Vi såg det komma – andra valde att titta bort

KRÖNIKA • I åratal varnades det för islamism, hederskultur, klanstrukturer och parallella samhällen. De som slog larm möttes ofta av anklagelser om överdrifter, främlingsfientlighet eller ”islamofobi”. Samtidigt fortsatte utvecklingen. När sharia nu används för medling och konfliktlösning i Sverige är det ännu en påminnelse om något vi borde ha förstått för länge sedan – ett parallellt samhälle uppstår inte över en natt. Det byggs bit för bit – medan omgivningen vänjer sig, förklarar bort och tittar åt ett annat håll.

Det finns ett patologiskt drag i den svenska debatten om islamism. Vi diskuterar nästan alltid varje ny händelse som om den uppstått ur tomma intet, helt frikopplad från det som hände förra veckan, förra året eller för tio år sedan.

En islamist begår ett terrordåd. En organisation med kopplingar till politisk islam får offentliga pengar. En moské predikar värderingar som står i direkt konflikt med det sekulära samhällets. Och nu upptäcker vi verksamheter där sharia används för att lösa konflikter mellan människor i Sverige.

Varje gång börjar diskussionen om från början. Vad betyder detta egentligen? Är det verkligen ett problem? Är det representativt? Kan man verkligen kalla det islamism? Och framför allt – riskerar inte själva diskussionen att stigmatisera muslimer?

Så går åren. Och medan vi diskuterar orden förändras verkligheten. Islamismens grepp hårdnar.

Det vi sa inte skulle hända

Under många år har den svenska självbilden byggt på en ganska fantastisk föreställning – att man kan ta emot människor från kulturer och samhällen med helt andra religiösa föreställningar, politiska konflikter och sociala strukturer i mycket stor omfattning – utan att Sverige i grunden förändras.

LÄS ÄVEN: Polisen Maria Rosander varnar för islamiseringen: ”Samhället äts upp inifrån”

Det svenska samhället skulle absorbera allting. Institutionerna skulle bestå, värderingarna skulle bestå, sekularismen skulle bestå. Synen på kvinnor, homosexualitet, religion, yttrandefrihet och individens rättigheter skulle på något närmast magiskt sätt förbli densamma.

De människor som varnade för motsatsen anklagades under lång tid för att överdriva, generalisera eller misstänkliggöra minoriteter. Problemet är bara att verkligheten inte bryr sig om våra goda intentioner. Den fortsätter oavsett vad vi väljer att kalla den. Och nu står vi här.

LÄS ÄVEN: Statsministern rycker ut för att skydda islamiseringen: ”I Sverige river vi inte gudstjänstlokaler”

Sharia behöver inga domarklubbor

Det är därför uppgifterna om verksamheter i Sverige där islamisk rätt används för medling och konfliktlösning är så principiellt intressanta – och samtidigt så fullständigt oacceptabla. När människor hör ordet ”shariadomstol” föreställer de sig kanske en domare i turban, en domarklubba och ett konkurrerande rättsväsende som öppet förklarat krig mot svensk lag.

LÄS ÄVEN: Samhällsskiftet ingen röstade för – islamiseringens konkreta spår i Sverige

Så behöver det naturligtvis inte se ut. Parallella samhällsstrukturer uppstår sällan genom att någon högtidligt meddelar att staten från och med måndag inte längre gäller.

De växer fram därför att människor börjar vända sig någon annanstans. Till imamen, familjen, klanen, religiösa medlare eller organisationer vars auktoritet inte ytterst kommer från svensk lag utan från religion, tradition och socialt tryck.

På papperet gäller fortfarande svensk lag. Men den verkligt intressanta frågan är vad som gäller i människors liv, i deras äktenskap, skilsmässor, familjekonflikter och vardag. Där kan makten finnas någon helt annanstans än i Sveriges riksdag och domstolar.

LÄs ÄVEN: Miljöpartist bakom ny svensk shariadomstol – vill sluta avtal med moskéer

När jag intervjuade Sverigedemokraternas Alexander Christiansson om detta pekade han på Storbritannien, där diskussionen om shariaråd och parallella religiösa strukturer pågått betydligt längre. Hans varning är att Sverige rör sig i samma riktning.

Mona Walter, som jag intervjuat flera gånger, menar att problemet inte bara är islamismen – utan islam självt. Hon varnar för en lära med politiska och juridiska anspråk, sharia och en kvinnosyn som enligt henne står i direkt konflikt med ett fritt och sekulärt Europa.

LÄS ÄVEN: INTERVJU: Mona Walters varning till Sverige

Man kan naturligtvis fastna i den semantiska diskussionen om huruvida varje sådan verksamhet juridiskt ska beskrivas som en ”domstol”. Men den viktigaste frågan är varför behovet över huvud taget finns. Varför räcker inte svensk lag och svenska institutioner?

LÄS ÄVEN: ”Vi lever redan som dhimmis” – Mona Walter om islamismens tysta krig mot Sverige

Och framför allt – vad händer med den individ som formellt har alla rättigheter som svensk lag erbjuder, men som lever i en miljö där familjen, församlingen eller det religiösa kollektivet förväntar sig något helt annat?

Det är där frågan blir större än juridik. Den handlar om makt. Och utan tvekan handlar det om en invasiv ideologi.

Den som framför allt behöver ett starkt sekulärt samhälle är inte den religiöse patriarken som redan har makt över sin familj. Det är hans dotter. Det är kvinnan som vill skilja sig, den homosexuelle sonen, den unge mannen eller kvinnan som inte längre tror och den muslim som vill vara muslim på sitt eget sätt utan att underordna sig islamisternas tolkning.

Jonas Andersson

Islam har en lång historia av erövring och imperial expansion. Från 600-talet drog muslimska arméer ut från Arabiska halvön, erövrade stora delar av det kristna Mellanöstern och Nordafrika, krossade det persiska Sasaniderriket och fortsatte ända in i Europa.

Om europeiska makters expansion kan beskrivas som kolonialism finns ingen anledning att använda ett förskönande språk här – enorma territorier erövrades med militärt våld och islamiserades och arabiserades under århundradena som följde.

Slaveriet var heller aldrig något europeiskt monopol. Under århundraden rövade muslimska barbareskkorsarer från Nordafrika bort européer från fartyg och kustsamhällen – från Italien och Spanien till Storbritannien och ända upp till Island – för att sälja dem som slavar.

Historikern Robert C. Davis, professor emeritus vid Ohio State University, har uppskattat att mellan en miljon och 1,25 miljoner europeiska kristna förslavades av muslimska makter på den nordafrikanska Barbareskkusten mellan 1530 och 1780.

LÄS ÄVEN: Douglas Murray: USA har alla förutsättningar för inbördeskrig

Författaren, debattören och journalisten Douglas Murray har återkommande pekat på just detta som den bortglömda spegelbilden av vår moderna berättelse om slaveriet – européer var inte bara förövare i historien – de var också handelsvaror på muslimska slavmarknader.

Och britterna blev till slut en av de främsta krafterna bakom slaveriets avskaffande – de uppfann det inte.

Den svagaste betalar priset

Vi måste också sluta låtsas som att alla människor inom muslimska miljöer har samma intressen. Det har de naturligtvis inte, och just därför blir den svenska beröringsskräcken inför frågan så problematisk.

LÄS ÄVEN: SD-toppen släpper bok om islam: ”Hotet är existentiellt”

Den som framför allt behöver ett starkt sekulärt samhälle är inte den religiöse patriarken som redan har makt över sin familj. Det är hans dotter. Det är kvinnan som vill skilja sig, den homosexuelle sonen, den unge mannen eller kvinnan som inte längre tror och den muslim som vill vara muslim på sitt eget sätt utan att underordna sig islamisternas tolkning.

När västerländska institutioner av rädsla för att framstå som intoleranta accepterar religiösa parallellstrukturer är det därför långt ifrån självklart att de hjälper minoriteter, snarare tvärtom. De kan lika gärna hjälpa minoritetens makthavare att behålla kontrollen över dem som befinner sig längst ned i hierarkin.

LÄS ÄVEN: Polisen: Islamiseringen av Sverige har pågått i 30 år

Det är en skillnad som stora delar av den svenska identitetspolitiska vänstern haft förtvivlat svårt att förstå. Man har så länge betraktat världen genom kategorierna majoritet och minoritet – eller offer och förövare – att man tycks ha glömt bort individen.

Och när islam blir majoritet, ja, då är det för sent.

”Islamofobi” – det perfekta vapnet

Här kommer också ett av islamismens mest effektiva politiska vapen in – humbugbegreppet ”islamofobi”. Det fungerar därför att det blandar ihop två helt olika saker och gör gränsen mellan dem medvetet suddig.

Hat mot människor därför att de är muslimer är självklart förkastligt. Men kritik av islam, sharia, islamistiska organisationer, religiöst kvinnoförtryck eller politisk islam är någonting helt annat.

Kanske har vi därför ställt fel fråga hela tiden. Frågan är inte bara hur vi stoppar islamismen. Frågan är hur vi stoppar islam. Ett sekulärt och liberalt Europa måste förhålla sig till den islamiska läran och de traditioner som kolliderar med de friheter Europa är byggt på. Islam är inkompatibelt med Europa. Det har det alltid varit och det är det fortfarande.

Jonas Andersson

Ändå blandas kategorierna ständigt samman. Resultatet är närmast perfekt för den som vill flytta fram islamismens positioner – kritik mot en politisk eller religiös idé kan förvandlas till ett angrepp på människor. Och plötsligt är kritikern problemet. Inte islamisten.

Jag har sett samma mekanism gång på gång i arbetet med mina artiklar om islamism. Efter islamistiska terrordåd dröjer det ofta inte länge innan en andra berättelse börjar konkurrera med den första.

Inte berättelsen om ideologin bakom dådet, utan berättelsen om vår reaktion på det. Kommer muslimer att utsättas för misstänksamhet? Kommer högerextremismen att växa? Kommer någon att generalisera och uttrycka sig olämpligt?

LÄS ÄVEN: Det enda som aldrig får vara problemet

Frågorna kan naturligtvis vara legitima. Men proportionerna säger någonting om vårt samhälle. Vi har blivit så rädda för att reagera fel på islamismen att rädslan för vår egen reaktion ibland tycks större än rädslan för islamismen.

Och det kan bli vår undergång.

Det handlar inte längre om framtiden

Under årtionden kunde frågan om islamisering behandlas som en prognos. Vad händer om parallellsamhällena växer, om sharia får större betydelse och om islamiska normer steg för steg tränger undan de värderingar som det sekulära Sverige byggts på?

Det stadiet har vi lämnat. När religiösa normsystem får institutionella former, när sharia används för konfliktlösning, när heders- och klanstrukturer lever parallellt med svenska institutioner och människor faktiskt underordnar sig normer som står i konflikt med det sekulära samhällets, då diskuterar vi inte längre en möjlig framtid. Vi diskuterar Sverige här och nu.

Och här skiljer jag mig från dem som envist vill dra en skarp linje mellan islam och islamism. Jag tror att den uppdelningen alltför ofta används som en intellektuell livboj – varje gång islamiska texter, traditioner eller rättsuppfattningar kolliderar med västerländska värderingar förklaras problemet vara en förvrängning av den ”egentliga” religionen.

Vi väntar på den punkt då utvecklingen ska bli så uppenbar att ingen längre kan förneka den. Men den punkten kommer aldrig, eftersom varje gång en ny gräns passeras vänjer vi oss vid den nya verkligheten och flyttar definitionen av vad som betraktas som normalt. Sharia behöver inte ersätta svensk lag för att förändra Sverige. Islamismen behöver inte erövra Rosenbad för att vinna makt. Det räcker att vi steg för steg accepterar att vissa människor i Sverige ska leva efter andra regler, under andra auktoriteter och med andra friheter än resten av oss.

Jonas Andersson

Jag köper inte den förklaringen. Islamismen har inte uppstått ur ett vakuum; den hämtar idéer, legitimitet och rättsliga föreställningar ur islamiska källor och traditioner. Det betyder inte att varje muslim vill leva under sharia eller föraktar västerländsk frihet, men det betyder att vi måste våga diskutera religionens innehåll – inte bara dess mest extrema politiska uttryck.

LÄS ÄVEN: När språket blir ideologi: Humbugbegreppet islamofobi och västvärldens självcensur

Visst finns sekulära, liberala och reformvänliga muslimer. Frågan jag ställer mig är snarare hur svag den kraften faktiskt är när den ställs mot de konservativa och bokstavstrogna tolkningar som präglar stora delar av den muslimska världen.

Kanske har vi därför ställt fel fråga hela tiden. Frågan är inte bara hur vi stoppar islamismen. Frågan är hur vi stoppar islam. Ett sekulärt och frihetligt Europa måste förhålla sig till den islamiska läran och de traditioner som kolliderar med de friheter Europa är byggt på.

Islam är inkompatibelt med Europa. Det har det alltid varit och det är det fortfarande.

Vi behöver inte fler varningar

Sverige har varnats. Av människor som flytt islamismen, av kvinnor som levt under hedersförtryck, av sekulära muslimer, ex-muslimer, forskare, poliser, journalister och politiker. Vi har haft årtionden på oss att lyssna.

Ändå har svaret alltför ofta varit att angripa budbäraren, diskutera terminologin eller försäkra oss om att utvecklingen absolut inte kan gå lika långt här som den gjort på andra håll. Det är kanske den mest svenska delen av hela historien.

SE ÄVEN: VIDEO: Se Jomshofs föreläsning om islam

Vi väntar på den punkt då utvecklingen ska bli så uppenbar att ingen längre kan förneka den. Men den punkten kommer aldrig, eftersom varje gång en ny gräns passeras vänjer vi oss vid den nya verkligheten och flyttar definitionen av vad som betraktas som normalt.

Sharia behöver inte ersätta svensk lag för att förändra Sverige. Islamismen behöver inte erövra Rosenbad för att vinna makt. Det räcker att vi steg för steg accepterar att vissa människor i Sverige ska leva efter andra regler, under andra auktoriteter och med andra friheter än resten av oss.

Och kanske är det just där den verkliga striden står – en strid ett frihetligt västerländskt samhälle måste kunna ta, nu precis som tidigare i historien. Med stolthet och utan att be om ursäkt.