinformation och informationsmanipulation. Det är här HAX:s varning förtjänar att tas på allvar, även av den som inte delar hans slutsatser.

LÄS ÄVEN: Trots två nej – nu ska EU-parlamentet tvingas rösta om ChatControl igen

För problemet är inte bara vad dagens välvilliga tjänstemän tänker göra med verktygen. Problemet är vilka verktyg vi bygger och vem som får använda dem i morgon.

Du får fortfarande tala

Det finns en frestelse att avfärda varje sådan diskussion med samma invändning: ”Men ingen har ju förbjudit dig att säga det.” Nej – och just därför ser den moderna censurdiskussionen annorlunda ut.

Kent Ekeroth förbjöds inte att säga ”röstboskap”, Richard Jomshof förbjöds inte att publicera sina bilder och Ann-Sofie Hermansson förbjöds inte att kritisera islamistiska miljöer. Mats Dagerlind förbjöds inte på förhand att publicera sina artiklar, Donald Trump förbjöds inte att kandidera till president och EU Demokratisköld förbjuder inte medborgarna att kritisera Ursula von der Leyen.

Det vore den gamla modellen. Den nya frågan är vad som händer efter att du har talat.

LÄS ÄVEN: ”Snabbinsatssystem” och egna influencers – så ska EU stärka kontrollen över dina åsikter

Blir du polisanmäld och misstänkt, eller hamnar du i domstol och tvingas lägga hundratusentals kronor på advokater? Vågar arbetsgivaren ha dig kvar och vågar nästa ansvarige utgivare publicera samma uppgift? Begränsas spridningen, märks innehållet eller nedprioriteras det?

Och vem har i så fall fått makten att bestämma vad som är ett normalt politiskt yttrande och vad som är ”desinformation”, ”hat”, ”informationsmanipulation” eller ett hot mot demokratin?

Jag återkommer därför till centerpartisten Stefan Lennartssons lilla ord ”markering”. Naturligtvis måste människor kunna polisanmäla sådant de uppriktigt tror är brottsligt, förtal kunna bestraffas och främmande makters försök att manipulera våra val kunna bekämpas.

LÄS ÄVEN: Lawfare – det nya vapnet för att tysta sanningen

Men i samma ögonblick rättsapparaten används som politisk markering händer någonting. Och när staten, överstatliga institutioner, aktivistorganisationer, faktagranskare och globala teknikföretag samtidigt får allt större roller i att bestämma hur information klassificeras, distribueras och synliggörs måste varje journalist börja ställa samma gamla fråga i ny tappning, nämligen vem bestämmer vad du får höra?

Den moderna censorn behöver inte längre säga att du inte får tala. Det kan räcka med ett vänligare besked:

Tala du, min vän. Vi tar hand om resten.