INSÄNDARE • Jag växte upp som tredje barnet av sju i en familj under 40- och 50-talen. Familjen var fattig som många andra familjer under andra världskriget och efteråt.

Vår pappa hade beredskapsjobb som vägreparatör och att bygga landets infrastruktur och andra viktiga samhällsfunktioner som behövde rustas upp. Det var egentligen ett för tungt jobb för honom, då han led av långt framskriden TBC.

Men det fanns inget alternativ. Familjen behövde mat på bordet och hyra till en liten sliten och dragig etta med kallvatten och dass i rader på gården på Södermalm i Stockholm. Området var då klassat som arbetarbostäder åt fattigt folk.

Idag går samma etta, fast upprustad, för åtminstone 2,8 miljoner eller 3,3 miljoner kronor, beroende på storlek och skick. Arbetarklasstämpeln är borta.

Familjen flyttade runt till släktingar tills vi erbjöds en nybyggd 4:a i en lika nybyggd förort söder om Stockholm.

Det blev räddningen för mig, som smittats av pappas TBC och där barnsjukhuset inte kunde bota min sjukdom. Men vår pappa dog i sin TBC och mamma lämnades ensam med sju barn.

Det var hårt. Men hon klarade det genom att laga mat från grunden, nyttig och god och som hon uttryckte det: ”Man får trolla med knäna”.

Huset som var byggt nära skogen blev min räddning och mitt sanatorium.

Jag gick ut folkskolans 8:e klass med mycket bra betyg och ville studera vidare. Men det var omöjligt med fyra yngre syskon i familjen. Vid 14 års ålder började jag jobba i privata företag och därefter i samhällets ”ättestupa” långvården och slutligen ett arbete i räddningstjänsten.

När jag gick i pension hade jag 50 arbetsår bakom mig. Men det som räknas är den skatt som betalats in under de aktiva åren. Liten lön är lika med fattigpension.

Jag har gjort en politisk resa genom en samling partier, från VPK till Folkpartiet, Centern, Demokrati och slutligen gick min röst till Sverigedemokraterna.

Att lyssna på nyheter på SR och SVT, samt läsa dagstidningar, var som att ta del av en klubb för inbördes beundran. Samma journalister dag ut och dag in, med samma politiska vänstervridning.

Av en händelse fick jag tips om nättidningen Politiskt Inkorrekt. Den var en verklig ögonöppnare!

Sedan dess har jag följt utvecklingen av tidningen, från PI till Avpixlat och nu Samnytt. När sanningen är en bristvara och den som publicerar den hotas av yttre vänsterkrafter och till och med döms till fängelse för sin faktabaserade journalistik, går det inte att tiga still.

Jag har inte mycket pengar men jag prenumererar samt donerar varje månad en bra summa till Samnytts grävande journalistik. I valrörelsen är Samnytt extra oumbärlig.

Visst kan väl också du som läsare och kommentator hjälpa tidningen med en prenumeration och/eller livsuppehållande donation?

Vad är vi utan att fritt kunna uttrycka tankar och åsikter? Stöd Samhällsnytt och vår lagstadgade yttrandefrihet!

Vendela
Mångårig Samnytt-läsare och tidigare moderator