LEDARE • När två utkvittade SD-ledamöter röstade i riksdagen utbröt ramaskri. Oppositionen talade om fusk, manipulation och hot mot demokratin. Men i själva verket blottlade händelsen något helt annat – ett djupt otidsenligt system där väljarnas majoritet kan sättas ur spel av politiska vildar.
Det blev dramatik i riksdagen när Michael Rubbestad och Charlotte Quensel, som inför voteringen kvittats ut, ändå deltog i omröstningen om mjuka övergångsregler för skärpta krav på svenskt medborgarskap. Resultatet blev att oppositionens förslag föll med röstsiffrorna 147–146.
Reaktionerna kom omedelbart när SD:s beslut för att återställa den riktiga riksdagsordningen blev känt. S-profilen Lena Hallengren kallade agerandet odemokratiskt. MP:s Annika Hirvonen talade om manipulation. V-ledaren Nooshi Dadgostar – vars partis rötter är den kommunistiska diktaturens – menade att SD saknar respekt för demokratiska spelregler.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
LÄS ÄVEN: SD-avhopparna svek sitt gamla parti – försökte stoppa skärpta medborgarskapskrav
Men det är förstås helt fel slutsats. Det verkliga problemet är inte att två ledamöter röstade, utan att Sveriges parlamentariska system tillåter att majoriteter förvrids av personer som lämnat de partier genom vilka de valdes in.
Kvittning är praxis – inte demokrati
Kvittningssystemet är ingen grundlag. Det är ingen del av folkstyrets kärna. Det är en praktisk överenskommelse mellan partier för att frånvaro på grund av sjukdom, resor eller andra åtaganden inte ska påverka styrkeförhållandena i kammaren.
Det är ett smidigt system – så länge alla delar samma bild av representationen. Men kvittning kan aldrig väga tyngre än valresultatet. När en majoritet har röstats fram av väljarna måste den också kunna regera. Om det uppstår en konflikt mellan ett informellt system och väljarnas mandat, då bör mandatet väga tyngst.
Det var precis det som skedde här – i avsaknad av möjlighet för partierna att kräva tillbaka sitt riksdagsmandat när någon ledamot lämnar eller blir utesluten eller ett kompletterande kvittningssystem där partierna kan neutralisera sina vildar.
Politiska vildar är den egentliga anomalin
I Sverige röstar väljarna i praktiken på partier, inte på fria oberoende kandidater. Riksdagsplatser fördelas mellan partier. Kandidater kommer in via partilistor. Ingen kan realistiskt väljas in som helt fristående kraft på det sätt som förekommer i exempelvis USA eller Storbritannien.
Därför blir systemet märkligt när en ledamot lämnar sitt parti men behåller mandatet och använder det mot det väljarna faktiskt röstade för.
Det är vad som hänt flera gånger tidigare och igen under denna mandatperiod, där tidigare SD-ledamöter som Elsa Widding och Katja Nyberg blivit politiska vildar och därmed förändrat styrkeförhållandena i riksdagen utan att något nytt val hållits. Det är inte rimligt. Det är inte demokrati.
Sverige har sett problemet förr
Fenomenet är inte nytt. När Jeff Ahl lämnade SD och anslöt sig till Alternativ för Sverige (AfS) fick ett parti som aldrig varit i närheten av att nå riksdagen plötsligt representation i Sveriges parlament.
En hel drös vänsterpartister har också blivit vildar under innevarande mandatperiod och i likhet med Widding och Nyberg bildat ett obskyrt litet parti som knappt existerar utöver på papperet. Det här illustrerar kärnproblemet – väljare röstar bort eller väljer in partier vid valurnan – inte genom avhopp mitt under mandatperioden.
Även andra partier har drabbats. Socialdemokraterna har haft kontroverser kring ledamöter som suttit kvar trots brutet förtroende, just nu har man en som profilerat sig som islamist och lämnade partiet strax innan han skulle bli avsatt. Problemet är systemiskt, inte partipolitiskt.
Oppositionens upprördhet klingar ihåligt
De partier som nu talar högst om spelregler hade själva gärna räknat in rösterna från politiska vildar om resultatet gått deras väg. Ingen av dem hade avstått från segern av moraliska skäl. Det gör indignationen mindre trovärdig.
Dessutom har flera av samma partier historiskt varit beredda att använda andra konstruktioner för att neutralisera misshagliga valresultat – som Decemberöverenskommelsen och Januariavtalet. Att då plötsligt tala om absolut respekt för parlamentariska spelregler framstår som högst selektiv principfasthet.
Ingen kupp – en varningssignal
Att kalla det som skedde på onsdagen för fusk är en överdrift eller till och med ett tankefel, om man höjer blicken och ser den större demokratiska bilden. Tvärtom blottlade voteringen ett demokratiskt underskott i svensk parlamentarism.
Väljarna gav Tidöpartierna majoritet. Den majoriteten ska inte kunna upphävas av avhoppare, personliga projekt eller nybildade mikropartier som aldrig prövats av väljarna.
Om Sverige vill ta folkviljan på allvar behöver grundlagen ses över, och det har man chansen att göra nu med två likalydande beslut före och efter valet i höst. Ett mandat bör tillhöra det parti genom vilket det vunnits och återgå till partiet när ledamoten lämnar det. Det skulle minska godtycket, stärka ansvarstagandet och göra valresultat garanterat meningsfulla under hela mandatperioden.
Dags att lösa det verkliga problemet
Onsdagens votering var inte demokratins sammanbrott. Den var en påminnelse om att svensk demokrati fortfarande bär på en märklig rest från en annan och mycket avlägsen närmast fördemokratisk tid när Sverige hade ståndsriksdag baserad på helt andra kriterier än folkets vilja.
Den lilla kuppen bestod i att två utkvittade ledamöter röstade. Den stora ordningen som återställdes var att den majoritet väljarna faktiskt röstade fram i valet 2022 också fick vinna. Det är inte många månader kvar till nästa riksdagsval – de som nu kverulerar bör ge sig till tåls till efter september om de vill få igenom sin politik.
