➤ KRÖNIKA Akademiker vid universitet anses ha tre uppgifter: forska, utbilda studenter samt ”den tredje uppgiften”, att informera journalister och allmänhet. Att bidra med direkt desinformation är naturligtvis fel, men det finns många andra mindre uppenbara informationsbrott. Man kan undvika att protestera mot missvisande beskrivningar samt undvika att notera problem.

förutom urkundsförfalskning finns det mindre grova ”urvalsförfalskning”, att blunda för det obekväma. När dessa överslätanden tillskrivs goda avsikter eller sker i linje med statsmaktens önskemål så följer många personer samma handlingsmönster och tystnaden blir kompakt. Det uppstår ett socialt tryck att förtiga eller förvanska alla fakta som talar mot den rådande politiken.

 Flera vetenskapliga discipliner har skyggat för frågeställningar som kan ge oönskade svar. Ekonomer, statsvetare och många andra discipliner har underpresterat i viktiga samhällsfrågor. Instruktionen från politikerna till forskarna är som amerikanska militärens uppmaning till soldaterna om deras sexuella preferenser: ”We don’t ask. You don’t tell”. Vi har fått en kategori ”obekväma sanningar”, ”inconvenient truths”, för att använd Al Gores term. Det gäller att vara försiktig med sanningar vilket uppmuntrar till en defensiv veritofobi. Det räcker inte med att något är sant, det måste också vara en bekväm sanning.

Till de största syndarna hör kriminologerna som undviker att undersöka sambandet mellan etnicitet och kriminalitet. Saliga äro de okunniga som inte tvivlar på det politiska prästerskapets predikningar. Advokater och domare är andra grupper som misskött sig. Den ena dysfunktionella lagen efter den andra har genomförts med bristfällig diskussion och analys.

Det grövsta missgreppet är lagen ”Hets mot folkgrupp” som stegvis har byggts ut och alltmer inskränker på de regler som skall skydda tryck- och yttrandefrihet. Det har alltid funnitS många advokater som söker gynna sina kriminella klienter genom att utnyttja kryphål i lagen, men när så sker så har kolleger med större intresse för samhället agerat; de framför önskemål om bättre lagar med färre kryphål så att lagens bokstav bättre överensstämmer med dess anda.

I den ensidiga situation som skapats av den svenska åsiktskorridoren har inriktningen blivit att underminera de regler som skall upprätthålla den reglerade invandring som Sverige påstår sig ha. Det anses istället moraliskt föredömligt att på alla sätt stödja även illegal invandring till Sverige. Vad det svenska folket anser om invandring anses irrelevant; ”inte mitt bord”.

Ekonomer har varit mycket frånvarande i analysen av invandringens konsekvenser. De mest hör- och synbara ekonomerna är nyliberaler som ofta har en global utilitaristisk syn. Om svenskar generellt får det sämre eller bättre genom globaliseringen blir en mindre viktig detalj, men för den demokratiska politiska processen är dock detta centralt. Det nationalekonomiska perspektivet, i egentlig bemärkelse, de ekonomiska effekterna för nationen, har inte funnits med i debatten.

Ofta uppfattas lönen bara som en spegling av produktiviteten så om en outbildad arbetare flyttar från u-land till i-land så antas han bli mycket mer produktiv. Detta är ofta inte fallet – lönen speglar inte främst prestationen utan en knapphet på arbetskraft. Eliminerar man regler som begränsar arbetskraftens rörlighet så får man en utjämning mellan rika och fattiga länder. Arbetare i rika länder som Sverige får det sämre.

Statsvetare har inte heller uträttat mycket till forskning om migration. Man nöjer sig ofta med att erkänna att det uppstår initiala problem som minskad tillit i landet. Men sedan hoppas många, såsom exempelvis Robert Putnam, på att the melting pot skall fungera och de olika grupperna skall smälta ihop till ett nytt patriotiskt amalgam. Men multikulturalismen strävar till att behålla de skilda kulturerna i samhället, de skall bli en salad bowl med olikhet som friktionsfritt integreras med andra.

Personerna kan protestera mot kolonialmakternas gränsdragningar utan hänsyn till innevånarnas etnicitet, men nu fortsätter de själva enligt samma mönster. De historiska gruppkonflikterna fusioneras och förväntas försvinna. Intresset för att lösa problem, conflict solution, är minimalt – det är istället conflict management som gäller.

Etniciteten förklaras höra till det förflutna. Religionskrigen förnekas inte bara i dagens värld, utan också som historisk företeelse. Något så andligt som religion anses inte någonsin ha varit en krigsorsak; ett påstående som ”Islam means peace” bedöms av många som berömvärt, fast det är osant.

Olika professioner i Sverige, liksom i andra västländer, har åsidosatt vetenskapliga normer för att istället vara statsmakten behjälpliga med att undvika obekväma sanningar. Veritofobi uppfattats inte av sina förespråkare som korruption, utan som social kompetens.

Etablissemanget söker propagandastöd från professionerna samt vill framförallt inte att obehagliga fakta presenteras som underminerar propagandan. I många yrkesgrupper har kårandan övergivit professionella ambitioner på opartiskhet och saklighet för att istället vara behjälplig i statsmaktens impopulära omdaningsprojekt.

Intersubjektivitet inom kåren blir ett sanningskriterium. Är man själv inte mer undvikande eller manipulativ än sina kolleger så frias man från självförebråelser. I det svenska samhället har många professionella grupper misskött sitt samhällsansvar. Ett vanligt gemensamt fel blir lätt normaliserat till inget fel alls.

Tyvärr är samhällseffekten den motsatta. Enstaka individuella fel rättas enkelt till och skapar föga skada, medan det kollektiva beteendet lätt blir vanebildande och skapar skygglappseffekter. Detta förstärks av att angrepp på en professions brister inte tolkas som ett intellektuellt ifrågasättande, utan som marknadsmässig skadegörelse mot skrået. Det egna ”Varumärket” drabbas.

Regeln ”att inte kacka i eget bo” används som ett moralistiskt försvar för ett omoraliskt beteende. Samhällsansvar uppfattas som att hjälpa till med att sopa problem under mattan istället för att uppmärksamma dem. Vi lever i ett land och en tid som retuscherar verkligheten så att den överensstämmer med den hyllade lögnen.