LEDARE • Debatten om USA:s intresse för Grönland har fastnat i ett ytligt moraldrama: Donald Trump som rovkapitalistisk imperialist och Danmark som oskyldigt offer. Men den berättelsen döljer den egentliga frågan. Det primärt orimliga är inte att USA vill köpa Grönland – utan att Grönland fortfarande ägs av Danmark. Och att ingen på allvar tycks vilja diskutera vad verklig självständighet skulle kräva, eller vem som faktiskt har kapacitet att möjliggöra den.
Nordens tusenåriga relation till Grönland visar att närvaro inte är detsamma som ansvar. Visst har nordbor funnits på Grönland i olika vågor – från Erik Rödes bosättningar till 1700-talets kristna missionärer med Hans Egede i spetsen – men den politiska och ekonomiska investeringen har alltid varit minimal. Grönland har aldrig utvecklats till en integrerad del av ett nordiskt samhällsbygge.
Detta mönster fortsätter in i modern tid. Trots självstyre saknar Grönland fortfarande en självfinansierad ekonomi, en fullvärdig statlig administration, ett eget militärt försvar och en exportindustri och inhemsk sådan som behövs för att kunna upprätthålla en självständig nationalstat.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Danmark har fungerat som förvaltare snarare än utvecklare, om ens det. Blockbidrag har ersatt långsiktigt institutionsbyggande. Resultatet är ett samhälle fast i beroende – inte av egen vilja, utan av strukturell design.
Den danska närvaron på Grönland idag inskränker sig till ett fåtal tusen individer. Urbefolkningen kan åtminstone räknas i det tiodubbla. Det är inte mycket på ett så stort territorium, och många är socioekonomiskt utsatta och/eller har missbruksproblem. Men det är en majoritet och man har urfolkets rätt. Det är svårt att kalla dagens grönländska situation för något annat än ett nödtorftigt översminkat kolonialt arv och ett misslyckande efter tusen år av nordiskt ointresse för verkligt ansvarstagande.
Grönland ett sänke för Norden
Det finns en seglivad nordisk illusion om att Grönland skulle vara av strategiskt intresse för Norden och Skandinavien eller rentav en integrerad del av ett sådant ”vi”. Men det nyss beskrivna närmast totala ointresset för att utveckla landet till något mer än det är idag vittnar om motsatsen.
Även ett enat Norden med en nordisk militärallians skulle haft enorma problem att bygga upp ett försvar av det grönländska territoriet till land och sjöss. Även om man hade velat. Det har man inte. Först nu när någon annan visar intresse för ön vaknar försvarsintresset.
Grönland har inte utvecklats och kan inte försvaras av Danmark och det kostar de danska skattebetalarna en faslig massa bidragspengar. I ett Trumpfientligt diskussionsklimat fokuseras helt på USA:s illegitima intresse för Grönland medan ingen ifrågasätter huruvida det inte är dags för Danmark att slutgiltigt göra upp med sitt koloniala arv.
Frågan borde ha ett mer pragmatiskt fokus: Vad skulle gynna Grönland och gagna grönländarna mest – status quo under dansk styvmoderlighet och misskötsel och obefintliga resurser att göra så mycket mer, eller någon form av inflytande från den ekonomiska och militära supermakten USA?
Varför USA bryr sig – på riktigt
Om Grönland är ett sänke för Norden, varför är det då ett strategiskt guldkorn för USA? Ett centralt svar är: därför att USA är en sjömakt och en arktisk stormakt med resurser att verkligen använda Grönland till något. För USA handlar Grönland om tre saker, i följande ordning:
|
Grönlands strategiska betydelse • Geopolitik och militär räckvidd Kontroll över Arktis, luft- och rymdövervakning, missilförsvar och norra Atlantens sjöleder. Rysslands krig mot Ukraina har inte skapat detta intresse – men det har skärpt det. • Stormaktslogik, inte avtalsteknik Visst finns redan ett militärt avtal från 1951 mellan USA och Danmark. Men stormakter nöjer sig inte med nyttjanderätt när de kan få ägande, inflytande eller vetorätt. Trump säger det högt, andra säger det tyst. • Naturresurser – men sekundärt Mineraler, sällsynta jordartsmetaller och framtida exploatering spelar roll, men som långsiktig bonus snarare än huvuddrivkraft. Dock ser man hur Kina börjat ta sig in på den marknaden och den konkurrensen kan komma att handla om mer än bara om Grönlands naturtillgångar. |
USA:s minskade militära närvaro på Grönland de senaste decennierna motsäger inte detta. Tvärtom: stormakter skalar ned och upp utifrån rådande omvärldsläge. Efter andra världskriget kom det kalla kriget som påkallade upprustning, sedan Warszawapaktens upplösning efter Sovjets sönderfall, murens fall och Östeuropas omvandling från kommunistiska diktaturer till demokratier. Nu är världsläget åter spänt.
Militär invasion eller hårda förhandlingar?
Idén om en amerikansk militär invasion av Grönland är spektakulär – men osannolik. Inte för att USA saknar kapacitet, utan för att det vore strategiskt och politiskt kostsamt på ett sätt som förhandlingar inte är.
De troliga scenarierna är i stället ett regelrätt köp eller en kombination av ekonomiska incitament, säkerhetsgarantier, politisk press och löften om investeringar och medborgarskap. Allt paketerat med ”grönländskt självbestämmande”. Det vore inget nytt. Det är klassisk amerikansk maktutövning.
Självständighet på riktigt – frågan ingen vill ta i
Debattens stora blinda fläck är att nästan ingen på allvar diskuterar verklig självständighet för Grönland ur ett postkolonialt perspektiv, vilket man annars kan tycka borde vara prio ett. Det kan väl inte vara viktigare att avsky Trump än att reflektera över hur dennes utspel skulle kunna göra slut på de sista kvarlevorna av det koloniala arvet i Norden?
Att göra Grönland – och även Färöarna – verkligt självständiga skulle kräva decennier av institutionellt stöd, massiv kapitalöverföring, säkerhetsgarantier och utbildning av en helt ny statsapparat. Danmark har inte resurserna. Norden saknar viljan. EU saknar enhetlig kapacitet.
USA däremot har gjort detta förut. En jämförelse med Israel kanske haltar på många sätt – inte minst avsaknaden av en stark självständighetsrörelse på Grönland – men ur en aspekt är den relevant: ingen annan demokratisk aktör har samma förmåga att agera mecenat åt en ny stat. Pratar vi köp av territorium är det av Alaska från Ryssland det mest profilerade – men USA har även köpt land av Danmark tidigare.
Frågan är inte om USA kan göra det. Frågan är på vilka villkor man kan tänka sig göra det. Alternativet är att fortsätta släppa in kommunistiska diktaturen Kina att utveckla Grönland, eller av prestigeskäl låta landet fortsätta vara ett u-land under danskt kolonialt styre – en skamfläck som man med rätta kan fråga sig varför Danmark inte vill tvätta bort.
Mellan kolonialism och annektering
Det centrala frågan är inte huruvida USA har rätt att ta Grönland från Danmark eller inte, utan med vilken rätt Danmark fortfarande har Grönland kvar. Diskussionen borde handla om att slutgiltigt göra upp med det koloniala arvet.
Vill USA göra Grönland till sin 51:a delstat, med en ny stjärna på flaggan? Alaska och Hawaii införlivades med den nordamerikanska federationen så sent som 1959 – det är inte i förhistorisk tid ur perspektivet internationell rätt. Det skulle kunna ske med grönländarnas goda minne om de övertygas om fördelarna med detta.
Ett annat alternativ är att Grönland, åtminstone till att börja med, blir ett mer informellt protektorat under USA – processen från köp till fullvärdig stat tog nästa hundra år för Alaska. Även det skulle Vita huset kunna sälja in som avsevärt bättre än att fortsätta vara en vanskött koloni och bidragsekonomi under ett Danmark som inte ens mäktar med att hålla befolkningen ovanför fattigdomsgränsen.
Det tredje och mest rimliga alternativet vore dock verklig grönländsk nationell självständighet med internationellt garanterat stöd och en tydlig tidslinje bort från beroende – inte bara ett byte av förmyndare. Om USA kan garantera Danmark att göra en ekonomiskt blomstrande självständig stat av Grönland och presentera en plan för det, då återstår väldigt svaga och osnygga argument för Danmark att säga nej och för omvärlden att uppmana till danskt motstånd.
Mer realism, mindre teater
Mycket av dagens debatt är symbolpolitik och tuppfäktning. Uttalanden om solidaritet, internationell rätt, hot om trupp, fantasier om nordisk styrka och så vidare. I verkligheten vet alla inblandade hur maktbalansen ser ut.
Danmark kan inte försvara Grönland militärt. Norden kan inte bära det ekonomiskt. EU kommer inte gå i konflikt med USA. Nato kommer inte att dra in sig själv i ett inbördeskrig.
USA vet det och vågar med Trump i Vita huset säga det alla andra också vet. Det verkliga vägvalet står inte mellan Danmark och USA. Det står mellan fortsatt kolonial förvaltning med Grönland på fortsatt u-landsnivå – och en måhända prestigemässigt smärtsam men nödvändig förändring om man vill ge Grönland möjligheten till något mer, till utveckling och välstånd och verklig självständighet.
Ledande frågor och skrämselpropaganda
Har någon ställt annat än ledande frågor till grönländaren på marken om vad han och hon vill? Då menar jag inte vulgärretoriskt ledande sådana som ”Vill ni bli militärt ockuperade och underkuvande av den onde Trump?”
Har någon bemödat sig om att ärligt informera grönländarna om vad alternativen fortsatt dansk koloni kontra någon form av avtal med USA och/eller verklig självständighet kan innebära för landets framtid? De flesta svar man hör förefaller höggradigt påverkade av desinformativ skrämselpropaganda.
Diskussionen om Grönland försiggår som så ofta annars på en nivå långt över den vanliga människans huvud och i helt andra aktörers intressen. Varken Danmark eller USA har altruistiska motiv för sitt engagemang i den stora ön – det här är inte en kamp mellan ont och gott. Frågan som behöver ställas är i stället vems egennyttiga intressen som gynnar Grönland och grönländarna bäst.
PS
Efter att jag skrivit ovanstående ledare läser jag i en debattartikel i Expressen att Sverigedemokraterna markerar kraftfullt mot USA:s utspel om att ta över Grönland. Man kallar det för ett principiellt hot mot internationell rätt och nordisk suveränitet och territoriell integritet: om väst accepterar att en allierad ifrågasätter gränser och självbestämmande urholkas hela den regelbaserade ordning som Sverige och Norden bygger sin säkerhet på, skriver man. Det krävs en tydlig och gemensam nordisk markering mot USA för att visa att lag går före makt och att nordiskt territorium inte kan behandlas som ett strategiskt objekt för stormakter.
Vidare argumenteras att USA:s säkerhetsmotiv för att ta kontroll över Grönland är svaga och i viss mån oärliga – Washington har under lång tid minskat sin egen närvaro på ön, medan Danmark tagit större ansvar. Att i efterhand hävda ägandebehov beskrivs som opportunism, särskilt när USA redan har omfattande rättigheter genom avtal. Slutsatsen är att Sverige och Norden bör agera kraftfullt tillsammans med Danmark – genom ökad närvaro och samordning – för att höja tröskeln mot varje form av påtvingad lösning och därmed försvara både regional säkerhet och den internationella rättsordningen.
Min kommentar är att resonemangen är korrekta i en snäv bemärkelse. De utelämnar dock den svaga och otidsenliga koloniala äganderätt Danmark har till Grönland och Danmarks oförmåga att bidra till att lyfta landet ur fattigdom. Ett amerikanskt övertagande av Grönland skulle kunna ge landet den chans till utveckling och välstånd som Danmark varit och oförmögen till. Samtidigt måste ett sådant övertagande ske på ett korrekt sätt, genom avtal, köp eller liknande, inte genom militär intervention. För hundra år sedan köpte USA Jungfruöarna av Danmark. Politisk prestige och oförmåga att tänka utanför boxen bör inte förmena grönländarna bästa möjliga framtid.
