➤ KRÖNIKA Det nyligen avslutade fallet med rapartisten ASAP Rocky bjöd på mycket dramatik i den nationalistiska rörelsen och har polariserat opinionen. Många frågor ställdes på sin spets. Vem är offer och vem är förövare? Gjorde president Trump rätt när han satte tryck på Sverige med krav att släppa artisten fri? Gjorde rättsväsendet fel när ASAP Rocky fick sitta häktad? Och slutligen – bör Mustafa Jafari halshuggas på Hötorget? Jag försöker att reda ut några grundläggande fakta i detta fall.
Kommentariatets dom blev snabb och förhastad i detta fall – trots att få omständigheter kring vad som egentligen hade skett i Stockholm den kvällen var kända blev den 19-årige Mustafa Jafari omgående utpekad som förövare i dramat.
T.o.m. personer som brukar beteckna sig som ”anständig höger”, som Timbro med redaktionschef Lars Anders Johansson, anslöt sig till det allt annat än anständiga drevet mot den afghanske mannen. Misshandeln var nämligen ett välförtjänt kok stryk, hette det. Och så är han ju också en afghan – och ”afghaner är ju alla så här”.
LÄS MER: Åtal mot Rocky – Rapstjärnan ska ha försökt hugga offret i ansikte med glasflaska
När förundersökningsprotokollet blev offentligt och allmänheten fick ta del av fler detaljer från misshandeln – bland annat att åtminstone en flaska använts – samt se bilder på blodiga skärsår på Jafaris armar, tilltog, paradoxalt nog, drevet i styrkan istället för att minska. Den anrika tidningen Expressen kastade plötsligt bort sina stolt deklarerade publicistiska principer och anslöt sig till drevet med en bisarr och exempellös granskning av brottsoffret.
[soliloquy id="273637"]
Vuxna människor, som till synes vuxit upp i Sverige, – ett av världens mest utvecklade välfärdssamhällen – beklagade sig offentligt över att den 19-årige Jafari inte fått sin hals avskuren samt menade att han ”borde ha fått mer” – alltså utöver de skador har fick under misshandeln:
När jag ställde frågor om vilken kroppsdel exakt som borde skadas som rättmätigt straff för Jafaris brott och på vilket sätt, fick jag sällan något svar. Istället för att sansa sig något rycktes annars vanligtvis rimliga människor med i ett irrationellt drev mot en tonåring – som på ett märkligt sätt blev en symbol för Sveriges havererade migrationspolitik.
Ett av den svenska debattens största problem är nog att man ska hålla sig till ”sina egna” både på vänstra och högra flanken – vilket i praktiken innebär att man ska köpa sig ett universellt paket av värderingar och reaktioner och ta sin plats i ett pågående skyttegravskrig – med låsta positioner, förutsägbara reaktioner och allt annat som det innebär.
Men det går faktiskt att ha två tankar i huvudet trots allt – och det går att se och betrakta Jafari som en människa, inte som en symbol för någonting. Jag är ingen försvarare av Jafari, men låt oss åtminstone vara rationella.
Nej, det är inte Jafaris fel att Sverige har tagit emot hundratusentals migranter som landet saknar förmåga att integrera eller ens sysselsätta. Det är inte Jafaris fel att hans familj bestämt sig för att följa Frederik Reinfeldts och Stefan Löfvens inbjudan till ett land som ”inte bygger murar” och skicka sin äldsta son dit.
Som asylhandläggare på Migrationsverket träffade jag tiotals om inte hundratals afghanska ensamkommande – och ja, en stor del, kanske en majoritet av dem, ljög uppenbart om sin ålder. Det fanns dock även de som inte gjorde det – de som var tonåringar på riktigt.
Jafari är en av dem. Jag har sett honom i rättssalen och även på bilder från tidigare förundersökningar. Som alltid är det omöjligt att gissa hans exakta ålder. Det som det inte finns några tvivel om är dock att han är väldigt ung. När han kom till Sverige 2014 var han alltså bara 14 eller 15 år gammal.
Det kan vara svårt att ta in för somliga, men det händer sällan att man drömmer om ett svensk socialbidrag när man är 15. Det man är upptagen med i denna ålder är att umgås med vänner, bygga sin sociala krets, hitta sin identitet. Att bli berövad sin ungdom och bli inkastad ensam i en helt främmande – och inte sällan fientlig – miljö när man är 15 innebär ett trauma för livet. För att vara tydlig – svenska HVB-hem för ensamkommande är långt ifrån det paradis på jorden som de ofta framställs. Mest liknar de en ungdomsanstalt där äldre yrkeskriminella asylbedragare styr och utnyttjar yngre pojkar som Jafari.
Efter en sådan erfarenhet blir man ofta en trasig människa utan någon tyngdpunkt eller ambitioner i livet. Är det så förvånande egentligen att Jafari blev knarkmissbrukare? Innan man klättrar på höga hästar och dömer honom – vad skulle det efter en sådan erfarenhet ha blivit av de svenskar som önskar honom en halshuggning – detta efter uppväxten i folkhemmets trygga famn? Hur skulle de hantera avsaknaden av någon inre kompass, svåra problem med att identifiera vad man är och vad man vill, påtryckningar från familjen att bringa in cash och hitta ett sätt att få resten av klanen till Sverige? Och hur hade de blivit om de saknade verktyg till att ens förstå sitt eget tillstånd – och om de föddes i en stor och fattig familj med en fader som jobbar som vaktmästare på en fabrik i iranska Teheran som Jafari?
I debatten före och under rättegången framställdes Jafari och hans vän bland annat som ”påtända, avtrubbade monster” därför finns det skäl att titta närmare på hans kriminella historik. Vid tre tillfällen har han dömts för narkotikabrott – två gånger för eget bruk och en gång för att ha innehaft 1,5 tablett tramadol. När det gäller narkotikabruk handlade det om heroin och morfin.
Enligt en bekant psykiatriker är alla tre dessa droger starka depressanter – deras effekt går ut på att dämpa viss hjärnaktivitet vilket gör att man blir självtillräcklig och orädd, men samtidigt långsam och lugn. Enligt min bekant är det ytterst ovanligt att man bliv fysiskt aggressiv eller utåtagerande när man är påverkad av dessa droger. Däremot används de ofta som självmedicinering av personer som lider av svår ångest och fobier. Man kan visst tycka att det som man frivilligt gör med sin egen kropp inte borde angå staten – men det hör till en annan diskussion.
En annan dom gäller misshandel av normalgraden som Jafari utsatte sin före detta vän – en annan ensamkommande från Afghanistan – för. Vännen ska ha betett sig respektlöst mot Jafari. För att hämnas mot honom kom han till vännens boende och slog honom. Någonstans under misshandeln kom även en kniv med i bilden – med rätten kunde inte fastställa om avsikten var att skada vännen med kniven eller att bara skrämmas. Det bör även noteras att ingen utomstående blev skadad i detta bråk – alltså inga grova knivrån hade skett vilket påstods i sociala medier.
Den sista domen handlar om snatteri – Jafari stal ett par byxor från Åhlens värda 700 kronor.
Det har spridits rykten om att Jafari ”bytte sin identitet”. Detta stämmer inte. Han dömdes första gången när han saknade ett svenskt personnummer. I sådana fall ordnar Åklagarmyndigheten ett tillfälligt samordningsnummer. När man eventuellt får ett fullständigt personnummer makuleras samordningsnumret. Detta förklarar de två ”personnummer” som han beskylldes för.
Inte heller har Jafari någonting att göra med gymnasieamnestin. Han fick sitt uppehållstillstånd redan 2015 – långt innan amnestin ens började diskuteras.
Uppgifterna om Jafaris drogmissbruk, fattigdom och brott skulle nog sätta skräck i många bourgeois, vars mest omskakande upplevelse i livet var en resa till Gröna Lund, men för att förstå folk som numera bor sida vid sida med oss i Sverige behöver man titta ut från den lilla bubbla som Sverige faktiskt är. Världens orättvisor slår ojämnt – så ser det ut .
Och så kommer vi tillbaka till samma fråga – vem är offer och vem är förövare i denna historia? Som en vuxen och rationell person har jag svårt att lägga skuld på någon som vid 14-års ålder rycktes bort från sin tillvaro för en resa till Sverige. Det var inte Jafaris val eller beslut. Hans föräldrar har ett stort ansvar för att han blev – och tyvärr kanske kommer att förbli – en svårt traumatiserad och trasig person. Men kan man egentligen beskylla en afghansk vaktmästare på en iransk fabrik för att han hörsammade den uppmaning som de svenska statsministrarna Reinfeldt och Löfven förde ut till världen?
Där har vi kanske riktigt skyldiga för det som gått snett i Jafaris liv och i liv hos dem som kom i kontakt med honom. Men som i all mobbning var det viktigt att välja offret rätt. Man vill ju inte antyda att man vill halshugga Stefan Löfven – då knackar väl Säpo på dörren strax därefter. Nej, det gäller att undvika stöta sig med rika och mäktiga. Man ska välja ett offer som är straffritt att mobba, som inte kan svara, som inte kan slå tillbaka – som är helt försvarslöst med andra ord.
Det är denna mekanism som har lett till att människor som inte ens törs gå ut på en laglig demonstration mot regeringens politik skriver att de vill halshugga en 19-årig afghan.
Som ett sätt att få folk att ta ett steg tillbaka och inse det orimliga och irrationella i detta drev gjorde jag en liten poll på Twitter mitt under drevet mot Jafari. Självklart hoppades jag på att ingen skulle svara eftersom både själva frågan och svarsalternativen var bisarra:
Profilerna undrade bland annat vems sida jag ”egentligen” var på samt uttryckte en besvikelse över mitt försvar av Jafari. För att vara tydlig – jag är alltid på den svagas sida – vare sig det är en svensk pensionär vars liv statens propagandamaskin förstör för en ogenomtänkt kommentar på nätet, eller en afghan som en hatisk mobb på internet vill halshugga.
Det är också vad som utgör en kärna i västerländska värderingar – anständighet och rationalitet, inte hot att halshugga en tonåring i ett missriktat vredesutbrott.
Kommentarer förhandsgranskas inte av Samnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet. Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.