DEBATT • Svenskar älskar att engagera sig i andra länders interna politiska strider. Ett sådant exempel är Storbritannien. Vi följer opinionsmätningar och diskuterar Farage kontra Lowe som om våra åsikter på X kunde tippa balansen, som om våra inlägg verkligen kunde avgöra vem som vinner nästa val. Men sanningen är att det har ytterst liten betydelse för brittisk politik vilket parti vi svenskar tar ställning för. Nigel Farage vinner eller förlorar inte på vad vi skriver här hemma. Restore Britain får inte fler mandat för att vi gillar deras partiprogram. Brittisk politik avgörs av brittiska väljare – inte av oss.
På X kallar Arvid Hallén, programansvarig på tankesmedjan Oikos, de som stödjer Restore Britain för ”dumhögern” och framhåller Reform UK som det enda realistiska alternativet. Han beskriver Restore som ett mikroparti utan chans och Reform som en kraft som faktiskt kan påverka. Men är det verkligen dumt att som svensk föredra Restore?
När vi väljer att lyfta fram Restore gör vi det för att signalera vilken riktning vi vill se i Sverige: en politik som vägrar kompromissa med massinvandring, som tar avstånd från islamisering, som driver återvandring och som vägrar gömma sig bakom liberala floskler där folkgrupp reduceras till att ha ett jobb, kunna språket och befinna sig i landet.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Halléns inlägg möttes av svar som underströk varför många ser Restore som det bättre valet. Flera påpekade att Farage upprepade gånger har sagt saker som underminerar hans trovärdighet: att moderata muslimer ska vinnas över och inkluderas, och att Reform inte driver massdeportationer utan nöjer sig med ”kontroll” av gränserna.
Restore står för en skarpare linje: strikt invandringsstopp, bevarande av brittisk kultur och inga eftergifter till mångkulturalismen. Att föredra deras politik är att säga att vi inte nöjer oss med halvdana lösningar. Det handlar inte om att vinna val i Storbritannien, utan om att visa vilka ställningstaganden som är viktiga även i Sverige.
Tankesmedjan Oikos, som Arvid Hallén representerar, definierar sig som konservativ och säger sig ”vilja vända den destruktiva kurs som vårt land har försatts på”. De framhåller också att de tror på ”en starkare nationell sammanhållning, samhörighet och identitet”. Ändå betraktar de principfast nationalism som ”dumhöger” och kompromisser som det enda rimliga valet. Det väcker frågan: hur seriösa är egentligen deras ambitioner att förändra det rådande socialliberala system som möjliggjort massinvandringen?
Just detta illustrerar konservatismens stora svaghet: den vill bevara det rådande systemet snarare än göra vad som faktiskt är nödvändigt. Den nöjer sig med att bromsa utvecklingen något, med att ”kontrollera” gränser i stället för att stänga dem, och med att ”vinna över” muslimer i stället för att stoppa islamiseringen. För att lösa problemen med massinvandring krävs inte konservativa halvmesyrer – det krävs progressiva återvandringsförslag som faktiskt säkerställer att det svenska folket behåller kontrollen över Sverige och möjligheten att avgöra sin egen framtid. Att kalla sådana förslag ”dumhöger” är att avslöja att man hellre försvarar ideologiska principer än verkar för svenskarnas bästa.
Andreas Feymark
Tankesmedjan Heimr
