David om laglösheten i sitt bostadsområde: ”Jag vet inte om vi bor i Sverige längre”

På Furutåvägen i Teleborg i Växjö beskriver boende en vardag som på kort tid blivit något helt annat än den en gång var. Bränder, sönderskurna bildäck, narkotika i källarutrymmen och unga gäng som uppträder hotfullt har fått människor att reagera. En av dem är David Madlin, som bott i området i över 20 år. En annan är Viktor Skog, som startat namninsamling och samlat grannar i protest. Men när de boendes bild möter polisen uppstår en tydlig klyfta – medan de boende talar om rädsla och förfall talar polisen om förbättrad statistik, trygghetsmätningar och en utveckling som inte pekar åt fel håll.

När Samnytt får kontakt med David Madlin, som är kock, ursprungligen från Libanon och bosatt i Växjöförorten Teleborg i över 20 år, tvekar han inte när han beskriver läget.

– Det är ett otryggt område, säger han.

Han har bott på Furutåvägen länge och menar att utvecklingen varit dramatisk. Förr, säger han, kunde man röra sig fritt i området även sent på kvällarna. Dörren kunde till och med råka lämnas olåst utan att det blev några problem. I dag är bilden en annan.

– Jag vet inte om vi bor i Sverige längre.

LÄS ÄVEN: Intervju med poliser: ”Många områden är TOTALT förlorade”

Det som fick honom att reagera särskilt starkt var en händelse för omkring en och en halv månad sedan. Han och hans fru var på väg hem sent på natten efter att ha varit hos släktingar och stannat till för att äta på vägen. När de parkerat bilen och hade ungefär tjugo meter kvar till porten kom flera unga män springande mot dem.

– Det var fem killar. Unga, jag gissar 17 till 20 år.

Enligt Madlin uppträdde de aggressivt och verkade vara påverkade.

– Jag såg det på deras ögon. De var helt borta.

Var de aggressiva mot er?

– Ja, jag försökte skydda min fru och backa undan situationen. Samtidigt uppfattade jag det som att männen visste vem jag var. De skrek att det var jag som hade ringt polisen.

Han ringde polisen även den kvällen, men upplevde inte att han fick någon egentlig hjälp av myndigheten. Det är just den typen av erfarenheter som återkommer i hans berättelse – att problemen är konkreta, återkommande och synliga – men att responsen ovanifrån inte motsvarar allvaret.

Narkotika i källaren och unga som dras in

Madlin beskriver också hur kriminaliteten i området inte bara handlar om enstaka bråk eller stökiga kvällar, utan om en miljö där droger blivit en del av vardagen.

– När man går ner i källaren känner man lukten. Jag känner lukten av vanliga cigaretter, men också marijuana eller hash.

Han menar att unga personer i området påverkas starkt av detta. I intervjun återkommer han flera gånger till hur pojkar i tonåren lockas av snabba pengar och status, samtidigt som vuxenvärlden står svag.

– Unga blir utnyttjade, säger han till Samnytt.

LÄS ÄVEN: Gängkälla till Samnytt: Så mycket betalar Kurdiska räven för dåden

Han berättar om en granne med en 13-årig son som redan börjat få upp ögonen för den typen av pengar som kriminella miljöer kan erbjuda.

– Hans kompis visar honom: “Kolla vad jag tjänar, 5–10 000 i veckan.”

Min fru, som kommer från USA, har bott här i nästan 16–17 år. Hon har aldrig varit så rädd som det är i dag.

David Madlin, Växjö

För familjer med begränsad ekonomi blir det, menar han, lätt för unga att lockas av sådant de annars inte kan få.

– De har inte råd med saker han vill ha. Då blir det lockande.

I hans beskrivning framträder ett område där kriminaliteten inte bara skapar otrygghet här och nu, utan också riskerar att bygga sin egen återväxt.

Bränder, däcksabotage och upptrappning

Madlin nämner inte bara hotfulla grupper och droger. Han beskriver också återkommande skadegörelse och bränder.

Han berättar hur en brand i parkeringsområdet förstört ett stort antal bilar. Han beskriver det som att nästan 50 bilar brann, även om hans egen bil stod på andra sidan och klarade sig från lågorna. Efter detta, säger han, fortsatte skadegörelsen på andra sätt.

– Sedan kom de till våra parkeringar och skar sönder däcken på våra bilar.

Hans egen bil ska ha varit en av dem som drabbades. Även grannar ska ha fått sina däck förstörda. Han uppger att han polisanmält det. Han talar också om soprum som brunnit och om ett område där människor vant sig vid att något alltid verkar vara på väg att hända. Det centrala i hans berättelse är att detta inte upplevs som isolerade episoder, utan som en förändrad vardag.

“Min fru har aldrig varit så rädd som nu”

Den kanske starkaste delen av intervjun med Madlin handlar om hur situationen påverkar vardagslivet i det lilla.

Madlins fru kommer från USA och har bott i Sverige i många år. Han säger att hon aldrig tidigare varit rädd på det sätt som hon är nu.

– Min fru, som kommer från USA, har bott här i nästan 16–17 år. Hon har aldrig varit så rädd som det är i dag.

LÄS ÄVEN: Kista: Här skulle Sverige bygga framtiden – nu flyr företagen och svenskarna

Han beskriver hur hon reagerar när de kommer hem sent och ser människor stå ute. Då söker hon sig direkt till honom.

– Hon kommer till mig direkt.

Han försöker lugna henne, säger han, men bakom det finns en tydlig poäng – tryggheten i vardagen har försvunnit. Det handlar inte bara om brottsstatistik eller enskilda anmälda händelser, utan om hur människor rör sig, tänker och känner när de ska hem till sin egen port.

Han återkommer flera gånger till att området förändrats gradvis, men tydligt, och att det gamla lugnet inte längre finns kvar.

“Folk vet vilka det är – men håller tyst”

Madlin ger också uttryck för något som återkommer i många områden där kriminaliteten fått fäste – att de boende ofta vet mer än de säger offentligt.

– Folk vet vilka det är – men de håller tyst.

Han antyder att det finns en lokal tystnadskultur där vissa väljer att inte säga något, antingen av rädsla eller för att de på olika sätt tjänar på att inte störa ordningen.

LÄS ÄVEN: Vivalla och den särskilt utsatta elefanten i rummet

Den libanesiska kocken uttrycker det rått och osorterat, men grundpoängen är tydlig – de boende känner att det finns saker som “alla vet”, men som sällan sägs rakt ut i offentligheten.

I hans beskrivning handlar det framför allt om unga grupper, droger, påverkan från personer med kriminella kopplingar och en känsla av att vissa vuxna inte vill se vad som pågår.

Det du beskriver låter som gängkriminalitet?

– Ja, absolut. Växjö har blivit en central plats för narkotika- och illegala vapentransporter i Sverige.

Viktor Skog samlade grannarna

Det är mot denna bakgrund som 26-årige Viktor Skog trätt fram som en av de mest synliga rösterna från området i ett försök att få politikerna att reagera. I rapportering från andra medier har han beskrivit hur boende på Furutåvägen tröttnat på brända bilar, gäng som säljer narkotika och belysning som inte fungerar.

Han har också sagt att människor är rädda och att det “inte är särskilt kul att bo här”.

LÄS ÄVEN: Poliser talar ut om utvecklingen i Sverige: ”Det kommer bara bli värre”

Skog har startat en namninsamling som fått in över 188 namnunderskrifter när detta publiceras, för att visa att oron inte handlar om enstaka missnöjda personer, utan om ett bredare missnöje bland de boende.

När boende, polis, räddningstjänst och det kommunala bostadsbolaget möttes i området beskrev Skog mötet som känslofyllt, men menade också att bemötandet från ansvariga var oseriöst och splittrat.

Enligt honom fick de boende ofta höra att myndigheterna inte kunde göra särskilt mycket, eller att situationen redan blivit bättre.

Det är just den kontrasten som gör frågan så laddad. Boende upplever att deras verklighet förminskas. De möter svar som handlar om att läget blivit bättre, samtidigt som de själva ser droghandel, spring i trapphus och tvättstugor, trasig belysning och återkommande incidenter.

LÄS ÄVEN: På promenad i framtiden vi aldrig valde – det Sverige som blivit ett främmande land för sitt eget folk

Skog har också beskrivit initiativet som en gräsrotsrörelse som vill göra området tryggare och markera att de som begår brott inte är välkomna där.

Viktor Skog är inte ensam. I samma rapportering framträder fler boende som berättar om en vardag där barn möter sådant som inte borde finnas i ett bostadsområde.

Ett par i området berättar om sprutor i sandlådan, om ungdomar som kastar sten och om människor med blod på huvudet. Familjen uppger att de till slut valt att flytta därifrån.

Detta förstärker bilden av att det inte bara rör sig om ett allmänt missnöje, utan om ett område där flera boende upplever att vardagsmiljön förändrats på ett sätt som direkt påverkar barns trygghet, familjers beslut att bo kvar och människors vilja att vistas ute.

Polisen: ”Det du beskriver nu är enskilda händelser”

När Samnytt intervjuar kommunpolisen Harald Breide framträder ett helt annat tonläge.

Redan inledningsvis vill han helst ha frågorna skickade till sig i förväg, så att han kan titta på statistik och undersöka underlaget. Han beskriver arbetet utifrån samverkansmodeller, lägesbilder och återkommande rapportering från olika delar av samhället.

Teleborg, säger han, är ett område som periodvis haft problem med otrygghet och brottsutsatthet, men också periodvis varit ganska bra. Han menar att polisen under hösten såg en förbättring, både i brottsstatistik och i olika undersökningar bland boende.

– Vi såg under hösten att man såg en förbättring.

LÄS ÄVEN: Polis besvärad av kritiska frågor om sitt skönmålande av gängvåld – går till attack mot Samnytt

När han får höra om boendes berättelser om attacker, hot, bränder och rädsla, återkommer han dock till att det handlar om “enskilda händelser”.

– Det du beskriver nu är enskilda händelser.

Det är här skillnaden mellan perspektiven blir som tydligast. Där de boende beskriver ett mönster, ser polisen separata incidenter. Där de boende upplever en fortgående försämring, pekar polisen på statistik som visar att utvecklingen inte går åt fel håll.

Nej, men då kan det ju vara en bil som börjar brinna. Nu vet ju inte jag hur den utredningen var, men om en bil börjar brinna i en gammal garagelänga, och det sprider sig, ja, då förstår du själv säkert att det går fort tills att allt står i brand.

Kommunpolisen Harald Breide, Växjö

Ett av de mest uppseendeväckande svaren kommer när Breide får frågan om hur han ser på helheten.

– För mig blir det svårt att förstå helheten där ute, eller oron. Han tillägger att han inte själv inte bor i området.

Breide säger samtidigt att polisen arbetat mycket mot öppen narkotikaförsäljning och att man upplevde att problemet mer eller mindre arbetats bort vid Teleborgs centrum fram mot julen.

– Den öppna narkotikahandeln har vi fått mer eller mindre bort där ute.

LÄS ÄVEN: Många svenskar vill fly gängkriminalitetens Sverige

Men i stället för att möta de konkreta vittnesmålen med motsvarande konkretion återgår han gång på gång till att vissa händelser inte behöver hänga samman med något större.

Det är i det glappet som frustrationen bland de boende tydligt växer. För om de som bor i området känner att deras verklighet reduceras till “enskilda händelser”, medan myndigheterna fortsätter att tala om förbättring, uppstår också frågan vad som egentligen krävs innan varningssignaler tas på allvar.

Ett soprum som brunnit kan exempelvis, resonerar han, bero på batterier i ett insamlingskärl. En bilbrand kan ha spridit sig snabbt, efter att en bil ”börjat brinna”. Han säger också att han inte känner till alla detaljer om äldre utredningar.

Det kan väl knappast ha varit trasiga batterier som gjorde att ett 30-tal bilar började brinna i området?

– Nej, men då kan det ju vara en bil som börjar brinna. Nu vet ju inte jag hur den utredningen var, men om en bil börjar brinna i en gammal garagelänga, och det sprider sig, ja, då förstår du själv säkert att det går fort tills att allt står i brand.

LÄS ÄVEN: De förlorade stadsdelarna: ”Man ser knappt några svenskar här”

Det låter lite konstigt när du säger att en bil bara kan börja brinna?

– Jag vet inte om det var klassat som en anlagd brand där ute, det var innan min tid som kommunpolis. Oftast börjar ju inte bilar brinna av sig själv, men det händer ju.

Men du är ju kommunpolis nu, så du borde väl ändå veta om det här var anlagt eller inte?

– Inte om inte utredningen är färdig. Då är inte jag heller inblandad i förundersökningen.

När han får frågan om vad som krävs för att området ska bli varaktigt tryggt hänvisar han åter till statistik och trygghetsundersökningar.

LÄS ÄVEN: Därför tryckte polisen upp tusentals visitkort inför ramadan: ”Deras stora högtid”

– Det finns ingenting på den som markerar att det går åt det sämre hållet på Teleborg. Tvärtom markerar trygghetsundersökningen att man upplever sig tryggare där ute.

Två verklighetsbilder

Det som framträder är två nästan oförenliga bilder av samma plats. I den ena finns människor som bott länge i området och som säger att något gått sönder. De beskriver unga grupper, narkotika, bränder, sönderskurna bildäck, rädsla och en vardag där kvinnor inte längre känner sig trygga att gå hem sent.

I den andra finns polisens perspektiv, där lägesbilder, samverkansmodeller och trygghetsmätningar visar att utvecklingen snarare går åt rätt håll, och där många av de händelser som boende lyfter fram behandlas som avgränsade incidenter utan tydligt samband.

LÄS ÄVEN: Rikspolischefen besvärad – lägger över ansvaret för gängkriminaliteten på medborgarna

Det är i det glappet som frustrationen bland de boende tydligt växer. För om de som bor i området känner att deras verklighet reduceras till “enskilda händelser”, medan myndigheterna fortsätter att tala om förbättring, uppstår också frågan vad som egentligen krävs innan varningssignaler tas på allvar.

För de boende spelar mätningarna ingen roll

David Madlin formulerar sig råare än vad en myndighet skulle göra, men hans ord fångar den känsla som många av de boendes vittnesmål tycks bära på – en upplevelse av att något grundläggande förändrats.

Han talar om ett område där människor förr kunde röra sig fritt, där tryggheten var självklar och där kontakten med polisen mest handlade om att förnya pass. Nu säger han att han i stället ringer om hot, skadegörelse och sådant han ser omkring sig.

SAMNYTT TV: Tryggheten som försvann

Och det är kanske just därför klyftan mellan boende, politiker och polisen blivit så tydlig i Teleborg. Den ena sidan talar om upplevd verklighet. Den andra om uppmätt utveckling.

För de boende på Furutåvägen verkar det dock spela mindre roll vad mätningarna säger, om människor inte längre känner sig trygga på vägen hem till sin egen dörr.