DEBATT • Nationell styrka byggs på realism, inte antaganden om andras svaghet

DEBATT • Det finns få saker som är farligare i säkerhetspolitiken än att underskatta en motpart. Ändå är det precis detta jag under lång tid har reagerat på i den svenska debatten om Ryssland. Inte därför att jag vill romantisera landet, försvara dess politiska ledning eller släta över de beslut som den ryska staten har fattat, utan därför att ett land som Sverige, med vårt geografiska läge och vår historia, måste ha en så korrekt bild som möjligt av den verklighet vi har att förhålla oss till.

Om man bygger sin analys på nidbilder, önsketänkande eller förenklade föreställningar om att Ryssland är ett svagt, fattigt, tekniskt efterblivet land på gränsen till sammanbrott, där befolkningen när som helst väntas resa sig i någon form av revolt, då riskerar man också att fatta beslut på felaktiga grunder. Det gäller politiska beslut, försvarspolitiska beslut, säkerhetspolitiska beslut, ekonomiska beslut och även den allmänna förståelsen för vad som faktiskt sker i vårt närområde.

Det är denna oro som har varit min huvudpoäng i de diskussioner jag deltagit i. Jag har inte försökt skriva inlägg för att försvara Rysslands krigföring, Vladimir Putin eller den ryska statsledningen. Den här texten handlar inte om kriget i Ukraina som sådant, men eftersom frågan numera snabbt används för att misstänkliggöra varje försök till nyansering vill jag ändå slå fast följande:

Jag stödjer inte Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, jag anser inte att invasionen var berättigad och jag försvarar inte angreppskrig, civila lidanden eller brott mot folkrätten. Det är fullt möjligt att ha den ståndpunkten och samtidigt anse att den svenska bilden av Ryssland som samhälle, ekonomi, vardagsland och säkerhetspolitisk aktör ofta är för grund, för förenklad och i vissa delar direkt missvisande.

Rysk attack mot ukrainsk stad. Main Directorate of the State Emergency Service of Ukraine CC BY 4.0 Wikipedia

Följt Ryssland på plats – inte via artiklar

Jag har levt med Ryssland som ämne, arbetsfält och vardagsmiljö under mycket lång tid. Jag har bott, arbetat, rest och verkat i stora delar av landet, från nordvästra Ryssland och Sankt Petersburg till Moskva, södra Ryssland och vidare österut. Jag talar ryska, har arbetat med ryska myndigheter, företag, hamnar, transporter, vardagskontakter, administration och praktiska samhällsfunktioner, och har följt utvecklingen inte bara genom artiklar, rapporter eller andrahandsuppgifter, utan genom egna erfarenheter av hur landet faktiskt fungerar under loppet av snart trettio år.

LÄS ÄVEN: Expo hänger ut SD-politiker och tidigare Ikea-chef som Putinkramare – men mejlen visar något annat

Den erfarenheten innebär naturligtvis inte att jag har ensamrätt på sanningen, men den gör att jag reagerar när personer som själva saknar djupare förstahandserfarenhet av landet uttalar sig mycket kategoriskt om hur Ryssland är, hur ryssar tänker, hur vardagslivet fungerar eller hur nära landet påstås vara någon form av total kollaps.

Den bild som ofta förmedlas i Sverige är att Ryssland närmast är ett förfallet U-land med kärnvapen. Det talas om fattigdom, brist, korruption, förtryck, rädsla, teknisk efterblivenhet och ett samhälle där ingenting fungerar. Man får ibland intrycket att människor inte kan leva ett normalt vardagsliv, att myndigheter inte fungerar, att moderna betalningslösningar saknas, att butikerna är tomma, att samhällsservicen är primitiv och att befolkningen i stort bara väntar på att systemet ska falla samman.

Den bilden känner jag inte igen.

Många problem, utmaningar och brister

Det betyder inte att Ryssland saknar problem. Det finns stora regionala skillnader, ekonomiska svagheter, politiska begränsningar, demografiska utmaningar och betydande brister i fråga om opposition, rättsstat, mediefrihet och politisk konkurrens. Men det är något helt annat än den förenklade bild som ofta sprids, där Ryssland reduceras till en karikatyr. Den som i dag besöker en storstad som Sankt Petersburg, Moskva, Kazan, Jekaterinburg, Sotji eller Novosibirsk möter inte ett land som motsvarar den gamla schablonen om ett grått och sönderfallande postsovjetiskt samhälle.

Man möter moderna stadsmiljöer, väl fungerande digitala tjänster, mycket omfattande kollektivtrafik, välutbyggda köpcentrum, ett stort restaurang- och kulturliv, moderna bostadsområden, fungerande myndighetsservice, avancerade betalningssystem och en vardag som på många sätt är både snabbare, smidigare och mer digitaliserad än många svenskar skulle föreställa sig.

Just vardagen är central att förstå. För den vanlige medborgaren handlar livet inte om våra svenska rubriker, utan om arbete, skola, bostad, transporter, sjukvård, matpriser, barnens fritidsaktiviteter, myndighetskontakter, semester, familj och framtidsplaner. Mycket av detta fungerar i Ryssland i dag på ett sätt som många svenskar skulle bli överraskade av. Myndighetskontakter som tidigare kunde vara byråkratiska och krångliga har i stora delar av landet flyttats till moderna servicecenter och digitala plattformar.

Betalningssystemen är snabba. Leveranstjänster, banktjänster, bokningar, offentlig service och praktiska vardagsärenden är ofta mycket långt utvecklade. Det betyder inte att landet är problemfritt, men det betyder att den bild många svenskar har fått inte stämmer med hur vardagen faktiskt upplevs av många människor där.

Sanktioner slog hårdare mot andra än Ryssland

Ett mycket tydligt exempel är utvecklingen efter 2014. När sanktioner och motsanktioner förändrade handelsflödena mellan EU och Ryssland var den vanliga föreställningen i väst att Ryssland skulle drabbas hårt, inte minst genom minskad tillgång till livsmedel. Jag arbetade vid den tiden med containerfrakt mellan EU och Ryssland, med kopplingar till hamnar och kontor i bland annat Sankt Petersburg, Hamburg och Rotterdam, och såg därför från första parkett hur exportflöden, importmönster och logistik förändrades.

Det slog hårt mot delar av sjöfarten och det slog hårt mot europeiska producenter som förlorade en stor marknad. Men det som ofta inte förstods i Sverige var att Ryssland mycket snabbt började bygga upp och modernisera sin egen livsmedelsproduktion.

Stärkte mer än försvagade Ryssland

Resultatet blev inte den enkla svaghet som många hade föreställt sig. Tvärtom utvecklades den ryska jordbruks- och livsmedelssektorn i snabb takt. Inhemska producenter tog marknadsandelar, utbudet förändrades, nya leverantörskedjor växte fram och Ryssland blev på flera områden betydligt mer självförsörjande än tidigare.

Den som går in i moderna ryska livsmedelsbutiker i dag möter inte tomma hyllor eller ett land som saknar varor. Tvärtom finns det ofta ett mycket stort utbud av kött, mejeriprodukter, grönsaker, frukt, färdigmat, lokala produkter och importerade varor från andra delar av världen än EU. Det är inte samma leverantörer som tidigare, men det är heller inte den bristbild som många föreställer sig.

På ett sätt kan man säga att sanktionerna och motsanktionerna hjälpte Ryssland att bli mer självständigt på vissa områden. Det ord som ofta används i Sverige numera är resiliens. Ryssland byggde upp just detta – större förmåga att stå emot yttre påtryckningar genom att minska beroendet av vissa västliga flöden och i stället skapa egna eller alternativa lösningar.

Det är naturligtvis inte hela bilden, och sanktioner har också skapat problem, kostnader och begränsningar. Men om man bara tror att sanktioner automatiskt leder till försvagning, brist och kollaps, då missar man en viktig del av den faktiska utvecklingen.

Västliga företag lämnar – asiatiska tar deras plats

Samma sak syns inom andra områden. När västliga företag lämnat eller minskat sin närvaro har andra aktörer tagit plats. Bilmarknaden är ett tydligt exempel. Europeiska, japanska och amerikanska märken har i stor utsträckning ersatts av kinesiska, koreanska och andra tillverkare, och många av dessa fordon håller en kvalitet och teknisk nivå som inte motsvarar den gamla svenska föreställningen om billiga och enkla ersättningsprodukter.

Den ryska bilparken har på många håll moderniserats kraftigt, och i storstäderna ser man numera en mycket omfattande mängd moderna bilar, elbilar, SUV:ar och nya modeller från tillverkare som många svenskar knappt känner till. Att detta inte syns i svensk rapportering gör inte utvecklingen mindre verklig.

Stadsutveckling i rasande tempo

Stadsutvecklingen är ett annat område där skillnaden mellan svensk föreställning och rysk verklighet ofta blir mycket stor. I flera ryska storstäder har byggtakten, skalan och infrastrukturen utvecklats på ett sätt som kan vara svårt att föreställa sig från ett svenskt perspektiv. Nya bostadsområden, köpcentrum, affärsdistrikt, skolor, idrottsanläggningar, parker, tunnelbaneutbyggnader, vägar och offentliga miljöer har vuxit fram i en omfattning som närmast kan liknas vid det man ser i snabbt växande delar av Asien eller Mellanöstern.

När svenskar tänker på Ryssland tänker de ofta på förfallna hus, grå fasader och gamla bilder från 1990-talet. När man faktiskt rör sig i många av dagens ryska storstäder är intrycket ofta ett helt annat – skala, investeringar, konsumtion, handel, restauranger, teknisk infrastruktur och offentliga miljöer som många inte skulle förknippa med den bild de fått genom svensk media.

Storsatsar på en rad områden

Även utbildning, barnverksamhet och idrott är områden där svenska föreställningar ofta är för enkla. Ryssland satsar mycket på skolor, tekniska utbildningar, språk, musik, matematik, sport, programmering, kultur och organiserade fritidsaktiviteter.

Man kan ha synpunkter på ideologiska inslag, på statens roll och på det politiska innehållet, men man ska inte blanda ihop sådana invändningar med föreställningen att landet saknar kompetens, ambition eller institutionell kapacitet.

Inom många områden, inte minst teknik, naturvetenskap, idrott, musik och vissa former av specialiserad utbildning, finns en mycket stark prestationskultur och en tydlig samhällelig förväntan på kunskap, disciplin och resultat.

Säkerhetspolitik handlar om mer än vapen

Detta är viktigt därför att säkerhetspolitik inte bara handlar om stridsvagnar, artilleri och missiler. Det handlar också om ekonomi, industri, livsmedelsförsörjning, utbildning, befolkningens uthållighet, myndigheters funktionsförmåga, social stabilitet, transportflöden, energisystem och den allmänna förmågan att anpassa sig till yttre tryck.

Om man tror att Ryssland är svagt därför att man har hört att landet har en ekonomi mindre än något sydeuropeiskt land, eller om man tror att befolkningen snart kommer att störta makten därför att det är så man tycker att de borde resonera, då riskerar man att missa hur landet faktiskt fungerar. Ett lands verkliga styrka mäts inte bara i nominell BNP räknad i dollar, utan i vad landet kan producera, försörja, mobilisera, uthärda och ersätta när yttre förutsättningar förändras.

Måste känna sin motståndare

Det är därför jag ofta återkommer till principen att man måste känna sin motståndare. Inom underrättelsetjänst och seriös säkerhetspolitisk analys är detta grundläggande. Man måste förstå hur samhället fungerar, hur befolkningen tänker, vilka svagheter som är verkliga och vilka som bara är förhoppningar från vår sida, vilka resurser som faktiskt finns, vilka strukturer som bär upp staten och vilka antaganden som är farliga att bygga vidare på. Om kartan inte stämmer med terrängen är det inte terrängen som ska anpassas till kartan. Då är det kartan som måste ritas om.

Min kritik mot mycket av den svenska Rysslandsdebatten är att den alltför ofta blandar ihop moralisk fördömelse med faktisk analys. Man kan fördöma ett krig, kritisera ett politiskt system och vara mycket bekymrad över en stats agerande, men fortfarande behöva analysera samma stat korrekt. Det är i själva verket när man ser en stat som farlig som korrekt analys blir som allra viktigast. Den som underskattar en ofarlig aktör gör kanske ett begränsat misstag. Den som underskattar en farlig aktör kan fatta beslut som får långt större konsekvenser.

Inte skönmålning, men inte heller nidbilder

Ryssland ska inte skönmålas. Landet har stora problem, och den politiska utvecklingen har under lång tid gått i en alltmer auktoritär riktning. Det finns begränsningar av opposition, medier och civilsamhälle, och den ryska statsledningen bär ansvar för beslut som fått mycket allvarliga konsekvenser. Men Sverige blir inte säkrare av att ersätta skönmålning med nidbilder. Vi blir inte bättre rustade genom att tro att Ryssland är enklare, svagare, fattigare eller mer instabilt än det faktiskt är.

Tvärtom borde en mer verklighetsförankrad bild leda till större allvar i svensk försvars- och säkerhetspolitik. Om Ryssland är mer uthålligt, mer anpassningsbart och mer kapabelt än många tror, då är slutsatsen inte att Sverige ska slappna av, utan att vi måste stärka vår egen förmåga. Vi behöver ett starkt svenskt försvar, hög nationell beredskap, större självförsörjning på strategiskt viktiga områden, bättre civil beredskap och en energipolitik och industripolitik som gör Sverige mindre sårbart. Man bygger inte trygghet genom att hoppas att andra länder snart faller samman. Man bygger trygghet genom att själv vara stark, förberedd och verklighetsförankrad.

Nyanserad bild behövs men misstänkliggörs

Jag förstår att detta kan vara svårt att säga i dagens debattklimat, där varje försök att nyansera bilden av Ryssland lätt misstänkliggörs som sympati för den ryska staten. Men det är just därför diskussionen behövs. Att förstå är inte att ursäkta. Att analysera är inte att stödja. Att säga att rysk vardag, ekonomi, stadsutveckling, jordbruk, utbildning eller myndighetsservice fungerar bättre än många svenskar tror är inte att säga att Ryssland är ett föredöme. Det är att säga att Sverige måste fatta beslut utifrån verkligheten, inte utifrån karikatyrer.

För mig handlar detta ytterst om Sveriges säkerhet. Vi måste förstå Ryssland som det är – ett stort, komplext, resursrikt, motsägelsefullt och uthålligt land med stora brister, men också med betydande styrkor. Vi måste förstå hur vardagen fungerar, hur människor resonerar, hur staten mobiliserar resurser, hur ekonomin anpassar sig och hur landet reagerar på yttre tryck. Först då kan vi göra en seriös bedömning av vilka risker, hot och möjligheter Sverige faktiskt har att förhålla sig till.

Det är den debatten jag vill föra. Inte en debatt om att försvara krig, inte en debatt om att försvara någon statsledning och inte en debatt om att romantisera Ryssland, utan en debatt om att Sverige behöver en nyktrare, mer korrekt och mer verklighetsförankrad bild av Ryssland. Ett land kan vara problematiskt, farligt och samtidigt starkare än vi tror. Just därför får vi inte underskatta det

Joakim Virtanen (SD)
Andre vice ordförande SD Kristinehamn. Ersättare i kommunfullmäktige, skolnämnden samt nämnden för stöd, vård och omsorg. Kandiderar i valet 2026 till både kommunfullmäktige och regionfullmäktige.

Virtanen har en bakgrund inom Försvarsmakten där han genomfört sin värnplikt vid tolkskolan, han har arbetat på svenska ambassaden i Moskva och varit biträdande chef på ett av IKEA:s megacenter i Ryssland. Han talar flytande ryska.

LÄS MER: Expo hänger ut SD-politiker och tidigare Ikea-chef som Putinkramare – men mejlen visar något annat

Arab försökte muta sig ut från Migrationsverkets förvar