LEDARE • Regeringen har på initiativ av Sverigedemokraterna beslutat att låta Brottsförebyggande rådet (Brå) undersöka hur lagen om hatbrott tillämpas – särskilt hur svenskar särbehandlas negativt. Syftet är att dokumentera en påtalad obalans i rättssystemet när det gäller vilka grupper som omfattas av hatbrottsskyddet.

Beslutet har väckt reaktioner, inte minst från den vänsterorienterade stiftelsen Expo. I ett avsnitt av organisationens podd Studio Expo med rubriken ”Den så kallade svenskfientligheten” kritiserar Expos Daniel Poohl och Niclas Nilsson regeringen och menar att initiativet går högerextremismens och vit makt-rörelsens ärenden.

I podden görs stora ansträngningar för att misstänkliggöra själva ansatsen att utreda frågan. Poohl och Nilsson hävdar att Brås uppdrag är ett försök att ”vrida runt” definitionen av rasism och därigenom förminska minoriteters utsatthet. Om svenskar ges samma skydd, menar de, riskerar det att ”osynliggöra” och tränga undan andra i deras ögon verkligt skyddsvärda grupper.

Samtidigt medger de att hatbrottsrubriceringen i praktiken saknas i fall där förövaren är invandrare och offret svensk. Det beror enligt Expo på att svenskfientlig rasism inte existerar – det är bara en gammal högerextrem konspirationsteori. Att regeringen låter Brå utreda frågan menar man ger denna vanföreställning bränsle och politisk legitimitet.

En verklighet som förnekas

Det som regeringen vill granska, men Expo avfärdar, är emellertid något som är i högsta grad verkligt. Ett fenomen som tar sig olika brottsliga uttryck i samhället varje dag. Den verkliga orsaken till att fientlighet riktad mot svenskar på grund av deras etniska tillhörighet inte syns som hatbrott i rättshandlingar är att polis, åklagare och domare väljer att blunda för det, även när det stirrar dem rakt i ögonen.

Samma mönster syns inom lagstiftningen om hets mot folkgrupp, där svenskar till och med självsvåldigt för 20 år sedan ströks som skyddad grupp av dåvarande JK Göran Lambertz, i strid med lagstiftarens intention. Ett ideologiskt färgat synsätt har påverkat både lagtext och rättstillämpning: vissa grupper skyddas, andra inte. Likhet inför lagen har satts ur spel på sätt som de facto är rasistiskt.

Utgångspunkten hämtas ur ett postmarxistiskt perspektiv där människor delas in i ”privilegierade” respektive ”utsatta” grupper. Svenskar, vita, män, heterosexuella, kristna eller ekonomiskt starka betraktas som privilegierade och därmed mindre skyddsvärda. Invandrare, mörkhyade, kvinnor, homosexuella, muslimer eller ekonomiskt svaga definieras som utsatta – och ges därmed tolkningsföreträde.

Dogmatisk syn på majoritet och minoritet

Den här världsbilden får ofta absurda konsekvenser på individnivå. En svensk som bor kvar i ett område som under senare år fått en tydlig utomvästlig majoritet i den etniska segregationens Sverige kan utsättas för trakasserier, hot eller våld just på grund av sin svenska bakgrund – men ändå inte omfattas av hatbrottsskyddet.

Att personen i sitt lokalsamhälle tillhör en liten och utsatt minoritet spelar ingen roll. Eftersom svenskar på nationell nivå ses som en ”privilegierad” majoritet, betraktas hat mot dem inte som hatbrott i juridisk mening.

Strukturellt svenskfientliga brott

På strukturell nivå finns flera tydliga brottstyper där skiljelinjen mellan offer och förövare är medvetet etnisk. Två exempel sticker ut särskilt tydligt:

Åldringsbrotten – telefonbedrägerier och/eller stölder vid hembesök – riktas enkom mot äldre etniska svenskar. De begås samtidigt nästan uteslutande av personer med utomvästlig invandrarbakgrund.

Trots att dessa mönster är väl kända som en central parameter för hur offren väljs ut, har hatbrottsrubricering aldrig tillämpats när åldringsbrottslingar lagförts. Hade rollerna varit omvända skulle motiven högst sannolikt ha bedömts som rasistiska, med hårdare påföljder och stora mediala rubriker.

Resonemanget blir med nödvändighet hypotetiskt, av det enkla skälet att vi i Sverige inte har några etniskt svenska gäng som begår åldringsbrott mot pensionärer med invandrarbakgrund. Detta faktum i sig skvallrar dock om i vilka grupper vi har de verkligt stora problemen med rasism.

Ett annat exempel är förnedringsrånen mot svenska ungdomar – ofta med inslag av ren förnedring: offer tvingas klä av sig nakna, kyssa förövarnas skor eller utsätts för urinering. Förövarna utgörs i överväldigande grad av gäng med utomvästlig invandrarbakgrund.

Dokumenterat i forskning sedan decennier

Forskning och medierapportering har dokumenterat detta sedan länge. Redan 2005 visade Petra Åkessons avhandling ”Vi krigar mot svenskarna” vid Lunds universitet hur invandrade ungdomsgäng ser sina brottsliga handlingar som en sorts hämnd mot svenskar. Trots detta följde inga politiska åtgärder – rädslan för att ”underblåsa främlingsfientlighet” har länge varit större än modet att ta itu med en obekväm verklighet.

Idag erkänner allt fler att Sverigedemokraternas varningar om svenskfientlighet i samhället inte kan avfärdas som en konspirationsteori eller överdrift. Regeringens beslut att ge Brå i uppdrag att kartlägga hatbrott även mot den (än så länge) svenska majoritetsbefolkningen visar att frågan börjar tas på allvar.

Det tål också att påminna – i synnerhet Expo – om att svenskar enligt samstämmiga internationella undersökningar är ett världens minst rasistiska folk. I många av de länder där en stor andel av Sveriges immigranter har sitt ursprung är rasismen tvärtom mycket utbredd. Det är inte värderingar som försvinner bara för att man beträder svensk mark. Antirasistiska initiativ borde ta avstamp i denna verklighet i stället för en obsolet vänsterpolitisk agenda.

Bättre Brå än Expo

Expo reagerar som väntat. Att vilja att svenskar ska omfattas av samma skydd mot hatbrott som andra grupper framställs som ett högerextremt vit makt-projekt. Men i själva verket är det motsatsen till rasism: ett krav på rättvisa och likhet inför lagen.

Den ideologiska hållning som Expo företräder – där endast vissa grupper kan vara brottsoffer – är den verkligt rasistiska tankefiguren: att människors värde och rättsskydd avgörs av hudfärg eller ursprung.

Brå har tidigare kritiserats för ängslighet och bristande objektivitet i utredningar med migrationsrelaterade frågor i centrum, och kan befaras uppvisa brister av det slaget även denna gång. Men uppdraget att utreda hatbrott ur ett bredare perspektiv är ändå ett steg i rätt riktning, och det kunde varit värre – uppdraget kunde ha gått till Expo.

Att erkänna svenskfientlighet handlar inte om att ge efter för extremism, utan om att värna rättsstaten. Hat mot människor på grund av deras etniska tillhörighet är oacceptabelt och bör beivras – oavsett vem offret är.

Kommunen skär ned hemtjänsten – satsade på ”lotsar” till ensamkommande