DEBATT • Väljarnas dom i valet 2026 är hård. ”Partäijet” förlorade 3,05% eller 147 000 röster i valet, det blev ingen regeringsmedverkan och våra tidigare samarbetspartier verkar numera inte vilja tala om något fortsatt samarbete. Vad var det som hände och vad ska partiet göra åt det här misslyckandet?

Flera försök har gjorts att förklara vad väljartappet berodde på. SVT:s vallokalundersökning har nyligen redovisat siffror på väljarflödena (se tabellen nedan). Först en god nyhet: SD har förlorat väljare åt alla håll, men 78% av de väljare som röstade på Sverigedemokraterna 2022 gjorde det också 2026, vilket är ett bra resultat jämfört med övriga partiers siffror. Framförallt tappar vi röster till andra partier i Tidökoalitionen, mest till Moderaterna.

Vi tappar också röster netto till kategorin ”övriga partier”. Ungefär 35 000 röster eller ca 0,5 procentenhet till partier utanför riksdagen, vilket är en delförklaring. Tillflödet av förstagångsväljare kan inte kompensera för detta. Uppskattningsvis 14-15% av förstagångsväljarna stödde partiet.

Så varför har vi inte lockat dessa väljare? Jag menar att den nedanstående bilden har en del av svaret.

Sakfrågeägarskap är oerhört viktigt i politiken och tyvärr också mycket svårt att ändra på. När man tittar på de här siffrorna ska man inte bara se på tabellen ovan i sig utan också tänka på hur stort stödet för respektive parti är. Om ett parti som vårt har 17-18% väljarstöd och 31% av stöd från väljarna i migrationsfrågor så är det en vinnande fråga för oss – det är de gulmarkerade siffrorna i tabellen.

De rödmarkerade siffrorna är alla frågor där något annat parti än SD har bättre siffror än sitt nuvarande väljarstöd. Som man kan se ovan sticker Moderaterna ut här: i hela nio frågor är det fler som har förtroende för M:s politik än vad det är som faktiskt röstar på dem. Det är ett mycket bekvämt läge för ett parti att befinna sig i. Tyvärr är det inte Sverigedemokraternas läge. Enbart i migrationsfrågan är vi bäst och i vår näst bästa fråga – kriminalpolitiken – slås vi av Moderaterna.

Partiets strategi behöver justeras

Under eftervalsdebatten har flera politiska kommentatorer – främst sådana med borgerlig inriktning såväl utom som inom partiet – framhållit hur viktigt det är att Sverigedemokraterna framstår som regeringsfähigt och ”anpassar sig”. Det här ligger väl i linje med den övergripande strategi som partiet har haft i många år: ”slipa ner kanterna” genom att släppa ideologiska principer och kassera enskilda företrädare som anses oaptitliga för potentiella samarbetspartners.

Hittills har argumentet alltid varit att om detta leder till missnöje bland partiets medlemmar och sympatisörer så vägs det upp genom att det finns fler nya väljare att vinna än vad man förlorar. Man har så att säga räknat med att ta igen på gungorna det man förlorar på karusellen.

Det är det här som inte håller längre. Både karusellen och gungorna går back, så att säga. Det här är inte så konstigt, egentligen. Om man väljer strategin att satsa på ”ansvar och regeringsduglighet” och tonar ner skarpare uttalanden i migrationsfrågor och annat som anses ligga i vägen för det så är det viktigt att komma ihåg att den strategin bara kan fungera om vi anses vara ett trovärdigt alternativ i andra frågor än migration.

Vallokalsundersökningen visar att så inte är fallet. Om väljarna ställs inför ett val mellan tre-fyra stora högerpartier som uppfattas som ganska lika så är det inte orimligt att tänka sig att väljarna då helt enkelt söker sig till något parti som de redan vet är trovärdigt i de egna favoritfrågorna. Det partiet är uppenbarligen inte SD.

Igen: vi har sakfrågeägarskap i en fråga. Vi förlorar på att diskussionen handlar om något annat ämne. Inte ens alla de väljare som faktiskt röstade på partiet i det här valet tycker att SD har särskilt bra politik på andra områden.

Jag vill betona att ingen är mot professionalisering eller ett breddande av partiets politik eller att vi har så kompetenta företrädare som möjligt. I arbetet med detta måste man dock komma ihåg vad det är man vill uppnå och vilka våra väljargrupper är.

Att satsa på alla är att satsa på ingen

Om man bestämmer sig för att satsa på alla väljargrupper samtidigt så har man i praktiken inte satsat på något alls. Om man gör det ännu värre misstaget att satsa på väljargrupper med motstridiga intressen så kommer väljare att bli besvikna eller förvirrade.       

Under och efter valrörelsen har det förts fram att Sverigedemokraterna skulle kunna vinna stöd bland väljare med utländsk bakgrund – och visst är det möjligt. Det har alltid funnits en grupp väljare med sådan bakgrund som av olika skäl har hållit med om partiets politik rörande migration och annat. Det nya nu är att det lyfts fram att man särskilt ska satsa på dessa grupper och i nästa andetag lyfter man också fram specifika förslag som man vill satsa på (eller ta bort) för att uppnå detta.

Sverigedemokraternas väljare (även de återstående efter det här valet) är de mest invandringskritiska av alla partiers väljare. Vi har byggt trovärdighet och sakfrågeägarskap i den frågan under många år dels genom egna politiska förslag, dels genom framtoning. Dessutom visar studier som har gjorts att våra väljare är påtagligt mycket radikalare än partilinjen och befolkningen i stort.

Det här är alltså vad Sverigedemokraternas väljare tycker, inte medlemskåren i stort eller ens partikadrerna. Dessa väljare, som alltså inte vill ha utlänningar som grannar, chefer eller i familjen och dessutom tycker att vissa av dessa utländska folkslag är direkt korkade, ser nu plötsligt hur det parti som de trodde tyckte ungefär som de själva nu också börjar tona ner vissa förslag för att vinna invandrarröster.

Är det konstigt att vissa av de här väljarna då bestämmer sig för att gå till soffan eller något annat parti? Det tycker inte jag, och det omvända gäller förstås också. Ett parti som talar till dessa väljare kan inte också vara ett parti som i någon meningsfull grad kan tala till väljare med utländsk bakgrund. Man kan inte samtidigt göra båda dessa grupper nöjda. Däremot går det alldeles utmärkt att göra båda missnöjda.

Ur ren röstmaximeringssynpunkt har den här strategin nått vägs ände. Ett SD som väljer att ta ett steg tillbaka i diskussionen i den enda fråga där vi har sakfrågeägarskap kommer att bli ett allmänborgerligt missnöjesparti utan egen profil, eller uttryckt på annat sätt: vi kommer att bli Medborgerlig Samling.

Ett strategiskifte behövs om ”partäijet” ska fortsätta utvecklas och det är vad debatten internt bör handla om framöver.

Joakim Larsson
Gruppledare/Ordförande SD-Tierp
Andre vice ordförande SD-Uppland
Medlem sedan 1994