LEDARE • När Sverigedemokraterna 2011 återupplivade socialkonservatismen som politisk ideologi knöt man an till en tradition där nationen inte bara var en gemenskap av medborgare och värderingar, utan också ett historiskt framvuxet folk. I dag ifrågasätts betydelsen av denna kontinuitet inom partiet självt. Men går det att förstå socialkonservatismens historia utan det folk som den en gång ville hålla samman?

När Sverigedemokraterna 2011 antog sitt nya principprogram och presenterade sig som ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn väckte man en gammal politisk ideologi ur en lång törnrosasömn.

Socialkonservatismen hade en gång varit en betydande kraft inom den europeiska och svenska högern. Men under efterkrigstiden hade den successivt trängts undan. Socialdemokratin hade lagt beslag på mycket av det sociala reformtänkandet medan den traditionella högern i allt högre grad orienterade sig mot marknadsliberalism och individualism.

Nu skulle socialkonservatismen få en renässans. Det var inte bara en fråga om att hitta en mer respektabel ideologisk etikett. Sverigedemokraterna knöt an till en verklig idétradition där social sammanhållning, nationell identitet och historisk kontinuitet hade varit nära förbundna.

Femton år senare pågår en infekterad konflikt inom partiet om vad denna nationalism egentligen ska innebära. På ena sidan finns företrädare som betonar den öppna svenskheten och en nationell identitet grundad i kultur, språk och värderingar snarare än härkomst. På den andra finns andra som framhåller det historiska svenska folkets betydelse som bärare av just den kultur och de värderingar som andra förväntas tillägna sig.

Det är en motsättning som förtjänar att betraktas i ett längre historiskt perspektiv. För vad var egentligen socialkonservatismen innan Sverigedemokraterna dammade av den? Och vilken betydelse tillmätte dess företrädare det folk som nationen historiskt hade vuxit fram ur?

Ett folk – inte två klasser

Socialkonservatismen växte fram under 1800-talet som ett svar på industrialiseringens omvälvningar, de växande klassmotsättningarna och socialismens framryckning.

Den brittiske premiärministern Benjamin Disraeli brukar räknas som en av traditionens viktigaste förgrundsgestalter. Hans så kallade One Nation-konservatism utgick från insikten att ett samhälle där överklass och arbetarklass levde under radikalt olika villkor riskerade att slitas sönder.

I romanen Sybil från 1845 skildrade han ett England som i realiteten bestod av två nationer, de rika och de fattiga, med föga förståelse för varandra. Den konservativa uppgiften blev att överbrygga denna klyfta. Arbetarna skulle inte lämnas åt socialismen och klasskampen, utan genom sociala reformer ges delaktighet i den nationella gemenskapen.

I Tyskland utvecklade rikskanslern Otto von Bismarck ett delvis liknande tänkande. Under 1880-talet genomfördes banbrytande socialförsäkringsreformer med bland annat sjukförsäkring, olycksfallsförsäkring och ålderspension. Även för Bismarck var ett viktigt syfte att minska socialismens attraktionskraft och stärka lojaliteten med den tyska staten.

Gemensamt för de båda statsmännen var föreställningen att nationen måste hållas samman över klassgränserna. Det sociala reformarbetet var inte ett alternativ till nationalismen utan ett medel för att stärka den nationella gemenskapen.

Deras nationalism var inte identisk med det som i dag brukar kallas etnonationalism. Disraelis patriotism var starkt förbunden med monarkin och det brittiska imperiet. Bismarck var framför allt var en pragmatisk statsbyggare.

Men det är historielöst att föreställa sig att deras nationella gemenskaper var tänkta som helt ursprungsoberoende sammanslutningar av individer som råkade dela vissa värderingar och befinna sig på samma plats. Nationen var något historiskt framvuxet, inte något som kunde konstrueras från grunden genom ett politiskt beslut.

Historisk svenskhet var en självklarhet

I Sverige fick socialkonservatismen en egen prägel kring sekelskiftet 1900. Det skedde framför allt genom den så kallade unghögern med tänkare som Rudolf Kjellén och Adrian Molin.

Kjellén, statsvetare och konservativ politiker, var en av de första att använda begreppet folkhemmet i ett politiskt sammanhang. Långt innan Per Albin Hansson gjorde det till socialdemokratins stora samhällsvision fanns hos Kjellén tanken att nationen måste vara ett gemensamt hem för alla samhällsklasser.

Den sociala frågan kunde inte överlåtas åt socialisterna. En nation som lät stora delar av sitt folk leva i fattigdom och utanförskap undergrävde sin egen sammanhållning. Men Kjelléns tänkande handlade om mer än socialpolitik.

Han betraktade staten som en levande, historiskt framvuxen helhet. Nationen var inte bara en administrativ organisation eller ett kontrakt mellan individer. Den hade vuxit fram genom historien och hölls samman av språk, kultur, institutioner och en gemensam nationell identitet. I denna organiska samhällssyn fanns också föreställningar om folkets härkomst och fortbestånd.

Det var inte särskilt märkligt i dåtidens Sverige. Landet var vid denna tid etniskt mycket homogent, även om det på marginalen också fanns historiska minoriteter med egna språk och kulturer. För den stora majoriteten sammanföll emellertid svensk nationalitet, svenskt språk, svensk kultur och svensk härkomst i en utsträckning som knappast behövde problematiseras.

Man behövde inte formulera en ideologi om att det svenska folket skulle fortsätta existera. Dess existens och historiska kontinuitet togs för given. Det var detta folk som skulle hållas samman, utbildas, skyddas mot fattigdom och ges bättre levnadsvillkor.

För socialkonservatismen var nationen inte en tom behållare som kunde fyllas med vilket befolkningsinnehåll som helst. Den var en historisk gemenskap vars institutioner och traditioner hade formats under generationer.

Socialkonservatismens tänkare var inte primärt etnonationalister. Men föreställningen om ett historiskt folk inte var främmande för ideologin. Tvärtom utgjorde den ofta en underförstådd förutsättning.

Teodor Holmberg – SD:s egen förebild

En särskilt intressant gestalt i detta sammanhang är Teodor Holmberg, folkhögskoleman, folkbildare och nationalistisk samhällsdebattör. Han är inte bara relevant för den svenska socialkonservatismens historia. Sverigedemokraterna hänvisade själva till honom som en historisk inspirationskälla i sitt principprogram från 2011.

Holmberg hade sina rötter i den liberala och skandinavistiska traditionen men utvecklades efter unionsupplösningen 1905 i en alltmer nationalistisk riktning. Han ville förena sociala reformer med nationell sammanhållning och formulerade ett program som han kallade nationaldemokrati.

Arbetarklassen skulle ges bättre levnadsvillkor och större delaktighet i samhället. I gengäld skulle klasskampens internationalism ersättas av solidaritet med den egna nationen. Det fanns här tydliga beröringspunkter med både Disraelis och Bismarcks samhällssyn.

Men hos Holmberg var den nationella gemenskapen inte bara en fråga om gemensamma politiska institutioner. Den hade också en historisk, kulturell och organisk dimension. Det svenska folket betraktades som en gemenskap som hade vuxit fram under lång tid och vars fortbestånd hade ett egenvärde.

Det är inte svårt att förstå varför denna kombination av socialt ansvarstagande, nationalism och värdekonservatism kunde tilltala Sverigedemokraternas ideologer drygt hundra år senare. Samtidigt finns det en besvärande sida av Holmbergs politiska utveckling.

Under sina senare år kom han att knytas allt närmare de radikalnationalistiska kretsar som under mellankrigstiden rörde sig i fascistisk riktning. Han var under en period ordförande för Sveriges Nationella Ungdomsförbund, SNU, och förblev engagerad i den delen av den nationalistiska miljön även när den radikaliserades till beundran för den italienska fascismen och den tyska nationalsocialismen.

Det är en del av hans idéhistoriska arv som inte bör förtigas. Men det vore fel att låta Holmbergs senare radikalisering retroaktivt diskvalificera hela hans tidigare socialkonservativa tänkande, och ett billigt knep för att klistra etnonationalistisk extremism på SD.

Det intressanta i sammanhanget är att Sverigedemokraterna 2011 valde att anknyta till en tänkare för vilken nationens historiska kontinuitet och folkets gemenskap var centrala frågor.

Från historiskt folk till rasbiologi

Under 1900-talets första decennier förekom föreställningar om folkstam, nationell härkomst och befolkningens biologiska egenskaper i stora delar av det svenska politiska livet.

Oftast tog de sig uttryck som i dag framstår som tämligen måttfulla och närmast självklara för sin tid – att det svenska folket hade en historia, en identitet och ett intresse av att bestå. I andra sammanhang utvecklades de dock till idéer om rasbiologi, rashygien och föreställningar om olika folkgruppers över- och underlägsenhet.

Bondeförbundet, dagens Centerpartiet, gick särskilt långt när partiet i sitt program från 1933 skrev in att den svenska folkstammen skulle skyddas mot inblandning av vad man kallade mindervärdiga utländska raselement.

Det var ett uttryck för en rasistisk människosyn som inte kan jämställas med den mer allmänna föreställningen att ett historiskt folk har ett legitimt intresse av kulturell och demografisk kontinuitet på den plats där man levt sedan urminnes tider och vill fortsätta att göra det under folkrättsligt skydd.

Samtidigt bör man komma ihåg att rashygieniska idéer under denna period hade stöd långt utanför den nationalistiska högern. Inrättandet av Statens institut för rasbiologi 1921 skedde med brett politiskt stöd. Gränserna mellan dåtidens ideologiska läger såg inte ut som dagens.

När delar av den svenska nationalistiska högern under 1930-talet radikaliserades i fascistisk och nazistisk riktning uppstod emellertid en tydlig brytning. Högerpartiet bröt 1934 med sitt ungdomsförbund SNU, som därefter fortsatte som en självständig radikalnationalistisk organisation.

Det fanns alltså en gräns mellan traditionell konservatism och den totalitära nationalismen, även om den inte alltid hade varit tydlig. Efter andra världskriget och Förintelsen förlorade de biologiska rasideologierna sin politiska legitimitet.

Men därmed var inte varje föreställning om nationen som en historisk folkgemenskap vederlagd. Att avvisa rasbiologi är inte detsamma som att förneka att folk, kulturer och nationer har historiska rötter eller att förneka betydelsen av sådant.

Tusen år som förändrades på femtio

Under efterkrigstiden förändrades både konservatismen och det svenska samhället. Den traditionella högern rörde sig successivt mot en mer marknadsliberal samhällssyn. Socialdemokratin blev den dominerande förvaltaren av folkhemstanken, samtidigt som den svenska nationella identiteten länge förblev förhållandevis självklar.

Sverige var fortfarande ett land där en mycket stor majoritet av befolkningen hade svenska rötter sedan generationer tillbaka. Den historiska folkmajoriteten behövde knappast något särskilt politiskt försvar. Den var en demografisk realitet som de flesta tog för given.

Men under de senaste fem årtiondena har denna tusenåriga verklighet drastiskt förändrats. I dag har drygt en fjärdedel av Sveriges befolkning utländsk bakgrund enligt den vanliga statistiska definitionen, det vill säga är född utomlands eller född i Sverige med två utrikes födda föräldrar. Därtill kommer människor med en utrikes född förälder, som i statistiken dock räknas till gruppen med svensk bakgrund.

I städer som Malmö och Södertälje har befolkningssammansättningen förändrats särskilt kraftigt och svenskar utgör där inte längre någon majoritet. I närmar tvåhundra så kallade utanförskapsområden är människor med svensk bakgrund enligt denna definition numera en försvinnande liten minoritet.

Det innebär att den historiska kopplingen mellan befolkning, härkomst och nationell kultur inte längre kan tas för given på samma sätt som tidigare. Drygt 700 000 personer med invandrarbakgrund lever enligt SCB i rena parallellsamhällen med ytterst begränsad kontaktyta mot det svenska samhälle de för väntas integrera eller assimilera sig i. Av dessa är runt 150 000 födda i Sverige men har i mångt och mycket inte någon svensk kulturell identitet.

Det finns också demografiska scenarier där människor med månggenerationell svensk härkomst på ytterligare några decennier kan komma att bli en minoritet i Sverige på nationell nivå. En sådan utveckling är dock inte förutbestämd. Den beror på vilka framtida migrationspolitiska beslut som fattas och på hur födelsetalen bland svenskar och invandrare förhåller sig till varandra.

Det avgörande för det socialkonservativa resonemanget är inte att fastställa en exakt procentsats för hur stor den historiska folkmajoritet som tidigare betraktades som en självklar grund för nationens kulturella kontinuitet bör fortsätta vara. Men man bör ändå mellan tummen och pekfingret kunna ange på ett ungefär vad som är önskvärt i den vägen för att integration och assimilering ska vara realistiskt att förvänta sig och för att Sverige även framgent ska upplevas som Sverige.

I dagens Sverige aktualiseras frågor som den äldre socialkonservatismen sällan behövde ställa uttryckligen. Man utformade sin ideologi efter förutsättningar som ansågs självklara. Och en framtid som den svenska grenen av denna åskådning inte hade med som en parameter var att etniska svenskar skulle riskera bli en minoritet i Sverige hundra år senare.

Vilken betydelse har det historiska folket för nationens fortlevnad? Kan en nationell kultur bevaras oberoende av den befolkning inom vilken den har vuxit fram? Och vad innebär det att vara konservativ om man inte längre tillmäter denna kontinuitet någon särskild betydelse? Sådana frågor kan dagens arvtagare till socialkonservatismen inte ignorera.

En socialkonservatism utan det historiska folket?

Det är mot den bakgrunden som den pågående konflikten inom Sverigedemokraterna blir idéhistoriskt intressant. Partiets chefsideolog Mattias Karlsson och andra företrädare för den strikt kulturnationalistiska linjen betonar att svenskheten är öppen för människor oavsett ursprung.

Det är genom språk, kultur, värderingar och identifikation som människor kan bli en del av den svenska nationen. Detta är inte en ny tanke inom partiet. Den öppna svenskheten har funnits med i partiets ideologiska självbeskrivning under lång tid.

Men frågan är om den nu ges en exkluderande innebörd där det historiska svenska folkets särskilda betydelse tonas ned eller rentav försvinner. Richard Jomshof och andra som betonar folkmajoritetens betydelse avvisar inte att möjligheten att uppgå i den svenska nationen genom assimilation bör finnas.

Deras invändning ska i stället förstås som att en öppen svenskhet förutsätter att det också finns en levande svensk kultur att ansluta sig till. Man framhåller att denna kultur historiskt har burits vidare av ett folk med kontinuitet över generationerna och att den bästa garanten för att den öppna svenskheten ska fungera är att den ordningen består.

Det är två olika frågor som inte bör sammanblandas men påverkar varandra. Den ena gäller om människor med annan härkomst kan bli svenskar. Den andra gäller om den historiska svenska folkmajoritetens fortbestånd har ett egenvärde och/eller är önskvärd som möjliggörare av öppen svenskhet. Om svaret är jakande sätter det en gräns för hur många med annan härkomst den öppna svenskhetens dörr kan stå öppen för.

Om det historiska folkets kontinuitet helt avförs från den politiska diskussionen uppstår en principiell fråga för den som kallar sig socialkonservativ. Vad är det då som ska konserveras? Konservatismen har traditionellt betraktat samhället som ett arv att förvalta, inte som ett projekt som varje generation fritt kan konstruera efter eget huvud.

Den brittiske konservative tänkaren Edmund Burke beskrev samhället som en gemenskap mellan de som lever, de som har levt och de som ännu inte har fötts. Det var inte ett explicit etnonationalistiskt program. Men det var ett uttryck för övertygelsen att ett samhälle inte bara tillhör de människor som för tillfället råkar befinna sig i det. Det finns förpliktelser bakåt och framåt i tiden.

En stabil nationell kultur tål ett visst inflöde av människor som inte har sina rötter i den. Men den lutar sig mot att ha skapats och förvaltats av tidigare generationer. Svensk kultur är inte en uppsättning abstrakta värderingar som någon en gång sammanställde och som därefter kan frikopplas från sitt historiska sammanhang.

Den har vuxit fram genom århundraden av gemensamt språk, religion, sedvänjor, institutioner, konflikter och erfarenheter. Den historien kan människor med olika ursprung bli delaktiga i men även Sverigedemokraterna har i sitt socialkonservativa program erkänt att det är en process som kan ta flera generationer. Historien saknar inte betydelse.

Att göra Sverige till Sverige igen

Sverigedemokraterna har gjort parollen ”Vi gör Sverige till Sverige igen” till ett uttryck för sin politiska ambition. Den är slagkraftig just därför att den anspelar på något mer än enskilda politiska reformer. Den förutsätter att Sverige har en historisk identitet som kan försvagas, förändras och återupprättas.

Men vad består denna identitet ytterst av? Är Sverige bara en uppsättning värderingar och kulturella uttryck som kan bevaras oberoende av befolkningens historiska kontinuitet? Eller finns det också ett värde i att det folk som under generationer format landet fortsätter att utgöra en betydande och kulturbärande del av dess befolkning?

Den äldre socialkonservatismen ger inget entydigt svar på hur sådana frågor ska hanteras i ett samhälle som på kort tid ställts på ända genom exempellös massinvandring. Den erbjuder inget historiskt facit för hur stor en etnisk majoritet måste vara för att en nationell kultur ska bestå.

Men dess historia ger inte heller stöd för föreställningen att det historiska folkets betydelse skulle vara främmande för socialkonservativt tänkande. Tvärtom var detta folk ofta den underförstådda utgångspunkten för hela det nationella sammanhållningsprojektet.

När Sverigedemokraterna 2011 återupplivade socialkonservatismen hämtade man inspiration från en tradition där nationen betraktades som något mer än en tillfällig sammanslutning av individer med gemensamma politiska värderingar.

Partiet måste inte återuppta alla föreställningar som förekom inom denna tradition. Konservatism är inte detsamma som att okritiskt återvända till det förflutna. Men den som vill skriva ut det historiska folket ur socialkonservatismens nationella gemenskap har ett idéhistoriskt problem att förklara.

Under hala Sveriges historia fram till mitten av 1900-talet var den svenska folkmajoritetens existens så självklar att den knappast behövde försvaras. Idag kan den inte längre tas för given, utan är tvärtom hotad. Då vill delar av det parti som återupplivade socialkonservatismen göra dess betydelse allt mindre.

Det är en rimlig ideologisk anpassning – om man är vänsterliberal. För den som hävdar sig vara socialkonservativ är det svenska tillståndet anno 2026 en märklig tidpunkt att argumentera för att Sveriges historiska folk inte längre skulle vara särskilt viktigt för nationen.