Gud bevare oss från de goda

KRÖNIKA • Från Pride och transfrågor till migration, islamism och partipolitiska markeringar har Svenska kyrkan blivit allt mer ideologiskt radikaliserad. Men bakom talet om kärlek, tolerans och inkludering finns också de små elakheterna, nålsticken och föraktet mot dem som tycker fel. Samnytts Jonas Andersson skriver om den självutnämnda godheten – och om vad som händer när övertygelsen om den egna moraliska överlägsenheten blir ett frikort att behandla sina medmänniskor illa.

Det finns få människor man bör vara så rädd för som de som är fullständigt övertygade om sin egen godhet. Inte de som vet att de är skitstövlar – de är åtminstone begripliga och man vet ungefär var man har dem.

Nej, de verkligt besvärliga är människorna som har placerat sig själva på den moraliska piedestalen och därefter blickar ner på resten av oss. De som representerar kärleken, toleransen, medmänskligheten, mångfalden och inkluderingen. De goda.

För vad händer när en människa på allvar blir övertygad om att hon företräder det goda? En märklig sak händer – hon kan börja bete sig oroväckande illa.

Biskopen

Jag tänker på biskop Edvard Vergerus i Ingmar Bergmans Fanny och Alexander. Jan Malmsjös geniala gestaltning av den stränge protestantiske biskopen är fortfarande bland det mest obehagliga som svensk film har producerat.

Inte för att Vergerus uppfattar sig som ond. Tvärtom. Det är själva poängen – han är övertygad om att han gör rätt.

När änkan Emilie Ekdahl gifter sig med honom och flyttar med barnen Fanny och Alexander in i biskopsgården förändras livet. Värmen, färgerna, skratten och överflödet i familjen Ekdahls värld ersätts av kala rum, disciplin och underkastelse.

Biskopen behöver inte hata barnen för att göra deras liv till ett helvete. Han behöver bara vara övertygad om sin egen rättfärdighet. Det är detta som gör honom så obehaglig. Han har Gud på sin sida. Åtminstone enligt honom själv.

Och där någonstans finns en tidlös varning som sträcker sig långt utanför Bergmans biskopsgård. Den som har lyckats övertyga sig själv om att han företräder det goda har också skaffat sig ett fantastiskt försvar mot självkritik.

Om jag är god – hur skulle då mina handlingar kunna vara onda?

Den moderna kyrkan har sina egna trosbekännelser

Det för oss till Svenska kyrkan. En institution som sedan länge har utvecklats till något betydligt mer än ett kristet trossamfund och blivit politisk aktör, opinionsbildare och bärare av en rad värderingar som påfallande ofta sammanfaller med den svenska progressiva vänsterns.

LÄS ÄVEN: VIDEO: Svenska kyrkans transpräst predikar i Pride-kläder

Det märkliga är att man samtidigt gärna vill upprätthålla föreställningen om att kyrkan står ovanför den vanliga partipolitiken. Det går inte längre att ta på allvar.

Man kan naturligtvis tycka att allt detta är utmärkt. Men låt oss åtminstone sluta låtsas att det saknar ideologiskt innehåll. Det är politik – och framför allt politik som nästan alltid tycks röra sig mot den radikala vänstern.

Jonas Andersson

Svenska kyrkan använder visserligen det finare ordet ”nomineringsgrupper”, men beskriver själv dessa som grupper som ungefär motsvarar partier i allmänna val.

I kyrkovalet 2025 kandiderade bland andra Socialdemokraterna, Centerpartiet, Sverigedemokrater i Svenska kyrkan och Vänstern i Svenska kyrkan till kyrkomötet. Socialdemokraterna blev dessutom den största nomineringsgruppen.

LÄS ÄVEN: Är Svenska kyrkan politiserad? Så svarar riksdagsledamöterna

Det är alltså en ganska märklig sorts opolitiskhet. Så märklig att det inom kyrkan finns en hel nomineringsgrupp vars själva namn är POSK, Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan.

Man behöver inte vara teolog för att upptäcka paradoxen. Inte minst om man ställer denna grupps kristna agenda mot Socialdemokraternas islamistvänliga Tro och Solidaritet.

Men partipolitiseringen är bara en del av saken. Under de senaste decennierna har Svenska kyrkan allt tydligare gjort samtidens progressiva idévärld till en del av sin identitet.

HBTQIA+, Pride, könsidentitet, klimat, islam, massinvandring och en ständigt expanderande flora av politiska och sociala frågor har fått en självklar plats i kyrkans verksamhet och kommunikation.

LÄS ÄVEN: Präster inför Pride: Vill öppna Svenska kyrkan för månggifte och gruppsex

På Svenska kyrkans egen webbplats förklaras exempelvis att kyrkan ”jobbar aktivt” för HBTQIA+-inkludering och vill vara en ”profetisk röst” i frågor som man kallar ”alla människors lika värde”.

Man kan naturligtvis tycka att allt detta är utmärkt. Men låt oss åtminstone sluta låtsas att det saknar ideologiskt innehåll. Det är politik – och framför allt politik som nästan alltid tycks röra sig mot den radikala vänstern.

LÄS ÄVEN: Svenska kyrkan i protest mot Tidöregeringen: ”Barn hör inte hemma i fängelse”

Tolerans – åt rätt håll

Här uppstår nämligen nästa intressanta fenomen. En kyrka som talar närmast oavbrutet om öppenhet, tolerans och inkludering verkar ibland ha förbluffande svårt att inkludera människor som tycker fel.

Den traditionellt kristne, den konservative, den migrationskritiske och den som anser att det finns två biologiska kön hamnar lätt på fel sida av den nya kyrkliga värdegemenskapen.

Godheten har blivit en identitet – och när godheten blivit en identitet behövs ondskan som kontrast. Om vi är de toleranta måste någon annan vara intolerant. Om vi står för kärleken måste någon annan representera hatet. Om vi är inkluderande måste någon annan vara exkluderande. Och när motståndaren väl har placerats i den senare kategorin behöver man inte längre behandla honom väl.

Jonas Andersson

Detsamma gäller den som inte betraktar Prideflaggan som ett kyrkligt attribut eller som tycker att Svenska kyrkan borde vara betydligt mer bekymrad över kristendomens tillbakagång än över att hitta nya former för dialog med islam.

Eller den som undrar varför Svenska kyrkan inte verkar nämnvärt bekymrad över alla de tiotusentals kristna i Nigeria som mördas av muslimska krigsherrar. Var finns protesterna?

Och naturligtvis den som röstar på Sverigedemokraterna. Där blir den gränslösa toleransen plötsligt betydligt mer villkorad. Det är här jag tycker att frågan blir större än Svenska kyrkan, för detta är ett fenomen som präglar stora delar av den moderna progressiva rörelsen.

LÄS ÄVEN: Ärkebiskopen på Pride: ”Kyrkan har inte alltid stått på rätt sida i historien”

Godheten har blivit en identitet – och när godheten blivit en identitet behövs ondskan som kontrast. Om vi är de toleranta måste någon annan vara intolerant. Om vi står för kärleken måste någon annan representera hatet. Om vi är inkluderande måste någon annan vara exkluderande.

Och när motståndaren väl har placerats i den senare kategorin behöver man inte längre behandla honom väl.

De små elakheternas metastaser

Det är egentligen detta jag tycker är mest fascinerande. Inte de stora politiska deklarationerna, Prideflaggorna, seminarierna eller klimatuttalandena – utan de små elakheterna.

LÄS ÄVEN: Svenska kyrkan firar Pride med hbtq-teologi och dragqueens

Nålsticken. Det lilla hånleendet, markeringen, den syrliga kommentaren, den offentliga tillrättavisningen och antydningen om att du inte bara har fel i sak, utan att det dessutom är något moraliskt fel på dig eftersom du tycker som du gör.

Jag tror många konservativa känner igen fenomenet. Man kan sitta vid ett middagsbord där någon uttrycker de mest långtgående vänsterpolitiska uppfattningar utan att någon höjer på ögonbrynen, men säg något som ligger en bit till höger om Socialdemokraterna och plötsligt förändras atmosfären.

Det är så de små elakheterna metastaserar. Från hånleendet vid middagsbordet till utfrysningen på arbetsplatsen, från den syrliga kommentaren till vänskapen som går sönder. I värsta fall krossas familjer, föräldrar och barn vänds mot varandra och livslånga vänskaper förvandlas till bitterhet och harm. Till slut har de som predikar kärlek lyckats skapa hat. Och fortfarande är de övertygade om att de gjorde det i godhetens namn.

Jonas Andersson

Du har brutit mot en social regel. Det märkliga är att människorna som utdelar dessa nålstick ofta är samma människor som allra ivrigast talar om vänlighet, öppenhet och tolerans. För dem finns ingen motsättning – elakheten registreras helt enkelt inte som elakhet, eftersom den drabbade rätt person.

Men de små elakheterna kan också få större konsekvenser. Att bli utstött ur gemenskapen är något de flesta människor fruktar, kanske därför att behovet av grupptillhörighet sitter så djupt i oss.

I dag använder vi ordet ”cancelkultur” för en modern variant av samma mekanism. Människor kan förlora arbeten, karriärer, vänner och försörjning därför att de har sagt fel sak, hyst fel uppfattning eller vägrat rätta in sig efter de politiska och sociala doktriner som för tillfället betraktas som oantastliga.

LÄS ÄVEN: Professor: Mer än hälften vågar inte stå för sina åsikter

Och de upprätthålls inte bara mellan människor. Den progressiva vänstern har under decennier skaffat sig ett betydande kulturellt och ideologiskt inflytande över traditionella medier, myndigheter, universitet och andra samhällsinstitutioner. Dit räknar jag numera också Svenska kyrkan.

Det är så de små elakheterna metastaserar. Från hånleendet vid middagsbordet till utfrysningen på arbetsplatsen, från den syrliga kommentaren till vänskapen som går sönder. I värsta fall krossas familjer, föräldrar och barn vänds mot varandra och livslånga vänskaper förvandlas till bitterhet och harm.

Till slut har de som predikar kärlek lyckats skapa hat. Och fortfarande är de övertygade om att de gjorde det i godhetens namn.

LÄS ÄVEN: Vänsterns hat mot unga SD-kvinnor – ”Skjuta dig i ansiktet med en Magnum 44”

Kyrkoherden

Och där kommer vi till kyrkoherden Jenny Ludvigson i Kafjärdens församling utanför Eskilstuna. Ludvigson är inte någon privat Facebookdebattör som sitter hemma vid köksbordet och bråkar politik. Hon är kyrkoherde och präst.

LÄS ÄVEN: Svenska kyrkan attackerar SD i valet: “Människors lika värde hotas”

Det innebär någonting. En kyrkoherde företräder en församling som består av människor med vitt skilda politiska uppfattningar – socialdemokrater, moderater, sverigedemokrater, vänsterpartister och människor som inte skulle drömma om att rösta på något av dem.

Ändå har Ludvigson använt församlingens officiella Facebookkonto, under Svenska kyrkans namn och symbol, för att gå till politiskt angrepp mot Sverigedemokraterna.

När jag artigt frågar henne om hon vill svara på frågor om hur detta är förenligt med hennes roll som kyrkoherde i en kristen församling där kyrkobesökarna kan ha olika politiska uppfattningar om det värdsliga, svarar hon:

– Jag tänker inte svara på några frågor, inte från dig i alla fall.

Man måste tydligen dela kyrkohederns egna politiska uppfattningar om trans, hbtq, vänsteraktivism och islam. För att ens kunna få äran av att samtala med henne, för att få svar på angelägna frågor.

LÄS ÄVEN: Pride är inte vad du tror att det är – lögnen, lydnaden och makten

Men det intressanta är egentligen inte ens vad Jenny Ludvigson tycker om Sverigedemokraterna. Hon får avsky dem om hon vill och hon får rösta på Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Socialdemokraterna eller Kalle Anka-partiet.

Plötsligt är varje politisk åsikt ett moraliskt imperativ och varje motståndare ett hinder för det goda. Varje gräns som den egna yrkesrollen egentligen borde sätta blir ett hinder som måste överskridas, och varje invändning blir ytterligare ett bevis på hur modig man själv är. Det är en fantastisk konstruktion. Man kan helt enkelt inte förlora – kritiserar ingen dig är du god. Kritiserar någon dig är du modig. Och den som kritiserar är automatiskt kvinnohatare. Eller ”islamofob” – eller vilket humbugbgrepp man nu lyckas uppfinna för att befästa sin maktposition.

Jonas Andersson

Problemet uppstår när den egna politiska övertygelsen kläs i prästkrage och förs ut genom den institution som hon är satt att företräda. För vad säger det till församlingsmedlemmen som röstar på SD, Sveriges näst största parti?

Är kyrkan också hans eller hennes? Är kyrkoherden också deras? Kan de komma till henne i en livskris och känna samma förtroende som den församlingsmedlem vars politiska världsbild hon delar?

Jag tänker osökt på de judiska svenskar som idag kan tvingas söka vård hos läkare som skriker ”From the river to the Sea” på arbetstid (alltså förintandet av Israel och det judiska folket).

LÄS ÄVEN: Nu deltar Region Stockholm i palestinademonstrationer

Det är samtidigt tankar som överlappar, då det är ganska enkelt att föreställa sig var Ludvigson står, även i denna fråga.

Och det är inga små frågor. Kafjärdens församling beskriver själv hur kyrkan ska finnas för människor ”i både glädje och sorg” och erbjuder människor samtal med präster och diakoner när livet är tungt.

Just därför spelar det roll. Prästkragen innebär ett ansvar som är större än möjligheten att få några applåder på Facebook.

Ett kall

Det finns också något i vår tids offentliga godhet som fascinerar mig – ordet ”kall”. Det låter så vackert – jag är kallad, jag står upp, jag kan inte vara tyst, jag måste säga ifrån, jag tar kampen. Så här har Ludvigson själv sagt till Eskilstunakuriren:

”Jag viker inte undan, tar ingen skit. Har man jobbat med sexualbrottslingar och är morsa till fyra grabbar, då finns det inga jobbiga samtal. Gud har satt mig här, då ska jag ta uppdraget på allvar. Och jag är inte kallad att stryka medhårs.”

Allt detta kan naturligtvis vara sant och hedervärt. Men ”kallet” kan också vara en mycket bekväm konstruktion för den människa som älskar ljudet av sin egen moraliska röst.

Det farligaste med den självutnämnda godheten är därför inte att den ibland har fel. Det är att den ger människan som bär den en moralisk fullmakt.

Jonas Andersson

Plötsligt är varje politisk åsikt ett moraliskt imperativ och varje motståndare ett hinder för det goda. Varje gräns som den egna yrkesrollen egentligen borde sätta blir ett hinder som måste överskridas, och varje invändning blir ytterligare ett bevis på hur modig man själv är.

Det är en fantastisk konstruktion. Man kan helt enkelt inte förlora – kritiserar ingen dig är du god. Kritiserar någon dig är du modig. Och den som kritiserar är automatiskt kvinnohatare. Eller ”islamofob” – eller vilket humbugbgrepp man nu lyckas uppfinna för att befästa sin maktposition.

LÄS ÄVEN: När språket blir ideologi: Humbugbegreppet islamofobi och västvärldens självcensur

Biskop Vergerus hade också goda avsikter

Därför återvänder jag till Edvard Vergerus. Jag jämför naturligtvis inte Jenny Ludvigsons handlingar med den sadistiske biskopens behandling av Alexander – det vore absurt.

Likheten jag är intresserad av finns någon annanstans. Den finns i självbilden och i övertygelsen om att den egna moralen står högre än andras.

Den finns i föreställningen att den egna positionen inte egentligen är politisk eftersom den representerar någonting större: kärleken, människovärdet, anständigheten – kanske rentav Gud. Det är där varningsklockorna bör börja ringa.

För människor behöver inte vara onda för att göra andra illa. Tvärtom är historien full av människor som varit fullständigt övertygade om att de gjorde världen bättre.

Det farligaste med den självutnämnda godheten är därför inte att den ibland har fel. Det är att den ger människan som bär den en moralisk fullmakt.

När jag är den goda behöver jag inte längre fråga mig om jag själv beter mig illa. Jag behöver inte fundera över min arrogans, över de små nålsticken eller över varför människorna jag säger mig inkludera känner sig allt mindre välkomna. Jag företräder ju kärleken. Och du står på fel sida.

Kanske är det därför de små elakheterna så ofta kommer från människor som talar allra mest om godhet. Elakheten registreras helt enkelt inte som elakhet – den har ju drabbat rätt person.

Ja, Gud bevare oss från de goda.