Konflikten mellan Argentina och Storbritannien om öarna i Sydatlanten har blossat upp igen. Argentinas president Javier Milei hotar med sanktioner och en internationell rättsprocess mot den planerade oljeborrningen. Storbritannien under premiärminister Andy Burnham håller fast vid att öborna, som Argentina menar är planterade på deras öar, själva ska råda över sina resurser. I brittisk media kallas samma politik för klimathyckleri. Hemma bromsas ny oljeborrning av klimatskäl. Tusentals kilometer bort, vid Falklandsöarna, får borrningen grönt ljus.
Ögruppen ligger omkring 480 kilometer från den argentinska kusten, men närmare 13 000 kilometer från Storbritannien. Det geografiska avståndet står i skarp kontrast till den politiska och historiska kopplingen till Storbritannien.
För Argentinas regering är frågan därför långt ifrån perifer, utan en kärnfråga som rör suveränitet, tillgången till naturresurser på och kring öarna samt nationell identitet.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Argentina kallar öarna Islas Malvinas och har aldrig erkänt den brittiska kontrollen, som London daterar till 1833. I den argentinska konstitutionen är kravet på återlämnande inskrivet, och frågan återkommer i skolböcker, diplomati och valrörelser generation efter generation. Storbritannien och öborna själva använder namnet Falklandsöarna.
Storbritannien styr öarna som ett utomeuropeiskt territorium. Den brittiska regeringen hänvisar till öbornas rätt till självbestämmande och till en folkomröstning 2013, där en överväldigande majoritet röstade för att förbli brittiska.
LÄS ÄVEN: Argentina dammar av anspråk på Falklandsöarna
Argentina svarar att befolkningen planterats illegalt och att omröstningen saknar internationellt erkännande. Kriget 1982, när Argentina invaderade och Storbritannien återtog öarna, kostade hundratals liv på båda sidor. Det avgjorde den militära kontrollen, men inte den diplomatiska tvisten.
Olja river upp ilska
Nu är det oljan som driver temperaturen uppåt. Projektet Sea Lion, i bassängen norr om öarna, drivs av det israeliska bolaget Navitas Petroleum och det brittiska Rockhopper Exploration.
Fältet bedöms rymma hundratals miljoner fat och fick grönt ljus från Falklandsöarnas regering sent 2025. Första oljan siktas mot 2028. För Argentinas regering är det ”illegalt plundrande” av resurser på den argentinska kontinentalsockeln.
Milei har under hösten trappat upp. I början av september aviserade han skärpta sanktioner mot bolag som deltar i utvinningen. Den 28 september gav hans kansli Storbritannien två veckor att stoppa Sea Lion.
Annars väntar skiljedomsförfarande enligt FN:s havsrättskonvention och begäran om provisoriska åtgärder vid Internationella havsrättsdomstolen i Hamburg. En argentinsk domstol har också beordrat stopp i väntan på miljöprövning, även om verkställigheten internationellt är osäker.
Klimatstopp hemma – borrning vid Argentina
Parallellt har den brittiska Labour-regeringen avstått från att ge nya licenser för olje- och gasborrning i Nordsjön, med hänvisning till klimat- och nettonollmål. Energiminister Ed Miliband har hållit kvar stora projekt som Rosebank och Jackdaw i limbo. Befintliga fält får fortsätta, men nya licenser har inte delats ut.
I mitten av april 2026 skrev Daily Express och The Sun att Sea Lion godkänts medan Nordsjön stryps. De kallade det hyckleri.
Skuggenergiminister Claire Coutinho sade då att Labour gärna skriver under ny borrning ”8 000 miles bort”, men att Miliband inte ger klartecken till färdiga projekt hemma.
I maj 2026 röstade underhuset dessutom ner ett oppositionskrav på att godkänna Rosebank och Jackdaw, vilket cementerade linjen mot nya Nordsjöprojekt.
Utrikesdepartementet i London svarade att naturresurserna tillhör det utomeuropeiska territoriet. Beslutet om Sea Lion är enligt dem en sak för Falklandsöarnas regering och bolagen.
Kritiken kvarstår ändå. Samma London som bromsar ny oljeborrning i egna vatten av klimatskäl ställer sig bakom britternas rätt att låta borrning gå vidare i Sydatlanten – långt från de brittiska väljarna men mitt i en suveränitetstvist som FN:s generalförsamling sedan länge uppmanat parterna att lösa fredligt.
Varför Argentina inte släpper Malvinas
För Argentina handlar Malvinas om mer än prestige. Öarna och det omgivande havet ses som en naturlig förlängning av den argentinska sockeln, med fisk, eventuella mineraler och nu bekräftade oljereserver.
Att ge upp anspråket skulle uppfattas som att avstå från territorium och framtida välstånd. Det är också ett av få utrikespolitiska teman som samlar brett stöd över partigränserna – även när Milei i övrigt bryter med tidigare regeringars linje.
Storbritannien å sin sida behandlar Falklandsöarna som en strategisk utpost i Sydatlanten och som ett löfte till öborna. Premiärminister Andy Burnham, som tillträdde i juli 2026, har inte signalerat någon omsvängning. Han har tvärtom understrukit att Storbritannien står fast vid öbornas självbestämmande.
Brittiska regeringen har också upprepat stödet till bolag som opererar kring öarna. Det har bland annat Al Jazeera och Reuters rapporterat i samband med Mileis ultimatum.
Det som syns nu är alltså två spår som skär in i varandra. Argentina driver suveränitet och rättsprocesser mot vad man kallar unilateral resursutvinning på Malvinas. Storbritannien håller fast vid öborna och bolagens licenser vid Falklandsöarna – samtidigt som den egna klimatpolitiken stoppat motsvarande nya licenser för oljeborrning i Nordsjön.
För kritiker är det svårt att se annat än ett dubbelt mått. Oljeborrning är fel när den ligger nära och ska stoppas av klimatskäl, men acceptabel när den ligger långt bort och någon annan betalar det diplomatiska priset.
LÄS ÄVEN: VM:s hetaste match? Mer än fotboll i fokus när Argentina möter England
