LEDARE • ”Den regelbaserade världsordningen” har jämte ”den liberala demokratin” blivit ett av vår oroliga och polariserade samtids mest slitna politiska begrepp. Det åberopas för att fördöma krig, legitimera sanktioner och dra moraliska gränser mellan ansvarstagande stater och normbrytare. Det framställs som ett neutralt system av gemensamma regler men tillämpas inte konsekvent. Krig, interventioner och regelbrott bedöms olika beroende på vem som står bakom dem. Finns det någon ordning byggd på regler, eller handlar det om nyspråk för ett godtyckligt rättfärdigande av egna och fördömande av andras ageranden? Och bör det ens finnas någon global världsordning?
Den regelbaserade världsordningen framställs ofta som ett stabilt ramverk av gemensamma normer som begränsar staters maktutövning och skyddar internationell fred. I den politiska retoriken används begreppet som om det vore ett faktiskt existerande system med tydliga regler och konsekvenser för överträdelser. I praktiken har det dock fungerat på ett helt annat sätt: som ett selektivt språkbruk, inte som en konsekvent rättsordning. Den regelbaserade världsordningen är en nyspråklig glosa – motsatsen till reglerad, ordnad och världsomspännande.
Regler som tillämpas beroende på avsändare
Samma typer av handlingar – militära interventioner, annekteringar, riktat dödande, regimskiften med hjälp på traven – bedöms i dag på helt olika sätt beroende på vem som utför dem. När stormakter eller deras allierade bryter mot folkrättens grundprinciper beskrivs det ofta som ledsamma men nödvändiga undantag, svåra avvägningar eller olyckliga misstag. När motsvarande handlingar utförs av geopolitiska motståndare definieras de däremot som existentiella hot mot den regelbaserade världsordningen.
LÄS ÄVEN: SD-toppen oroad över ”den regelbaserade världsordningen” efter Trump-segern
Detta mönster har upprepats sedan begreppet myntades, vilket sammanföll med att 1900-tal övergick i 2000-tal. Invasionen av Irak 2003 saknade mandat från FN:s säkerhetsråd och utgjorde ett tydligt brott mot våldsförbudet. Ändå kom den snabbt att beskrivas som ett strategiskt misslyckande snarare än som ett principiellt sammanbrott för världsordningen.
När Ryssland senare annekterade Krim och invaderade Ukraina användes däremot ett helt annat språk: här sades själva grunden för internationell ordning stå på spel. Skillnaden ligger inte främst i regelbrottets natur, utan i aktörens identitet. I andra hand handlar det om geografisk närhet/avlägsenhet till de aktörer som populariserat begreppet.
Humanitära undantag som urholkar regelverket
Ett återkommande sätt att kringgå regelverket har varit att hänvisa till humanitära skäl. Natos intervention i Kosovo 1999 framhålls ofta som ett moraliskt nödvändigt ingripande för att stoppa etnisk rensning. Samtidigt erkänns öppet att insatsen saknade folkrättsligt stöd.
Denna konstruktion – ”legitim men olaglig” – blev ett slags prejudikat: reglerna gäller, men kan sättas ur spel när de upplevs stå i vägen för ett gott syfte. Tilläggas kan att åtta av tio serber fortfarande idag har en diametralt motsatt syn på nyss nämnda självsvåldiga Natoinsats.
Problemet är att detta undantag inte förblivit undantag. Tvärtom har det bidragit till att etablera en praxis där starka aktörer själva avgör när reglerna ska gälla och när de kan åsidosättas. Resultatet är inte ett flexibelt regelsystem, utan ett oförutsägbart sådant, där rätt och fel avgörs i efterhand av vinnaren.
Folkrätt som skydd för stater, inte människor
En annan återkommande motsägelse ligger i spänningen mellan staters territoriella integritet och skyddet av civilbefolkningar. Rysslands krig i Tjetjenien var i folkrättslig mening lagliga, eftersom de rörde en stats försök att återta kontroll över internationellt erkänt territorium. Samtidigt begicks omfattande krigsbrott mot civilbefolkningen. Ovan nämnda Natoingripande i Kosovo var däremot olagligt, trots att syftet – åtminstone officiellt – var att skydda människor från övergrepp.
Denna kontrast blottlägger ett grundproblem: det internationella regelsystemet är i första hand konstruerat för att skydda stater, inte folk. När detta krockar med moralisk intuition uppstår ett utrymme där reglerna relativiseras, kringgås eller omtolkas – oftast av de starkaste.
Stormakter utanför reglerna
Att flera av världens mäktigaste stater står utanför Internationella brottmålsdomstolen – tycka vad man vill om den – är inte en detalj i sammanhanget, utan en nyckel till förståelse. Det visar att den regelbaserade världsordningen aldrig varit avsedd att vara universell. De stater som har störst militär och politisk kapacitet att bryta mot reglerna har samtidigt sett till att inte bindas av dem.
Reglernas praktiska betydelse blir därmed beroende av maktbalans snarare än av rättsprinciper. Små stater förväntas följa regelverket strikt, medan stora stater kan välja när de ska göra det. Det är inte ett rättssystem i någon vedertagen mening, utan en hierarkisk ordning i juridisk förklädnad.
Selektiv moral och politiskt språkbruk
Begreppet ”regelbaserad världsordning” har därmed kommit att fungera mer som ett politiskt retoriskt vapen än något annat. Det används för att skapa moraliska skiljelinjer mellan ”ansvarsfulla” och ”ansvarslösa” stater, där indelningen ofta sammanfaller med existerande allianser och egna politiska intressen.
När västliga stater använder våld betonas komplexitet och kontext. När rivaler gör detsamma reduceras handlingarna till uttryck för barbari eller nihilism. Denna språkliga asymmetri urholkar begreppets trovärdighet och gör det svårt att uppfatta det som något annat än egennyttig eller maktfullkomlig politik med normativt omslagspapper.
En ordning som aldrig varit konsekvent
Sammantaget framträder en bild av en världsordning som aldrig varit regelbaserad i strikt mening. Regler har funnits, men de har tillämpats inkonsekvent, selektivt och i hög grad beroende av makt. Den ordning som ofta beskrivs som hotad av dagens konflikter var redan från början präglad av undantag, dubbelstandarder och politisk opportunism.
Det innebär inte att regler saknar betydelse, eller att alla regelbrott är likvärdiga. Men det innebär att den regelbaserade världsordningen inte kan förstås som ett neutralt och stabilt ramverk. Den har snarare fungerat som en praxis, något tjusigt att visa fram men där reglernas räckvidd i slutänden avgörs av vem som har förmågan att bryta mot dem och komma undan med det.
Bör en regelbaserad världsordning ens eftersträvas?
När den regelbaserade världsordningens selektiva tillämpning väl är konstaterad återstår den svårare frågan: är detta ens ett ideal värt att rädda? Ofta tas det för givet att mer regler, fler institutioner och starkare internationell normering per definition leder till en bättre och fredligare värld.
LÄS ÄVEN: Macron: ”Vi behöver en enda världsordning”
Det är ett antagande som förtjänar att kritiskt granskas. Om inte annat så för att säkerställa att så faktiskt är och fortsätter vara fallet innan man skyndar vidare. Men än viktigare för att upptäcka när det förhåller sig eller riskerar bli tvärtom.
Vem sätter reglerna – och i vems namn?
Ett regelsystem kräver tre grundläggande saker: någon som stiftar reglerna, någon som tolkar dem och någon som upprätthåller dem.
På nationell nivå är detta åtminstone i teorin förankrat i demokratiska processer. På internationell nivå är det däremot betydligt mer oklart. Internationella organisationer, domstolar och regelverk befinner sig ofta långt från de medborgare vars liv de påverkar, och saknar direkt folklig legitimitet. Besluten fattas av diplomater, jurister och tjänstemän som inte kan röstas bort.
En alltmer långtgående regelbaserad världsordning riskerar därför att bli ett system där makt flyttas uppåt och bort från nationella demokratier, samtidigt som ansvarsutkrävandet tunnas ut. Ju mer omfattande reglerna blir, desto mindre inflytande har de folk som förväntas leva under dem.
Global styrning utan global demokrati
Förespråkare för en stark regelbaserad världsordning talar ofta om behovet av gemensamma lösningar på globala problem. Men det finns en inneboende spänning här: det existerar ingen ”global demos“, inget världssamfund och ingen världsbefolkning i demokratisk mening. Bara globalistiska drömmar presenterade i vackra fraser om en gränslös värld som om man skrapar lite på ytan mer visar sig handla om världsherravälde.
Idén om ”en värld, ett folk” klingar, om man inte låter sig bländas av det gröna liberala skimret, oroande välbekant från en inte alltför avlägsen tid då andra aktörer med förfärande konsekvenser hade ambitioner om att styra över hela världen. Den följdes av ett kallt krig och sedan en period då det talades mycket och varmt om ”nedrustning” i kontrast till ”kapprustning” som jordens frälsning.
LÄS ÄVEN: MSB byter namn och fokus – ska förbereda svenska folket för krig
Men ju starkare ropen på en regelbaserad världsordning nu skallar, desto mer kraftfullt ljuder också vapenskramlet. Vi uppmanas nu öppet att göra oss redo för att dra i krig för att försvara den regelbaserade världsordningen, bli kanonföda för den, malas ned i dess köttkvarn. Tiden då det var av mer akademiskt intresse att syna den regelbaserade världsordningen i sömmarna är förbi. Nu handlar det om att veta vems regler och vems ordning du ytterst ska plikta med ditt liv för.
LÄS ÄVEN: Regeringen och Försvarsmakten: ”Det kan bli krig i Sverige”
Det kommer att dröja mycket länge, om det ens någonsin kan ställas i utsikt att inträffa, innan hela mänskligheten går hand i hand som ett enda stort, lyckligt och endräktigt folk. Och även om det gick är frågan om det inte vore än värld präglad mer av enfald än mångfald. Men utan ett gemensamt politiskt folk blir global styrning med automatik mer teknokratisk än demokratisk, mer normativ än representativ och mer elitstyrd än folkligt förankrad.
LÄS ÄVEN. Nato-chefen varnar: Europa måste förbereda sig på tredje världskrig
Det som presenteras som universella regler kommer i praktiken att återspegla en begränsad uppsättning värderingar, ofta formulerade av mäktiga och inflytelserika stater, medan andra förväntas anpassa sig. Återigen: detta är mindre en rättsordning än det är normexport med juridisk fernissa.
Suveränitet som skydd – inte hinder
Nationell suveränitet framställs ofta som ett problem: något som står i vägen för mänskliga rättigheter, internationell rättvisa och global ordning. Det skälls då för ”nationalism” och tillskrivs närmast extremistiska värderingar.
Men nationell suveränitet har också en annan funktion: den fungerar som ett skydd för ett folk mot yttre maktutövning. Den är inskriven i den internationella folkrätten och den som säger sig tro på en regelbaserad världsordning kan inte samtidigt avfärda denna grundpelare för hur världen är organiserad.
För små och medelstora stater är suveränitet inte ett uttryck för maktbegär, utan för sårbarhet. Ju mer beslutsmakt som flyttas bort från nationalstaten, desto mer beroende blir dessa länder av att internationella institutioner faktiskt agerar neutralt – något erfarenheten ger begränsat stöd för att de gör.
LÄS ÄVEN: Facebook censurerar kardinal som fördömer ”New World Order”
En långtgående regelbaserad världsordning riskerar därför att minska små staters självbestämmande, utan att samtidigt begränsa stormakters handlingsfrihet. Resultatet blir en asymmetrisk ordning, där de starka fortsätter att göra undantag för sig själva, medan de svaga binds allt hårdare av reglerna.
Lite beroende på hur man räknar har uppemot 80 procent av alla beslut som fattas av Sveriges riksdag sitt ursprung i EU-beslut. Tillkommer gör beslut dikterade av andra internationella konventioner och åtaganden.
Kolonialismens arv i modern tappning
Idén om universella regler har historiskt ofta gått hand i hand med maktanspråk. Kolonialismen var i hög grad regelbaserad – men reglerna var skrivna av kolonialmakterna och gällde i praktiken bara i en riktning. Civilisationsuppdrag, mandat, protektorat och handelsregimer presenterades som ordning, rationalitet och framsteg.
Det är inte alltför långsökt att se paralleller i dag. När vissa stater anses ha rätt att ingripa, sanktionera, bomba eller isolera andra – i ordningens namn – medan samma rätt inte erkänns i motsatt riktning, reproduceras ett hierarkiskt tänkande som känns igen från kolonialtiden. Att detta sker med modern juridisk terminologi gör det inte mindre problematiskt.
LÄS ÄVEN: EU presenterar ”centrum för demokratisk motståndskraft”
När detta skrivs är äganderätten till Grönland ett infekterat ämne. De flesta tillskriver oreflekterat med hänvisning till den regelbaserade världsordningen Danmark den. I realiteten grundar den sig dock på reglerna för kolonialismens världsordning, som man i andra sammanhang förkastar och menar hör den historiska skräphögen till. Den frågan vrider och vänder jag på i en tidigare ledare.
Regler som ersättning för politik
En närmast oundviklig risk med en alltmer regelbaserad världsordning är att politik ersätts av juridik. Komplexa intressekonflikter om säkerhet, resurser, identitet och makt reduceras till frågor om regelbrott och efterlevnad. Det skapar en illusion av att världspolitik kan administreras bort.
Men när reglerna inte accepteras – eller upplevs som orättvisa – återstår bara två alternativ: selektiv tillämpning eller tvång. Inget av dessa leder till stabilitet och ordning i världen.
Från ideal till illusion
Det avgörande problemet är därför inte att idén om en regelbaserad världsordning är ond eller cynisk, utan att den förutsätter något som inte existerar eller ens kan ställas i utsikt att existera inom en överskådlig framtid: jämbördiga stater, gemensamma värderingar och en neutral maktstruktur. När dessa förutsättningar saknas blir reglerna antingen tandlösa eller politiserade.
LÄS ÄVEN: Orban varnar för ”ny världsordning”
I stället för att minska konflikter och ska ordning genom internationell harmoni, riskerar begreppet då att legitimera maktutövning och tvång, dölja intressepolitik och skapa moraliska hierarkier mellan stater.
En mer nykter slutsats
Att ifrågasätta den regelbaserade världsordningen är inte detsamma som att förespråka laglöshet, anarki eller nihilism. Det är ett verklighetsförankrat erkännande av att internationell politik i en brokig värld som vår alltid ytterst vilar på makt, och att regler endast fungerar när de är realistiska, begränsade och någorlunda jämlikt tillämpade.
Kanske är det mer hederligt att tala om maktbalans snarare än regelstyrning, avtal snarare än universella normer och politiskt ansvar snarare än juridiska illusioner. När vi senast rustade oss till tänderna var ”terrorbalans” garanten för lugn i världen. Målsättningen för dagens upprustning är mer terror utan balans – motståndaren ska berövas all makt
Om världen ska styras av regler måste dessa vara få, tydliga och allmänt accepterade även av dem som har störst möjlighet och incitament att bryta mot dem. Annars riskerar den regelbaserade världsordningen att förbli vad den varit sedan begreppet myntades: en retorisk konstruktion, användbar för att disciplinera andra – men sällan bindande eller kostsam för dem som talar högst om den.
För att knyta ihop säcken
Att peka på bristerna i den regelbaserade världsordningen är inte att försvara aggression, övergrepp eller rättslöshet. Det är att kräva intellektuell hederlighet. Ett regelsystem som tillämpas selektivt, tolkas politiskt och undantas för de mäktigaste kan inte fungera som moralisk kompass för världspolitiken.
Om internationella regler ska vara vad de utger sig för måste de gälla lika för alla och röra sådant som en bred majoritet i världen kans sluta upp bakom – inte allt annat som vi i västvärlden har fått för oss är universella värderingar bara därför att det borde vara så. Annars blir de ett sätt att klä makt och tvång i juridiska termer och intressen i moralisk retorik. I en sådan ordning är det inte regelbrotten i sig som avgör vad som fördöms, utan vem som begår dem.
Kanske är det därför mer konstruktivt att erkänna världspolitikens grundläggande realiteter än att hålla fast vid en föreställning om något om aldrig riktigt funnits. För först när illusionen släpper kan en mer realistisk, ansvarstagande och ärlig internationell ordning ta form – en som varken har ambitionen eller utger sig för att vara alltigenom regelbaserad – en som inte gör anspråk på att vara eller bli något den inte är eller kan vara.
LÄS ÄVEN: Liberal diktatur är också diktatur
