➤ KRÖNIKA Medieprofilen Cissi Wallin har i sociala medier och polisanmälan anklagat medieprofilen Fredrik Virtanen för våldtäkt. Virtanen har svarat med att anmäla Wallin för förtal. Rättsväsendet intar i sin tur hållningen att våldtagna kvinnor ska hålla tyst och skickar signalen att det är bättre att anonymt sprida rykten än att stå för det man säger.

Virtanen vill arbeta sig tillbaka in i medievärmen från den kyla där han nu befinner sig. Då är det otaktiskt att göra media till motståndare i en rättsprocess. Samtidigt vill han rentvå sig från anklagelserna och det tror han sig kunna åstadkomma genom att i stället anmäla Wallin och dessutom samtidigt knuffa ut henne i mediekylan.

I likhet med våldtäktsuppgifterna har åtalet blivit en mediesnackis. Media som befinner sig i baksmällan efter #metoo-rusets vilda uthängningsfest försöker nu reparera sitt skamfilade rykte genom att ta parti för Virtanen som det nu plötsligt ska tyckas synd om.

Allmänt åtal på grund av vått finger i luften
Enligt det våta fingret i luftens princip så var det igår politiskt korrekt att hänga ut Virtanen som en sexuell predator men idag i stället att beskriva honom som ett offer för förtal. Och även för media är det ju bekvämt att kunna peka finger mot Wallin och därmed slippa rannsaka sig själva.

En märklig omständighet är att detta mål drivs av åklagare som allmänt åtal. Förtalsmål måste i allmänhet drivas civilrättsligt av den som upplever sig förtalad. Åklagaren som fattat beslutet hänvisar till de undantag som finns om stor spridning och allvarliga konsekvenser för den förment förtalade, omständigheter som medger att det allmänna förbudet för åklagare att väcka åtal kan åsidosättas.

Det går inte att i sak bestrida att uppgifterna om den påstådda våldtäkten faktiskt fått stor spridning och också allvarliga konsekvenser för Virtanen. Men den stora spridningen med de konsekvenser den medfört är det rikstäckande media, inte Wallin, som stått för.

Konsekvenserna består dessutom i huvudsak i att Virtanen fick sparken från Aftonbladet. Det beslutet kan egentligen bara tolkas på ett sätt – att man på tidningen faktiskt satte tilltro till Wallins uppgifter, vilket i sin tur försvagar argumentationen om att uppgifterna skulle utgöra förtal.

Jan Helin kände till våldtäktsutredningen
Anmärkningsvärt i sammanhanget är att Aftonbladets ledning, däribland chefredaktören Jan Helin som nu är chef på statskontrollerade SVT, kände till att Virtanen polisanmälts och utretts för våldtäkt mot Wallin innan hon namngav honom offentligt. Man valde dock att både tiga om saken och att behålla Virtanen.

Man har enligt uppgift även skyddat sin gunstling när denne sextrakasserat kvinnliga medarbetare på tidningen och i andra sammanhang där han företrätt Aftonbladet. Det var först när uppgifterna om våldtäkt mot Wallin kom till allmänhetens kännedom som kvällstidningen agerade. Höjden av hyckleri, men tyvärr inget unikt agerande för den vänsterradikala boulevardtabloiden.

Det är visserligen så att även spridning av sanna och trovärdiga uppgifter kan betraktas som förtal i juridisk mening, men det är i praktiken ovanligt. Än mer uppseendeväckande är att en åklagare frångår praxis och väcker allmänt åtal på grundval av sådana uppgifter.

Normalt ska förtal bestå i uppgifter som kan beläggas vara lögn och i än högre grad så om, som i det aktuella fallet, förtalet ska betraktas som grovt. Och även då ska tröskeln för att väcka allmänt åtal vara hög.

Vems ärenden springer åklagaren?
Det finns skäl att fråga vems ärenden åklagaren springer som väljer att slå mot den lilla medborgaren som dessutom kan vara ett våldtäktsoffer som inte fått upprättelse – detta i stället för att göra en genomlysning av medias boulevardjournalistik och tydliggöra vad som i lagens mening är att betrakta som publicistiska övertramp.

Rättsväsendet skickar också bakvända signaler när man utan åtgärd låter kvinnor och medier anonymt sprida förtal om en man och driva denne till självmord samtidigt som man vill kasta en kvinna i fängelse som vågar träda fram och stå för sina anklagelser.

Har åklagaren vinnlagt sig om att intervjua de andra kvinnor som sagt sig ha utsatts för sexuella övergrepp av Virtanen för att kunna göra en bedömning av trovärdigheten i Wallins uppgifter? Inget tyder på att så har skett innan beslut att väcka åtal fattades.

Meddelarskyddet skapar skevheter
Troligen är detta med hänvisning till meddelarskyddet som förbjuder efterforskning av en mediekälla. Det finns allmänt goda skäl för ett sådant förbud men åklagaren borde ändå beakta den skevhet som uppstår när vissa klarar sig undan åtal genom att gömma sig bakom meddelarskyddet medan den som berättar utan media som mellanhand ställs inför rätta.

Vi har sett tendenser på senare tid att de stora medierna anser sig stå över lagen. Det kan finnas anledning för de rättsvårdande myndigheterna att påminna journalisterna om att ingen gör detta i ett demokratiskt rättssamhälle. Att skrämma våldtagna kvinnor till tystnad om vad de utsatts för kan däremot inte vara rättsväsendets uppgift i ett gott samhälle.

Även våldtagna bör ha yttrandefrihet
Yttrandefriheten är en grundbult i demokratin. I denna ingår rimligen rätten att berätta att man blivit våldtagen – även när polisen lagt ned ärendet eller åklagare beslutat att inte väcka åtal och man anser att rättsväsendet fallerat.

Jag är starkt kritisk till de häxprocesser bortom all pressetik och sans som legitimeras av den sämsta sortens manshatarfeminism under #metoo-emblemet. I beaktande av det kan det ytligt sett framstå som motsägelsefullt att jag tar parti för Wallin och inte för Virtanen. Hon är ju en del av #metoo och han ett av den radikalfeministiska inkvisitionens offer.

Och så hade jag nog resonerat om Virtanens syfte varit att ta strid mot hyenajournalistiken. Men något sådant uppvaknande efter att själv ha drabbats av den ligger inte bakom Virtanens agerande.

Själv en del av förtalsjournalistiken
Virtanen har ett gediget facit av att själv ofta vada upp till knäna i lågvattenjournalistikens träskmarker. Så länge dessa skriverier slår mot grupper, åsiktsriktningar och personer som han från sitt vänsterperspektiv ogillar har han inga invändningar och deltar glatt själv. Han är bara uppbragd över att han – en av de goda – har drabbats.

Virtanen är ute för att rädda sin egen karriär för att kunna återgå till att, på de framskjutna positioner inom mediaetablissemanget där han vant sig vid att befinna sig, skriva just sådan journalistik som han nu blivit offer för. Att vara sig själv närmast är inget ädlare karaktärsdrag men ändå någonstans mänskligt. Av åklagare i samhällets tjänst bör man däremot kunna förvänta sig lite mer helikopterperspektiv.

Högre trovärdighet än i fallen Arnault och Assange
I sakfrågan huruvida Virtanen drogat och våldtagit Wallin eller inte kan man förstås bara spekulera. Personligen sätter jag större tilltro till Wallins berättelse än den uppenbart falska historia som en annan kvinna nyligen fick ”kulturprofilen” Jean Claude Arnault inspärrad i fängelse för. För att inte tala om den häxprocess som Anna Ardin och Sofia Welin satte igång mot Julian Assange med sina grundlösa sexbrottsanmälningar.

Men jag känner ju inte Wallin tillräckligt för att helt kunna utesluta att hon som i Arnault-och Assange-fallen är en av de kvinnor som kan tänka sig att falskeligen våldtäktsanmäla en man som hämnd eller av andra dunkla motiv. Sådant händer tyvärr då och då, till förfång förstås för de verkligt våldtagna.

Det går heller inte att avfärda misstanken om att Wallin tyckte karriären gick lite knackigt och såg det som ett taktiskt drag att damma av händelsen och få #metoo-strålkastarljuset riktat på sig. Men det innebär ju inte med automatik att det hon säger är osant.

Ett plausibelt scenario är att Virtanen full av sprit och knark på krogen är en annan person än den nyktre journalisten Virtanen. Han har själv vidgått att han i många år betett sig som en tölp och skitstövel.

Det är också fullt möjligt att en Virtanen med hjärnan uppluckrad av alkohol och kokain uppfattade det som utspelade sig mellan honom och Wallin på ett annat sätt än hon – att det han hänför till tölp- och skitstövelaktigt av Wallin och i juridisk mening är att karakterisera som ett sexualbrott.

Nedlagd utredning inte lika med oskyldig
Men vad som är absolut sant är av underordnad betydelse i sammanhanget. Det centrala är att Cissi Wallin bör ha rätt att säga att hon blivit våldtagen av Virtanen om det i hennes medvetande inte råder något tvivel om att det är vad som inträffade. Hon har polisanmält händelsen och har inte åtalats eller fällts för att ha ljugit i polisanmälan, så kallad falsk tillvitelse.

Polisen lägger regelmässigt ned utredningar av alla möjliga skäl, inte sällan bara på grund av ren resursbrist. Våldtäkt är därtill ofta ett svårutrett brott vad gäller bevisning. Att en våldtäktsutredning inte leder till spaningsresultat så att åtal kan väckas och gärningsmannen fällas är inte detsamma som att händelsen aldrig ägt rum. Det är något som åklagaren som beslöt att inte väcka åtal också poängterar – Virtanen kan mycket väl vara skyldig, men bevisningen räcker inte för en fällande dom.

Har gjort ett halvt erkännande
Virtanen har till och med själv vidgått att det han utsatte Wallin för kan ha upplevts som en våldtäkt av henne. Det är åtminstone att betrakta som ett halvt erkännande och tillräckligt för att rättsväsendet inte borde finna skäl att slösa skattebetalarnas pengar på att ge Virtanen upprättelse och bestraffa Wallin med fängelse.

Att en kvinna som utsatts för ett sexuellt övergrepp av olika skäl inte får upprättelse genom rättsväsendet kan därför rimligen inte innebära att hon måste ändra uppfattning och säga att ”nej jag blev tydligen inte våldtagen, så dumt av mig att jag fick för mig det”. Det vore liktydigt med att erkänna att hon ljugit och dessutom ytterligare en förnedring efter att ha svikits av rättssamhället.

Senkommenhet och bristande feministisk ryggrad
Cissi Wallin har fullgjort de åtaganden som ankommer på henne för att ha rätt att anklaga Virtanen för våldtäkt – varje dag intill döddagar om hon så vill. Det man eventuellt kan anklaga henne för är att hon inte gick ut direkt 2006 när våldtäkten ska ha ägt rum och att hon även när hon väl gick ut 2011 valde att skydda Virtanen genom att inte namnge honom. Detta enligt egen uppgift för att inte äventyra sin mediekarriär.

Därmed utsatte Wallin andra kvinnor för risken att bli Virtanens nästa offer. Den tystnaden rimmar illa med det feministiska systerskap som Wallin bekänner sig till. Det borde inte behöva ligga rätt i #metoo-tiden för att hänga ut en våldtäktsman.

Men Wallins senkommenhet är inte unik. Snarare är den ett signum för hela #metoo-hysterin – det går 13 på dussinet av kvinnor som av karriärstaktiska skäl teg när de utsattes och nu, inte sällan flera decennier efter händelsen, vill ha sin Warholska kvart av #metoo-berömmelse.

Mer komplicerad situation för media
För media är situationen lite mer komplicerad. Som publicist med betydligt större genomslagskraft än den enskilde medborgaren måste man ta ställning till om uppgiften man står i begrepp att sprida har ett nyhetsvärde och allmänintresse som uppväger de konsekvenser publiceringen kan innebära för den utpekade.

För journalisterna handlar det också om att förmedla andrahandsuppgifter, inte det självupplevda. Då krävs en källkritisk hållning. Att som rikstäckande medieaktör stämpla någon som våldtäktsman är inte något som kan göras så lättvindigt som ofta skett med missriktat ”goda” #metoo-ambitioner som förevändning.

Om det var rätt eller fel att hänga ut just Virtanen är en avvägningsfråga. Även vi på Samhällsnytt valde efter moget övervägande att sprida uppgifterna i flera artiklar.

Fog för att hänga ut Virtanen
Jag kan i efterhand tycka att det ändå hade mer fog för sig än många andra uthängningar. Här fanns i varje fall en kvinna som vågade stå för sina anklagelser i motsats till de anonyma röster som citerats som “bevis” i andra #metoo-drev. Här fanns också en polisanmälan att anföra till stöd och det redovisades samtidigt balanserat att utredningen lagts ned.

Flera andra kvinnor har också vittnat om liknande upplevelser när de träffat Virtanen. I varje fall några av dessa har uppträtt med namn och polisanmält om än långt efteråt. Virtanen har även enligt vittnesmål groomat minderåriga på nätet med sexuella närmanden. En kvinna vittnar om att Virtanen spelat in ett sexuellt möte mellan de två och sedan använt filmen som påtryckningsmedel. Andra har kallats för hora när de inte velat ligga med en sprit- och knarkpåverkad Virtanen.

Uppgiften att Virtanen polisanmälts för våldtäkt av Wallin var också känd i en bredare krets av kulturkändisar. En som vittnat om att det var en offentlig hemlighet på kulturparnassen men valt att hålla tyst utåt är deckardrottningen Camilla Läckberg. Sekretessen var redan bruten, så varför skulle inte också vanligt folk informeras?

Skyldighet rapportera om falskskyltad kvinnosaksman
Virtanen är en medieprofil som salufört sig själv som feminist och kvinnornas beskyddare. Om det finns anledning att tro att det, som i exempelvis fallet Göran ”kapten Klänning” Lindberg, är en fasad bakom vilken döljer sig en Mr Hyde, då har media närmast en skyldighet att rapportera.

Och media har – i motsats till vissa andra fall – om vi inskränker oss till Virtanen vs Wallin strängt taget bara redovisat fakta: a) Wallin har anklagat och polisanmält Virtanen för våldtäkt och b) Virtanen har nekat och det har inte kunnat bevisas bortom rimligt tvivel att han våldfört sig på Wallin.

Upp till var och en sedan att göra en bedömning av vem som ljuger och vem som talar sanning. Uppskattningsvis är det nog lika många därute som resonerar ”ingen rök utan eld – Virtanen är säkert en våldtäktsman” som det finns personer som tänker ”ytterligare en tjej som har sex i fyllan och villan och sen inte kan stå för det dagen efter utan vill få det till våldtäkt”. Andra känner nog mest bara avsmak för innefolkets och kulturelitens sprit-, knark- och sexeskapader och medias frotterande skvallerjournalistik kring dessa företeelser.

Men oavsett det var rätt eller fel av media att skriva om Virtanen och rätt eller fel av Aftonbladet att sparka honom som obekväm, så är det beslut som medierna bör ha anständigheten att ta ansvar för och även hållas ansvariga för i eventuella rättsprocesser gällande förtal eller i arbetsdomstol.

Har själv jobbat ihop till sitt dåliga rykte
Virtanen har själv jobbat ihop till sitt dåliga rykte som sextrakasserare – eventuellt våldtäktsman – och en av de ”partyknarkare” som statsminister Stefan Löfven ondgjort sig över i tron att det bara är borgerligt röstande överklass som ägnar sig åt dylikt. Virtanen och Löfven har uppträtt som kompisar tillsammans i TV. Hur mycket statsministern känt till om vänsterjournalistens sexuella övertramp är oklart – att Virtanen är en dömd knarkare visste Löfven däremot om.

Om verkligheten kommit ikapp Virtanen och han nu desperat vill försöka rentvå sig genom att slå mot sina tidigare offer, då är det hans ensak att driva saken rättsligt och inget som åklagare ska väcka allmänt åtal för.

Att ge maktlojala mediejättar fribrev att sprida anonyma rykten men lägga munkavle på enskilda medborgare som träder fram med namn stärker inte demokrati och rättssamhälle. Tvärtom är det ett fenomen vi nu ser så ofta på en rad områden att det kan utnämnas till ett av de allvarligaste demokratihoten. Fallet Virtanen vs Wallin är i det perspektivet illavarslande. Vilka sanningssägare står härnäst på tur att tystas och fängslas av rättsväsendet?