Massinvandring, feminism och kaos – så krossades den svenska skolan

KRÖNIKA • Det talas ofta om den svenska skolans kris som om den vore ett mysterium. Politiker tillsätter utredningar, myndigheter producerar nya strategidokument och pedagogiska experter talar om ”utmaningar”, ”inkludering” och ”värdegrundsarbete”. Samtidigt fortsätter resultaten falla, lärarna flyr yrket och klassrummen blir allt svårare att kontrollera, inte minst som ett resultat av den vårdslösa massinvandringen.

För den som faktiskt lyssnar på lärare framstår utvecklingen inte som särskilt gåtfull. De beskriver inte bara en skola med kunskapsproblem. De beskriver ett system där vuxenvärlden gradvis abdikerat – och där aggressivitet, dominansbeteende och våld blivit allt vanligare.

Och då en växande andel invandrarbarn- och ungdomar från den muslimska världen inte visar respekt för kvinnor, blir problemet oöversiktligt i den svenska skola som helt domineras av kvinnliga lärare och rektorer.

LÄS ÄVEN: Rapport: Svenska elever mest utsatta för hot och våld i skolan

Lärarna förväntas idag inte främst vara kunskapsförmedlare. De ska vara socialarbetare, terapeuter, konfliktlösare, administratörer, integrationssamordnare och samtidigt bärare av ett ständigt växande paket av politiskt definierade värderingar som ska implementeras i undervisningen.

I Sverige har vi nu flera uppmärksammade fall där lärare hamnat i rättsliga processer efter ingripanden mot stökiga eller aggressiva elever. Signalen till lärarkåren blir tydlig – auktoritet är riskabelt. Det säkraste är ofta att backa undan, agera lågaffektivt, defensivt och undfallande, fylla i blanketter och hoppas att situationen lugnar sig. Det är svårt att tänka sig en mer destruktiv signal i ett klassrum. Samtidigt fortsätter stora delar av det offentliga Sverige att tala om skolkrisen som om den huvudsakligen handlade om ”resurser” eller ”pedagogiska metoder”.

Jonas Andersson

Det handlar om så kallad normkritik, värdegrundsdokument, likabehandlingsplaner, genuspedagogik, feminism, inkluderingsmål, klimataktivism och hbtq-nonsens samt ett byråkratiskt maskineri som sväller för varje år. Och att den ”värdegrund” som pumpas in i barnen vilar på en socialistisk grund råder det inga tvivel om.

LÄS ÄVEN: Förskolebarn undervisas i hbtq-frågor under Pridevecka

Pojkar höger, flickor vänster

Svenska pojkar är idag betydligt mer högerorienterade politiskt än flickor – vilket kan vara en av förklaringarna till att de får sämre betyg i alla ämnen, inklusive idrott. Men kanske är just att vara bra på idrott ett tecken på ”högerextremism”, vilket naturligtvis måste sänka betyget.

Samtidigt står många av lärarna inför elever som knappt blivit uppfostrade hemifrån. Barn som aldrig lärt sig grundläggande respekt för vuxna. Elever som skriker, hotar, kastar saker, stör lektioner och i vissa fall utsätter lärare för rena trakasserier.

Lärare vittnar om hur det blivit normalt att behöva avbryta undervisning för att hantera utbrott, konflikter eller rena våldssituationer. Och att ens ifrågasätta uppförandet hos en elev med annan bakgrund än svenska leder nästan garanterat till anklagelser om ”rasism” och ”islamofobi” – och där en släkt eller klan ofta står bakom eleven.

LÄS ÄVEN: Lärare brottade ned bråkig elev – döms för misshandel

Och ändå förväntas de hålla ihop klassrummet med ett leende. För om läraren sätter ner foten för hårt väntar nästa problem – anmälningar, utredningar och arbetsrättsliga processer.

LÄS ÄVEN: Lärarinna ville ha ”ordning och reda” i klassen – DÖMS för misshandel

I Sverige har vi nu flera uppmärksammade fall där lärare hamnat i rättsliga processer efter ingripanden mot stökiga eller aggressiva elever. Signalen till lärarkåren blir tydlig – auktoritet är riskabelt. Det säkraste är ofta att backa undan, agera lågaffektivt, defensivt och undfallande, fylla i blanketter och hoppas att situationen lugnar sig.

SE ÄVEN: VIDEO: Lärare attackerades av invandrarelev – fick sparken

Det är svårt att tänka sig en mer destruktiv signal i ett klassrum. Samtidigt fortsätter stora delar av det offentliga Sverige att tala om skolkrisen som om den huvudsakligen handlade om ”resurser” eller ”pedagogiska metoder”.

Som om ännu en omorganisation eller ännu fler administrativa projekt skulle lösa problemen. Men verkligheten är betydligt mer obekväm än så.

LÄS ÄVEN: Lärare läxade upp invandrarelev i klassrummet – DÖMS för misshandel

Det svenska språket försvinner

Svenska elever har inte plötsligt blivit genetiskt mindre begåvade på två generationer. Visst finns det bredare civilisatoriska problem idag – mobiltelefoner, sociala medier, kortare koncentrationsspann, en kultur där människor läser mindre och scrollar mer. Det påverkar naturligtvis även barn och unga.

Men det förklarar inte hela raset. Det riktigt känsliga ämnet är det som nästan aldrig får diskuteras öppet – att ett skolsystem bygger på vissa grundläggande kulturella och sociala förutsättningar.

Det kräver språkförståelse, disciplin, tillit till läraren och föräldrar som fungerar som en förlängning av skolans auktoritet – inte dess motståndare. När dessa förutsättningar försvagas påverkas hela systemet.

LÄS ÄVEN: Toppskolans krav på högskoleprov minskade mångfalden – slopas

Det märks inte minst i utvecklingssamtalen. Lärare berättar idag om situationer där kommunikationen med hemmen i praktiken kollapsat därför att föräldrarna själva inte behärskar svenska.

Vem minns inte Annie Lööfs (C), berömda uttalande i samband med att hon kunde tänka sig 30-40 miljoner invandrare till Sverige: ”Alla pratar svenska”. Det måste slå någon slags rekord i oförstånd.

Jonas Andersson

Samtal som tidigare kunde handla om elevens prestationer, ansvar och framtid reduceras till fragmentariska möten där grundläggande information knappt når fram. Hur ska en skola fungera när den gemensamma språkliga och kulturella plattformen eroderar?

Detta är frågor som alltför länge begravts under meningslösa slogans som ”alla människors lika värde” och att varje problem i grunden bara handlar om socioekonomi eller bristande resurser.

Vem minns inte Annie Lööfs (C), berömda uttalande i SVT i samband med att hon kunde tänka sig 30-40 miljoner invandrare till Sverige: ”Alla pratar svenska”. Det måste slå någon slags rekord i oförstånd.

Men verkligheten bryr sig inte om politiska dogmer eller patologiska fantasier. Om stora grupper elever kommer från miljöer där utbildning, disciplin eller språkkunskaper fungerar annorlunda påverkar det naturligtvis klassrummet.

Om skolor fylls av elever med omfattande stödbehov, neuropsykiatriska diagnoser och svaga språkliga förutsättningar samtidigt som lärarnas auktoritet monteras ner, då raseras hela skolmiljön.

Samtidigt har männen nästan försvunnit från skolan. I många skolor kan elever gå år efter år utan en enda manlig lärare. Det är ingen slump. Under lång tid har skolvärlden formats av en feministisk ideologi där traditionellt manligt beteende och manlig auktoritet ofta betraktats som något problematiskt.

Jonas Andersson

Det borde inte vara kontroversiellt att konstatera detta. Det är verklighetsbeskrivning – och mitt i allt detta står lärarna. Människor som en gång gick in i yrket för att de älskade kunskap, litteratur, historia, matematik eller naturvetenskap – men som idag ofta tvingas ägna större delen av sin energi åt konflikthantering, administration och social upplösning.

LÄS ÄVEN: Läraren Dan tog ställning mot illegala i skolan – möts av hets och hat

Många orkar inte längre – och det kanske mest tragiska är att Sverige fortfarande tycks oförmöget att dra den självklara slutsatsen, att en skola inte kan fungera om vuxenvärlden inte längre vågar vara vuxen.

Den osynliga mannen

Samtidigt har männen nästan försvunnit från skolan. I många skolor kan elever gå år efter år utan en enda manlig lärare. Det är ingen slump. Under lång tid har skolvärlden formats av en feministisk ideologi där traditionellt manligt beteende och manlig auktoritet ofta betraktats som något problematiskt.

Samtidigt har yrket fyllts med allt mer känslopedagogik, värdegrundsarbete och social fostran, medan disciplin och ordning nedvärderats. Många män har helt enkelt lämnat – eller aldrig sökt sig dit från början. Konsekvensen syns tydligt, särskilt bland pojkar.

De växer upp i skolmiljöer där manlig auktoritet nästan är frånvarande samtidigt som många redan saknar manliga förebilder hemma, eller i populärkulturen för den delen.

LÄS ÄVEN: Ideologiskt obekväm framgång – när duktiga pojkar blir ett problem

Och när skolan dessutom präglas av oordning, konflikträdsla och rädsla för att sätta gränser får man exakt det samhälle vi nu börjar se växa fram.

Ingen civilisation kan fostra sina barn genom att montera ner disciplinen, urholka auktoriteten och samtidigt låtsas som att kultur, språk och social sammanhållning saknar betydelse. Förr eller senare börjar systemet falla sönder. Det är det vi ser nu.

Men verkligheten har en tendens att korrigera ideologiska experiment. Och det som under lång tid misstänkliggjorts – manlighet och maskulinitet (som förövrigt aldrig har varit ”toxisk”) – kommer att återvända. Inte därför att någon beslutar det, utan därför att samhällen till slut behöver det för att överleva.

LÄS ÄVEN: SD-läraren Maria går emot kåren – tycker informationsplikten är bra