Så ser slutstationen ut för dem som byggde Sverige

NYHETSKRÖNIKA • När man sitter bredvid sin mamma i livets slutskede försvinner alla abstrakta resonemang. Då återstår bara verkligheten. För mig har den verkligheten fått ett namn – svensk äldreomsorg. Det jag ser varje vecka är ett system där de gamla blivit utlämnade, där övergrepp blivit möjliga och där politiska beslut fått konsekvenser som ingen längre vill ta ansvar för. Det här är en personlig berättelse, men den handlar om något långt större än min egen familj.

Jag besöker min mamma varje vecka. Det är fortfarande viktigt för mig. Jag älskar henne innerligt, och det finns fortfarande dagar när hon är tydligt närvarande, när hon ler igenkännande och trycker min hand. De ögonblicken betyder mycket för oss båda.

Hon är inte dement, men försvinner allt oftare ut i sömn och en ovilja att komma upp ur sängen. Jag brukar alltid säga hur viktigt det är att försöka komma upp, att inte ge upp. Härom veckan ringde en sjuksköterska upp och berättade att mamma hade fått liggsår – eller trycksår – vilket jag vet är allvarligt. Hon vill inte längre gå upp ur sängen.

LÄS ÄVEN: PRO duckar när frågan blir obekväm: Ingen åsikt om utvisningar efter våldtagen 100-åring

Samtidigt förstår jag henne. Hon säger att hon längtar till evigheten och att komma tillbaka till Bengt, min kära pappa som dog på 80-talet och som hon gifte sig med på 50-talet. Under 1950-talet var hon också sångerska och en del av jazzbandet ”The Skyliners”.

Det är bara vi två kvar av vår kärnfamilj nu, min syster dog i cancer för ett par år sedan. ”Det är du och jag nu”, brukar vi säga när vi håller om varandra.

Men nu är det inte lång tid kvar för henne i livet. Det är inget dramatiskt konstaterande, bara ett faktum som präglar allt. Kroppen har blivit svagare, orken kortare, språket mer fragmenterat.

Sexualbrotten inom hemtjänst och äldreomsorg är inte enstaka olyckor, de är ett resultat av ett system som släppt kontrollen. Äldre kvinnor har utsatts av män som haft makt över deras kroppar och deras vardag – uteslutande av män som inte hör hemma i Sverige.

Jonas Andersson

Hon befinner sig i ett skede där hon är helt beroende av andra människor för sådant som tidigare var självklart: att få hjälp med mat och hygien, att bli förstådd, att någon uppfattar när något inte står rätt till.

Hon bor på ett äldreboende. På papperet finns där omsorg, rutiner och ansvar. I praktiken avgörs mycket av bemanning, språk och tillgänglig tid. Det är inte fråga om illvilja. Tvärtom möter jag ofta personal som vill väl.

Men viljan räcker inte alltid. Missförstånd uppstår. Väntan blir längre än den borde. Små saker som för den gamla människan inte är små alls riskerar att falla mellan stolarna. Till slut ger många äldre upp, däribland min kära mor. Det finns nästan ingen på boendet som pratar svenska som hon kan förstå.

LÄS ÄVEN: Regeringens nye domare Mohamed stoppar utvisning av hemtjänst-irakier som våldtog 100-åring

Under de senaste åren har äldreomsorgen gång på gång hamnat i nyhetsflödet, inte för att den fungerar väl, utan för att något allvarligt har brustit. Vanvård, försummelse, språkliga missförhållanden, chefer utan tillräcklig kompetens och personal som saknar förutsättningar att kommunicera med de äldre de ansvarar för. Jag har skrivit flera artiklar om det här på Samnytt.

Varje enskilt fall beskrivs ofta som en avvikelse, men sammantaget tecknar de ett mönster som inte längre går att bortförklara.

Det gäller inte minst de återkommande fallen av sexualbrott inom hemtjänst och äldreomsorg. De är så många nu att man nästan tappar räkningen. Äldre kvinnor som utsatts av män som haft ansvar för deras omsorg. Det är svårt att föreställa sig att detta skulle ha accepterats som ett återkommande problem tidigare.

LÄS ÄVEN: Bland höghusen och betongen där Sverige gick sönder

Ändå är det där vi befinner oss. När förtroendet mellan den hjälplöse och systemet bryts, bryts något mycket grundläggande i ett samhälle. När jag tänker på min 93-åriga mamma och den irakiska våldtäktsmannen Shakir Mahmoud Shakir som våldtog den 100-åriga kvinnan, blir jag rosenrasande. Det jag ser är ren ondska. En ondska vi måste se för vad den är.

Hur många gånger har man inte hört invandrare som föraktar Sverige och svenskarna skrika ”Jag ska knulla din mamma!”. Ofta tror man att det bara är ett uttryckssätt, men uppenbarligen inte. Det kan också vara på riktigt.

Den absoluta förnedringen, som dessa psykopater ser det. Att ge sig på en åldrande kvinna, eller ett barn med svenskt ursprung att förnedra. Vi vet hur förnedringsrån inte sällan innebär att unga gärningsmän från Mellanöstern och Afrika kissar på sina svenska offer.

LÄS ÄVEN: Vivalla och den särskilt utsatta elefanten i rummet

Det handlar alltså inte bara om att beröva dem deras mobiltelefoner eller jackor – agerandet är mycket djupare än så.

Det här är så allvarligt att knappt någon vågar prata om det – vilket gör att det kan fortsätta. Min intervju med PRO:s generalsekreterare bekräftar bara bilden av ett etablissemang som vägrar förstå vad det är som händer.

En undersköterska jag intervjuat beskriver äldreboendet utan försköningar. Hon säger att omsorgen i praktiken har monterats ned genom språkbrister, låg kompetens och en personalpolitik där rätt person inte längre är den mest lämpade, utan den som politikerna betalar för – alltså icke-svenskar.

Min mamma har levt hela sitt liv i tillit till samhället. Hon arbetade själv som diakonissa och tog hand om gamla människor i livets slutskede. Hon gjorde det i ett Sverige där äldreomsorg handlade om omsorg, inte om bemanningskriser, språkförbistring och migrationsexperiment. I sitt eget slutskede befinner hon sig nu i ett system där värdigheten inte är självklar, utan något som måste bevakas, försvaras och säkras genom ständig närvaro från oss anhöriga.

Jonas Andersson

Många i personalen behärskar heller inte svenska tillräckligt väl för att förstå äldre människor i livets slutskede. Smärta, oro och rädsla misstolkas eller missas helt. För den som inte kan tala för sig själv blir det direkt farligt.

Hon säger också det som sällan sägs öppet: äldreomsorgen har blivit en integrationsarbetsplats, inte en vårdmiljö anpassad för gamla människor. Människor som byggt det här landet placeras i verksamheter där de förväntas fungera tillsammans med nyanländ personal som saknar både språklig och kulturell förståelse för deras situation. Det är de äldre som förväntas anpassa sig, inte tvärtom.

Den som saknar anhöriga är i praktiken rättslös. Det är där försummelsen blir som tydligast. Ingen ser helheten. Ingen följer upp. Ingen tar ansvar när något går fel. Och det är i den miljön som de återkommande avslöjandena om övergrepp har kunnat ske.

Min ilska och mitt förakt för de politiker, både från Moderaterna och Socialdemokraterna – och alla de så kallade journalister som har skapat detta ”nya Sverige” är bottenlöst.

Jonas Andersson

Sexualbrotten inom hemtjänst och äldreomsorg är inte enstaka olyckor, de är ett resultat av ett system som släppt kontrollen. Äldre kvinnor har utsatts av män som haft makt över deras kroppar och deras vardag – uteslutande av män som inte hör hemma i Sverige.

LÄS ÄVEN: På promenad i framtiden vi aldrig valde – det Sverige som blivit ett främmande land för sitt eget folk

Att detta nu sker så ofta att det knappt väcker förvåning hade varit otänkbart för bara några decennier sedan.

Jag märker hur min egen roll har förskjutits. Jag är där som son, men också som övervakare. Jag ser till att min mamma inte blir en av dem som glöms bort. Jag tolkar, påminner och ingriper. Min närvaro fungerar som ett skydd mot ett system som annars riskerar att svika henne.

Det är inget frivilligt uppdrag, det är en nödvändighet. Den som har anhöriga som orkar vara på plats har större chans till värdighet än den som inte har det. Så ser verkligheten ut.

Min mamma har levt hela sitt liv i tillit till samhället. Hon arbetade själv som diakonissa och tog hand om gamla människor i livets slutskede. Hon gjorde det i ett Sverige där äldreomsorg handlade om omsorg, inte om bemanningskriser, språkförbistring och migrationsexperiment.

I sitt eget slutskede befinner hon sig nu i ett system där värdigheten inte är självklar, utan något som måste bevakas, försvaras och säkras genom ständig närvaro från oss anhöriga.

När jag går därifrån lämnar jag henne kvar, som så många gånger förr. Skillnaden nu är att jag vet att tiden är knapp. Varje besök kan vara ett av de sista. Det gör inget av detta mer ideologiskt. Det gör det obarmhärtigt konkret.

LÄS ÄVEN: Eliten gömmer sig bakom murar – folket betalar priset för deras mångkultur

Detta är inte en fråga om goda ambitioner eller fina ord. Det är resultatet av politiska beslut som har gjort äldreomsorgen till ett lågstatusområde, ett integrationsverktyg och ett system där de svagaste betalar priset för en vansinnig massmigration som ingen har röstat för.

Min ilska och mitt förakt för de politiker, både från Moderaterna och Socialdemokraterna – och alla de så kallade journalister som har skapat detta ”nya Sverige” är bottenlöst.

Och jag kommer aldrig att förlåta.