Det tog mindre än tre månader. Sedan kom demokratins nya försvarare i Ungern på att demokratin kanske ändå inte var så viktig.

Efter åratal av moralpredikningar mot Viktor Orbán, efter otaliga ledartexter, EU-utspel, svenska ministerkommentarer och journalistiska domedagsprofetior om “hotet mot rättsstaten”, står Ungern nu inför något som i sak borde få hela det svenska medieetablissemanget att gå upp i falsett.

Den nya regeringen under Péter Magyar och Tisza-partiet vill genom snabbspårade grundlagsändringar avsätta Ungerns president Tamás Sulyok, byta ut centrala delar av det konstitutionella systemet och införa retroaktiva begränsningar som enligt kritiker kan slå direkt mot den konservativa oppositionens valda företrädare.

Men denna gång är det inte Orbán som gör det. Denna gång är det den EU-vänliga sidan. Och då blir det märkligt tyst.

Tystnad i svensk media

Reuters har rapporterat att ungerska människorättsgrupper kritiserat förslaget om att avsätta presidenten och införa mandatbegränsningar för parlamentsledamöter. Till och med Amnesty International Hungary – knappast någon konservativ bastion – har sagt att ett riksrättsförfarande vore en bättre och rättvisare väg än att helt enkelt skriva bort presidenten genom en grundlagsändring. Human Rights Watch varnar samtidigt för att de snabba förändringarna riskerar att stoppa återuppbyggnaden av rättsstaten, eftersom de saknar rimliga rättssäkerhetsgarantier och förs fram med extremt kort remisstid.

Nu ska man aldrig lyssna till Amnesty eller HRW, men när till och med sådana vänsterliberala människorättsorganisationer reagerar borde det normalt sett vara startskottet för svensk mediehysteri. Det borde bli extrasändningar, analyser, upprörda krönikor, demokratilarm och pressade frågor till svenska politiker.

Men var är de?

Var är alla de svenska journalister som i åratal förklarade att Ungern under Orbán var på väg bort från demokratin? Var är de EU-liberala politiker som brukade tala om rättsstatens principer som om de vore Moses på Sinai berg? Var är de borgerliga företrädare som alltid var så angelägna om att visa Bryssel att de minsann inte var som de där obehagliga konservativa i Budapest?

När Viktor Orbán kritiserade Sverige hösten 2025 kallade Ulf Kristersson hans påståenden för “outrageous lies” och skrev att det inte var förvånande från en man som “dismantling the rule of law in his own country”. Det gick snabbt då. Då fanns ingen försiktighet, ingen vänta-och-se-attityd, ingen oro för att blanda sig i ett annat lands interna angelägenheter. Det framgår bland annat av Reuters rapportering om Kristerssons utspel mot Orbán.

Men nu?

Nu när den nya EU-vänliga regeringen vill använda sin supermajoritet till att rensa bort personer i statens högsta institutioner innan deras mandat löpt ut – då tycks principerna plötsligt ha semester.

Poetisk enfald

Aftonbladet beskrev efter valet i april hur “demokratin segrade i Ungern” och hur EU kunde “andas ut”. Orbán hade fallit, “bråkstaken från Budapest” var borta och många i Europa ansågs se det som en bra dag för demokratin.

Det är nästan poetiskt i sin enfald. För det är just här hyckleriet avslöjas. Demokratin segrade alltså inte när makten begränsades, när institutioner respekterades eller när oppositionens rättigheter skyddades. Demokratin segrade när ”rätt” parti vann.

Och när ”rätt” parti sedan börjar göra sådant som man påstod sig hata Orbán för, då blir det inte längre ett hot mot demokratin. Då blir det “återställande”. Då blir det “reformer”. Då blir det “uppgörelse med det förflutna”.

Samma mönster i Polen

Det är samma mönster vi sett i Polen. När konservativa regeringar reformerar domstolar, medier eller statliga institutioner kallas det auktoritärt. När liberaler och EU-vänner gör detsamma kallas det att rädda demokratin. Skillnaden ligger inte i metoden. Skillnaden ligger i vem som gynnas.

LÄS ÄVEN: Regeringen Tusk slår till mot politiska motståndare

Venedigkommissionen har nu kopplats in för att granska den ungerska regeringens konstitutionella förändringar. Det är i sig talande. Under Orbán användes Venedigkommissionen, EU-kommissionen och Europaparlamentet som slagträn mot Ungern. Varje anmärkning blev till rubriker. Varje rapport blev till bevis för att landet höll på att glida ned i mörkret. Nu när Venedigkommissionens ordförande varit i Ungern och frågan granskas blir reaktionen i Sverige närmast en gäspning.

Varför? Är rättsstaten mindre viktig när den hotas av en EU-vänlig regering? Är demokratiska mandat mindre heliga när det är konservativa politiker som riskerar att rensas bort? Är domstolars oberoende bara viktigt när domarna inte står i vägen för Bryssels favoritprojekt?

Det mest avslöjande är kanske Europaparlamentets agerande. Enligt European Conservative avvisades ett försök från gruppen Patriots for Europe att få till en debatt om den nya ungerska regeringens grundlagsändringar i plenisalen. Samma parlament som i åratal älskat att tala om Ungerns rättsstatsproblem vill alltså inte ens debattera frågan när det är den nya, EU-vänliga regeringen som står anklagad.

Det säger egentligen allt: Det handlar aldrig om principer. Det handlar om makt.

LÄS ÄVEN: Tusks vänsterliberala Polen: Här griper säkerhetstjänsten parlamentsledamot

Attack mot det civila samhället

Samma sak gäller nedmonteringen av den konservativa infrastrukturen i Ungern. Mathias Corvinus Collegium, MCC, som under Orbán byggts upp till ett av Europas viktigaste konservativa utbildnings- och idépolitiska nätverk, har hamnat i kris efter maktskiftet. The Guardian har beskrivit hur MCC Brussels nu står inför ekonomisk osäkerhet sedan den nya regeringen aviserat att statlig finansiering till MCC och liknande konservativa institutioner ska upphöra.

Tänk om Orbán efter ett val hade börjat montera ned vänsterliberala universitet, tankesmedjor, stipendieprogram och utbildningsinstitutioner på motsvarande sätt. Tror någon på allvar att svenska medier då hade behandlat det som en teknisk budgetfråga?

Naturligtvis inte.

Då hade det hetat att Orbán attackerar akademisk frihet. Då hade svenska kulturjournalister skrivit sorgekrönikor om det fria tänkandets död. Då hade liberaler i Sverige tävlat i vem som kunde använda ordet “auktoritär” flest gånger i samma mening.

Men när en konservativ miljö slås sönder blir det inte samma upprördhet. Då är offren fel sorts människor. Fel sorts studenter. Fel sorts lärare. Fel sorts idéer.

Intellektuellt ruttet

Det är detta som gör den svenska rapporteringen och den svenska politiska reaktionen så intellektuellt rutten. Man låtsas försvara demokrati, men försvarar i praktiken en vänsterliberal maktordning. Man låtsas värna rättsstaten, men bara när rättsstaten kan användas mot politiska fiender. Man låtsas oroa sig för fria medier, fria institutioner och fria val, men bara så länge dessa friheter producerar rätt resultat.

Ungern är därför inte bara ett test för Péter Magyar. Det är ett test för hela det europeiska etablissemanget. Och hittills är resultatet pinsamt.

För om Orbán hade försökt avsätta en president genom en snabb grundlagsändring, byta ut centrala domare, retroaktivt begränsa oppositionens möjligheter och strypa motståndarens idépolitiska infrastruktur, då vet vi exakt hur det hade låtit.

Det hade varit “demokratins död”. Nu heter det i stället nästan ingenting alls.

Och just den tystnaden är kanske det tydligaste beviset på vad deras demokratiprat egentligen var värt.