Var femte migrant som bott i Sverige i mer än 20 år uppger att han eller hon aldrig har förvärvsarbetat, endast gått på bidrag. I utsatta områden är det närmare var tredje som varit tärande och aldrig närande. Bakom siffrorna finns enligt forskaren Bi Puranen ett betydligt större integrationsproblem än brist på jobb, såsom språksvårigheter, segregation, låg tillit och värderingar som kan leva kvar i decennier. Hennes forskning pekar mot en obekväm slutsats – Sverige har underskattat hur lång och krävande vägen från migration till faktisk integration är för stora grupper från avlägsna länder och kulturer.
Sverige har under flera decennier tagit emot en stor invandring, inte minst från länder som socialt, ekonomiskt och värderingsmässigt befinner sig långt från det svenska samhället. Politiken har i hög grad vilat på föreställningen att etableringen med tiden ska följa – språket lärs in, människor kommer i arbete och nästa generation växer in i det svenska samhället. Forskaren Bi Puranens resultat ger anledning att ifrågasätta hur väl den föreställningen stämmer.
Puranen är generalsekreterare och forskningsledare för World Values Survey och verksam vid Institutet för framtidsstudier. I omfattande undersökningar av utomeuropeiska migranter har hon studerat arbete, språk, sociala kontakter och värderingar. Resultaten visar inte att integration misslyckas för alla men att utanförskapet är både omfattande och anmärkningsvärt långvarigt för mycket stora grupper.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Två decennier i Sverige – men aldrig ett arbete
Den kanske mest uppseendeväckande siffran är denna: 20 procent av migranter som bott i Sverige i mer än 20 år uppger att de aldrig någonsin har förvärvsarbetat, endast levt på bidrag från skattebetalarna. I utsatta områden är situationen ännu mer alarmerande. Där gäller det närmare var tredje migrant.
Som jämförelse uppger endast 7 procent av den svenskfödda majoritetsbefolkningen att de aldrig har förvärvsarbetat, och då är de som inte kan arbeta på grund av handikapp eller svår sjukdom inräknade. Bland nyanlända som går SFI är motsvarande andel enorma 43 procent.
LÄS ÄVEN: Medias hyllade integrationshjälte Yahya döms för mordbrand
Skillnaderna minskar visserligen med åren för vissa men når sällan upp till genomsnittlig nivå för svenskar. En betydande grupp står dock fortfarande utan någon erfarenhet av förvärvsarbete efter mer än två decennier, något som är svårt att beskriva som annat än ett allvarligt integrationsproblem. Det innebär också enligt Puranen att antagandet att integration huvudsakligen är en fråga om tid inte håller.
När Puranen och hennes kollegor tar hänsyn till språk, arbete, sociala nätverk och kontakter med svenskfödda minskar själva vistelsetidens betydelse. Det avgörande tycks alltså inte vara hur många kalenderår en människa har befunnit sig inom Sveriges gränser, utan vilket samhälle hon faktiskt har levt i under dessa år.
Utanförskapet kan bestå inom Sverige
Detta leder till en av Puranens mer bekymmersamma observationer. En människa kan bo mycket länge i Sverige utan att hennes vardag i någon större utsträckning korsar majoritetssamhällets.
Arbetsplatsen, skolan och bostadsområdet är enligt Puranen avgörande integrationsarenor. Saknas dessa kontaktytor riskerar segregationen att bli självreproducerande.
I djupintervjuerna uttrycker även migranter oro för detta. En förälder i ett utanförskapsområde sammanfattar situationen: ”Mina barn lever i en bubbla.”
Det handlar inte enbart om geografi. Barn kan växa upp i Sverige men huvudsakligen omges av andra familjer med samma eller liknande migrationsbakgrund. Föräldrar kan samtidigt ha begränsade svenskkunskaper och svårigheter att hjälpa barnen med skolarbete och språk.
Puranen beskriver i sin tidigare forskning hur många migranter bor i diasporamiljöer där människor från föräldrarnas ursprungsländer och deras barn utgör en stor del av den sociala omgivningen. Därmed finns en risk att även nästa generation får en svagare förankring i majoritetssamhället än vad själva födelseorten Sverige skulle kunna antyda.
Språket är en flaskhals
Språket återkommer som en nyckelfaktor. Bland migranter som inte talar svenska saknar omkring hälften erfarenhet av förvärvsarbete. Utbildningsnivån spelar också stor roll – 52 procent av de lågutbildade har erfarenhet av förvärvsarbete, jämfört med 67 procent i mellangruppen och 81 procent bland högutbildade.
Att ”ha erfarenhet av förvärvsarbete” är inte detsamma som att ha arbetat i någon vedertagen mening. Några timmars arbete här och där under ett par decennier kan räcka för att kvala in.
LÄS ÄVEN: Lönn: Hemtjänstens skräckinvandrare krossar myten att arbete löser integrationen
Problemet är enligt Puranen också mer komplicerat än att människor själva upplever att de behöver lära sig bättre svenska. I en av hennes undersökningar ansåg 74 procent att deras svenska var tillräckligt bra för att klara ett arbete. Djupintervjuerna tydde i bjärt kontrast till det på att väldigt många överskattade sin faktiska språkförmåga.
Konsekvenserna riskerar att fortplantas mellan generationerna. Föräldrar som själva inte behärskar svenska tillräckligt väl får sämre möjligheter att stödja barnens språkutveckling och skolgång.
Viktiga värderingar förändras inte trots årtionden i Sverige
Än mer svårhanterligt blir integrationsproblemet när Puranen lämnar arbetsmarknaden och studerar värderingar. Sverige tillhör internationellt de mest sekulära och individualistiska samhällena.
En betydande del av migrationen har samtidigt kommit från samhällen där familjen, religionen och kollektivet har en betydligt starkare ställning och där synen på exempelvis könsroller, sexualitet och barns självbestämmande skiljer sig markant från svenska normer.
I Puranens material anser 19 procent av nyanlända SFI-deltagare att det är naturligt att familjen eller släkten bestämmer över ungas livsval. I utsatta områden är motsvarande andel 30 procent. De verkliga siffrorna kan vara högre, då många fått veta vilka normer som gäller i Sverige och kan vara obenägna att svara uppriktigt.
Det handlar enligt Puranen om ett bredare värderingsmönster kring familj, sexualitet och individuell autonomi. Och här hjälper tiden betydligt långsammare än när det gäller exempelvis arbetslivets normer. Samma sak kan gälla kvardröjande lojaliteter med forna hemländer som trumfar den med Sverige.
Det krävs omkring tio år innan forskarna kan urskilja en tydlig förskjutning i dessa värderingar. För många tar förändringen mer än 20 år. Förklaringen är att normerna har formats tidigt och är tätt sammanvävda med familjen, religionen och uppväxtmiljön.
Det innebär en integrationsutmaning av en annan storleksordning än den som kan lösas genom en arbetsmarknadsåtgärd eller några terminer SFI. Sverige har tagit emot människor inte bara från andra arbetsmarknader, utan från samhällen vars grundläggande sociala strukturer i vissa fall skiljer sig kraftigt från våra.
Vid 35 betraktar sig många redan som för gamla
Puranens tidigare forskning pekar också på en kulturell skillnad som är mindre synlig men som kan få stora ekonomiska och sociala konsekvenser: människors perspektiv på själva livets längd.
En migrant kan komma från ett samhälle där medellivslängden ligger kring 55 år, kvinnor i genomsnitt föder sex barn och bara 3 procent av befolkningen är över 65. I Sverige är medellivslängden över 83 år och mer än en femtedel av befolkningen är äldre än 65.
LÄS ÄVEN: Forskare om varför integrationen av muslimer misslyckas – och hur det hotar demokratin
Skillnaden påverkar enligt Puranens resonemang hur människor planerar sina liv. I hennes material uppgav 40 procent – särskilt kvinnor – att de redan vid 35 års ålder betraktade sig som för gamla för språkstudier och utbildning.
I ett svenskt livsperspektiv innebär 35 år snarare att ytterligare minst tre decennier återstår på arbetsmarknaden. Om en stor grupp i den åldern uppfattar investeringar i språk och utbildning som för sent påbörjade uppstår ett fundamentalt etableringsproblem.
Kvinnorna riskerar att hamna längst från arbetsmarknaden
Särskilt tydliga blir konflikterna mellan olika samhällsmodeller i kvinnornas situation. Puranen beskriver familjemönster där människor gifter sig tidigt, får flera barn och där kvinnan har huvudansvaret för hemmet. Till detta kan komma omsorgen om äldre anhöriga.
I samhällen utan fungerande offentlig äldreomsorg är familjens ansvar för gamla en nödvändighet. Mönstret kan emellertid följa med till Sverige även när offentligt finansierad äldreomsorg finns tillgänglig.
Resultatet kan enligt Puranen bli att kvinnor samtidigt ansvarar för barn, hushåll och äldre släktingar. Det begränsar ytterligare möjligheterna att lära sig svenska, utbilda sig och etablera sig på arbetsmarknaden.
Samtidigt möter kvinnan det svenska samhällets förväntan på just detta – hon ska lära sig språket, utbilda sig och förvärvsarbeta. Integrationsproblemet består därmed inte bara av bristande arbetsmarknadskontakter utan av en kollision mellan två sätt att organisera familjeliv och försörjning.
När välfärdssystemen möter helt andra familjemönster
Puranen pekar dessutom på en fråga som länge varit politiskt känslig – vad händer när ett välfärdssystem konstruerat för ett visst samhälle möter familjebildningsmönster från ett helt annat? Hon använder barnbidrag och flerbarnstillägg som exempel.
Familjer från samhällen där stora familjer är norm kan, enligt Puranen, tolka de svenska ekonomiska stöden på ett annat sätt än vad systemen ursprungligen var avsedda för. Hon menar att detta kan bidra till inlåsningseffekter för migrantkvinnor, eftersom många barn tillsammans med traditionella könsroller ytterligare försvårar utbildning och förvärvsarbete.
LÄS ÄVEN: Forskare slår fast: Fungerande integration är en myt
Här framträder en större fråga. Det svenska välfärdssystemet är inte bara en ekonomisk konstruktion. Det bygger också på underförstådda antaganden om hög sysselsättning, kvinnligt arbetskraftsdeltagande, relativt små familjer och en offentlig sektor som tar ett stort ansvar för barn och äldre.
När människor socialiserade i helt andra system flyttar in försvinner inte dessa skillnader vid gränsen.
Låg tillit gör vägen längre
Till detta kommer tilliten. Sverige har internationellt länge utmärkt sig genom hög mellanmänsklig och institutionell tillit. Puranens forskning finner betydligt lägre generell tillit i flera migrantgrupper, särskilt bland lågutbildade.
Det spelar roll eftersom tillit är en sorts osynlig samhällsinfrastruktur. Den gör det enklare att samarbeta med människor utanför den egna familjen, skapa kontakter, lita på institutioner och etablera sig på arbetsmarknaden.
Den som kommer från ett samhälle där staten fungerar dåligt och familjen eller släkten utgör det huvudsakliga sociala skyddsnätet, tar inte automatiskt till sig ett nordiskt högtillitssamhälles institutionella logik.
Även detta är en påminnelse om integrationspolitikens svårighetsgrad. Det handlar om betydligt mer än att ordna bostad och erbjuda en språkkurs.
Den andra generationen kan möta en hårdare verklighet
En paradox i Puranens forskning är att den första generationen ofta är mycket positiv till det generösa Sverige. Många känner sig hemma och upplever att de blir vänligt bemötta och om händertagna.
Men just här finns ett potentiellt problem när nästa generation växer upp. Den första generationen jämför ofta sitt liv med situationen i ursprungslandet. Barnen jämför sig i stället med andra svenskar.
Om de samtidigt vuxit upp segregerat, fått otillräckligt stöd i skolan och har svagare språkliga och sociala resurser riskerar skillnaden mellan förväntningar och faktiska möjligheter att bli betydligt tydligare för dem än för föräldrarna.
Puranen kopplar denna förändrade referensram till problematiken i utsatta storstadsområden. Det som för föräldragenerationen kan uppfattas som en kraftig förbättring av levnadsvillkoren kan av barnen upplevas som ett relativt utanförskap i det enda land de själva betraktar som hemma.
Sverige kan ha underskattat uppgiftens omfattning
Sammantaget tecknar Puranens forskning en bild av integration som är betydligt långsammare, djupare och mer komplicerad än vad den offentliga diskussionen ofta har utgått från.
Det handlar om människor som efter mer än 20 år aldrig har arbetat. Om bostadsområden där nästan var tredje migrant saknar erfarenhet av förvärvsarbete. Om 35-åringar som redan betraktar sig som för gamla för utbildning. Om kvinnor vars familjeansvar håller dem borta från arbetsmarknaden. Om bristande svenskakunskaper som riskerar att påverka även barnens skolgång. Och om värderingar kring familjens makt över individen som i vissa fall förändras först efter flera decennier.
LÄS ÄVEN: Språk, ambition och integration – varför lyckas Anna men inte Mustafa?
Sammantagna är resultaten svåra att avfärda. De antyder att Sverige under en period av omfattande migration kan ha varit alltför optimistiskt om mottagarsamhällets förmåga att snabbt överbrygga mycket stora skillnader i utbildning, språk, sociala strukturer och värderingar. Ambitionen att vara ett öppet och humanitärt föregångsland har inte alltid motsvarats av en lika nykter bedömning av vad integrationen faktiskt kräver efter ankomsten.
Det är kanske den viktigaste varningssignalen i Puranens forskning. Tid löser inte integrationen av sig själv. Om arbete, språk, sociala kontakter och möten med majoritetssamhället uteblir kan utanförskap bestå i årtionden. Och när segregationen blir tillräckligt djup finns risken att delar av problemen förs vidare till nästa generation.
Det gör integrationsfrågan mindre till en fråga om hur Sverige tar emot människor – och mer till den betydligt svårare frågan om hur människor efter ankomsten faktiskt blir en del av Sverige.
