LEDARE • En villagata i en mellanstor stad i Mellansverige. En helt vanlig familj, familjen Melkersson – man, hustru, tre barn; en tonåring och två lite yngre – levde sitt liv i ett radhusområde där alla kände alla. Grannarna hälsade artigt, men alla visste också att hyreshuset några hundra meter bort var något för sig. Det var slitet, mörkt, hotfullt. Där, högst upp i tiovåningshuset, bodde en familj som alltid muttrat om hur mycket de hatade Melkerssons. En hatisk ton som alla hört, men som de flesta slog ifrån sig.

En natt brakade det till. Dörren sparkades upp. Maskerade män stormade in med knivar, pistoler, facklor. Skrik, kaos, blod. Hustrun höggs ihjäl mitt i vardagsrummet. Ett av barnen sköts rakt framför pappans ögon. De två andra barnen släpades skrikande ut i mörkret. På några minuter förvandlades ett hem till en slaktplats.

När pappan låg blodig och chockad bland glassplitter började mobilen surra. Videor. De som just tagit barnen filmade hur de sparkade, slog och skrek hot: ”Vi kommer tillbaka. Vi ska döda er alla. Ni kommer aldrig vara trygga.” På klippen hördes jubel och applåder från hyreshuset. Grannarna därifrån stod i fönstren och skrek glåpord, tände fyrverkerier, hängde ut flaggor för att fira attacken.

Vad hade du gjort?

Polisen? De ryckte på axlarna: ”Ni måste vända andra kinden till. Absolut inte försöka frita barnen själva.” Ensamheten var total.

Skulle du suttit kvar i det blodiga vardagsrummet, stilla väntat på att sadisterna skulle komma igen – eller förlitat dig på att de kanske en dag släppte tillbaka dina torterade barn? Skulle du verkligen ha oroat dig mer för att ”oskyldiga” i det där hyreshuset, som hyllade mördarna, kunde råka illa ut – än för att dina egna barn kanske aldrig återvände levande? Och om de väl gjorde det, trasiga och förstörda för livet – skulle du nöjt dig med det, låtsas som om hoten om en ny massaker inte fanns?

Eller skulle du resa dig, samla all kraft du hade och slå tillbaka? Skulle du inte se till att de som bröt in, som jublade åt mordet på din familj, som svor att komma igen – fick betala priset? Skulle någon av dina villagrannar med vettet i behåll säga att skulden låg hos dig för att du försvarade din familj, snarare än hos de som begick överfallet?

Detta var Israel den 7 oktober 2023. Grannen heter Gaza. De som stormade in gjorde det inte för pengar, utan för att döda, våldta, bränna och kidnappa. De filmade det. De spred det. Och de svor att de skulle komma tillbaka tills varje jude var utplånad. De hyllades i Gaza – från lägenheterna, på gatorna, i högtalarna.

Israel stod då inför samma val som familjen Melkersson. Att acceptera en evig skräck och bero på angriparens nycker – eller att slå tillbaka, hårt, med risker, men med det självklara målet att rädda sina egna och hindra framtida attacker.

Alla hederliga människor vet svaret. Ändå förväntas Israel alltid agera annorlunda än vad du själv hade gjort om det var din fru, dina barn, dina syskon som släpades iväg av mördare och hyllades av sina grannar.

När misstag sker – vilket sker i alla krig – då är det inte angriparen som klandras, utan den angripne som försvarar sig. Och världen säger till Israel: sitt still i blodet, gör inget, acceptera terrorn.

Men återigen: föreställ dig att det var ditt hus, din fru, dina barn, dina syskon. Vad skulle du gjort?