➤ KRÖNIKA Det uppstår en hel del förvirring när en kulturell förändring äger rum på flera olika plan samtidigt. När ett paradigm, som utgör ett hjälpmedel för att förstå världen, ändras leder det till att mycket uppfattas annorlunda. Det är inte bara en faktor utan ett flertal som förstärker varandra till nya tolkningar och vantolkningar. En modern syn på världen ändras till en postmodern.

Specialisering gör att vi förstår allt mindre av samhället, men klarar oss med ett tunnelseende på vår uppgift. Detta leder till en viss rädsla att vi blir avslöjade som bluffar. Den nya tidens rädsla beskrivs väl av författaren Joseph Heller i klassikern ”Nånting har hänt”. Huvudpersonen blir allt mer övertygad om att han är en bluff och han blir alltmer rädd för att alla omkring honom skall inse vilken bluffmakare han är. Vi blir som arbetare vid ett löpande band som bara kan vrida åt en viss mutter på ett visst sätt utan att begripa sammanhanget. Vi reagerar inte på insikt och förklaringar utan andras förväntningar blir stimuli. Ett skifte sker från ansvarsetik till anpasslig retoriketik.

Beteendet ändras från målstyrt till händelsestyrt. Det är i hög grad media som bestämmer vad som är en viktig händelse på samma sätt som det avgörs vem som är en kändis. Det är en kumulativ process som skapas av många aktörer. Det är svårt att förstå vad som är ekonomiskt rationellt och politiskt klokt, men lätt att se vad sändaren klassar som goda respektive dåliga nyheter. Vi förväntas tolka händelser enligt journalistens ledtrådar; vi följer ”the sentiment of the market”. Det görs inte ens en individuell bedömning av vad som är viktigt och vad som är oviktigt. Media avgör vad vi skall reagera på, och i hög grad också hur.

Att den svenska regeringen kallar sig feministisk är bara ett smärre steg i en process från ett rationellt patriarkat till en emotionell feminism. I pressen diskuterar man ”emotionell intelligens”, men många forskare är djupt skeptiska till detta begrepp. Ur ett rationellt perspektiv har emotionerna främst en positiv funktion som skiljedomare vid två likvärdiga alternativ, emotionen tillför inget enligt Damasio och andra utom att bryta en handlingsförlamning och komma till beslut.

Nu jämställs rationellt med irrationellt och känslan avgör alltmer suveränt. Emotionell intelligens samkör inte längre med förnuftet som en blygsam utslagsröst, utan emotionerna får dominera. Känslorna är i hög grad icke-autentiska för individen utan reflexmässiga reaktioner på mottagen input.

Kvinnor tillskrivs ofta en verbal och emotionell färdighet som är konstruktiv vid frågor om personligt samarbete och konflikt. Det kan vara en tillgång på mikronivå, men en nackdel på makronivå där många konflikter primärt handlar om annat än personkemi.

Det klassiska sättet att se på män och kvinnor är att se omfattande överlapp i förmågor, men också skillnader där olika förmågor mellan könen är komplementära. I den nya postmoderna världen anses kvinnor alltid vara bättre eller lika bra som män, men aldrig sämre. Gruppen kvinnliga egenskaper, vilka anses lite sämre än de manliga, har fasats ut. Svenska män lockas till inställsamma vittnesmål för den emotionella, kvinnliga, attitydens överlägsenhet genom den svenska konformismen. Den tycks i hög grad vara ett samkönat beteende. Bara 20 procent av de svenska väljarna ser sig själva som feminister, men vem törs säga kritiska ord om feminismen? En svensk tiger.

Denna offentliga beundran av feministisk emotionalitet förstärks av en ytterligare faktor, infantiliseringen. Förr ville tonåringen bli vuxen, nu vill den vuxne förbli tonåring. Det nya och oprövade tillskrivs en ökad attraktion jämfört med det beprövade och då de unga står närmare framtiden och bär på en mindre barlast av gammalt och passé. Vi får ett skifte från vuxenkultur till ungdomskultur.

Ibland går vi ett steg till i ungdomlighet; det infantila blir det som anses mest autentiskt och icke korrumperat; vi får tonårsprofeter som vittnar om klimatets annalkande domedag. Politiker ansågs tidigare bli bättre och mer mogna av andra erfarenheter än endast politik i ungdomsförbundet. Nu befordras gärna en politisk broiler direkt till politisk ledare.

Konventionella emotioner sprider sig. Många är missnöjda med sin sociala identitet och försöker efter bästa förmåga påverka den genom att fabricera en subjektiv identitet om sig själva. Detta bör ses som varumärkesbyggande och identitetsskapande –  Vad ser jag i spegeln? Vem vill jag föreställa? Man söker frigöra sig från den sociala identitet man tillskrivs av omgivningen till en subjektiv; man är egentligen en filmstjärna, som temporärt jobbar som servitör.

Den egna identiteten skapas genom den egna fantasin, men den begränsas genom instruktioner om ”den Andres perspektiv”. Den Andre får inte värderas ”utifrån och uppifrån”. Folk fäller omdömen enligt mall och mallen föreskriver ibland neutralitet, ”not being judgmental”. Kulturrelativism blir vanlig; västerlänningen börjar tvivla på sin egen frigörelse och längtar efter religiösa fördomar.

Vi kan identifiera oss med skurkar och utomjordingar. Det är främst författare och regissörer som manipulerar konsumenten till experimentella känslor. Vi ser inte ur vårt eget perspektiv utan ur kamerans. Vi är stolta över att inte vara nationalistiska, inte ens antropocentriska. I filmen Avatar är alla utomjordingarna goda, men bara ett fåtal människor är det och de byter sida från oss till den Andre.

Vi är egentligen antropocentriska, men hyser moraliska betänkligheter över detta. En majoritet i Sverige påstår att de anser att människor och djur har samma värde. I USA dödade en puma en joggande kvinna och blev själv skjuten. Två insamlingar startades: en för kvinnans barn och en för pumans ungar. Den senare insamlingen fick in betydligt mer pengar.

Jämlikheten styr bort från meritokrati mot lotterirättvisa. Den rättvisa spelplanen uppfattas inte som en där bäste person vinner, utan där alla har samma statistiska chans att vinna oberoende av personlig duglighet. Det anses att alla med en lott bör ha samma chans till vinst. I Sverige talar politikerna alltmer om ”en skola för jämlikhet” och allt mindre om ”en skola för kunskap”.

”Allas lika värde” blir en dogm som skall uppfatta alla som lika bra och därför skall de ha samma chans. Den handikappade har en ”rätt” till assistans och ett liv som om han inte hade sitt handikapp. Meritokratin vaskar fram de begåvade och de flitiga vilket ses som orättvist mot de obegåvade och lata. Rättvisa blir därför istället alltmer kvotöverensstämmelse. Vi ökar på kvinnor, invandrare och unga i styrelser och ledning för att de är underrepresenterade jämfört med sin andel av befolkningen.

Vad blir då effekterna av detta kulturella system på de personer som sållas fram till ledarnivån? Politikerna ser sig inte som representanter för sina väljare, utan de ser sig som utvalda, men inte på ett meritokratiskt sätt. Det gäller att vara slipad i maktspelet och tillskansa sig en vinstlott, Man hör nu till de privilegierade och det gäller att betona sin vanlighet och sitt kändisskap. Man är samma person som innan makttillträdet och växer inte med uppgiften, utan man socialiserar in sig i sin position och sin nya gemenskap.

Det gäller sedan att odla en särskild persona, skaffa sig en scenpersonlighet, men detta är inte karaktärsutveckling utan marknadsföring. Man skall som en modern chef både vara lyhörd och kunna sätta ner foten. Det senare är möjligt genom att en kollektiv auktoritet skapas där många beslutsfattare driver samma frågor med samma åsikt. Vi får ett kollektivt ansvarslöst ledarskap med anspråk på att vara autentiskt: blinda som leder blinda.

En summering pekar mot att individerna vid makten styrs alltmer av emotioner, personerna blir händelsestyrda och får en postmodern identitet med en förvirrad rättvisesyn. Strategin för karriären är att vara en anpasslig person som passar in med de andra i ens kollegiala grupp. Detta skapar främst lojalitet mot det egna nätverket. Är det konstigt att personer som får ledande positioner brister i förmåga att utföra sitt uppdrag – att företräda allmänintresset?