LEDARE • Israel attackeras ständigt av ett hav av idiotiska konspirationsteorier. En av de mest ihärdiga är myten om ”Stor-Israel” – den påstådda sionistiska masterplanen att svälja hela Mellanöstern från Nilen till Eufrat, med Jordanien, Libanon, Syrien och halva Egypten som bonus. Det är ett klassiskt hopkok från dysfunktionella vrår på internet, där hat mot judar ersätter både fakta och logik.
Det finns konspirationsteorier, och så finns det den där särskilt slappa varianten som bara överlever därför att människor på internet upprepar samma dumhet för varandra tills den låter bekant. Myten om ”Stor-Israel” hör till den kategorin. Kartan nedan visar konspirationsteoretikernas tro, eller snarare önskan, om vad Israel vill.
Den låter dramatisk, den känns laddad, den passar den antiisraeliska fantasin – men den rasar ihop så fort den kolliderar med faktiska händelser.
Sinai och Gaza
Ta Sinai-halvön. Efter Yom Kippur-kriget 1973 och Camp David-avtalen 1978–1979 gav Israel tillbaka hela Sinai till Egypten. Det var ett område tre gånger så stort som dagens Israel, rikt på olja och strategiskt vitalt. Israel evakuerade tusentals bosättare, rev bosättningar och lämnade tillbaka luftbaser och oljefält. Den 25 april 1982 var reträtten komplett. Varför? För att Egypten under Anwar Sadat valde fred istället för evig krigföring. Resultatet? Inga stridigheter sedan dess. Fred fungerar – när den andra sidan faktiskt vill ha den.
Ett land som drivs av en okuvlig expansionistisk ”Stor-Israel”-dröm lämnar inte ifrån sig Sinai för att få fred. Men Israel gjorde just det. Det var priset för att få ett slut på krigstillståndet med Egypten, och freden har sedan bestått i decennier.
Eller Gaza 2005. Ariel Sharon, högerikonen, drog ensidigt ut alla israeliska bosättare och soldater från Gazaremsan. 21 bosättningar revs, över 8 000 judar tvingades flytta. Israel lämnade ett område som kunde ha blivit ett arabiskt Singapore vid Medelhavet. Det skedde inte därför att Israel drömde om mer land, utan trots att man gav upp mark, rev upp egna samhällen och tog en betydande intern politisk kostnad.
Vad hände sen? Hamas tog över, förvandlade det till en raketfabrik och terrorbas. Tusentals raketer har regnat över israeliska civila sedan dess. Israel gav bort territoriet – och fick krig som tack. Påståendet ”om Israel bara lämnar territorium blir det lugnt” stöds alltså inte av erfarenheten från Gaza. Tvärtom är Gaza ett av de tydligaste exemplen på varför Israel tänker i säkerhetszoner snarare än i seminarieretorik.
Libanon
Israel ockuperade en säkerhetszon i södra Libanon efter PLO:s terror från området under 1970- och 80-talen. År 2000 drog sig IDF helt tillbaka till den internationella gränsen, i enlighet med FN-resolution 425.
FN bekräftade att tillbakadragandet var fullständigt. Vad hände? Hizbollah tog över, byggde upp en arsenal och attackerade Israel ändå.
Återigen: om teorin vore att Israel ständigt vill behålla och sluka mer mark, varför lämna södra Libanon? Men det gjorde man. Och även där följde inte något harmoniskt uppvaknande. FN rapporterade efteråt återkommande att Hizbollahs operationer över Blue Line bröt mot ordningen efter det israeliska tillbakadragandet. Problemet var alltså inte att Israel vägrade lämna, utan att tillbakadragandet inte trollade bort aggressionen. Tvärtom.
Judeen/Samaria
Man kan gå ännu längre tillbaka och peka på Oslo-processen. 1994 drogs israeliska styrkor tillbaka från större delen av Gaza och Jeriko. 1995 formaliserade Oslo II överföring av omfattande befogenheter och delad kontroll på ”Västbanken”, med arabiskt självstyre i olika zoner. 1997 genomfördes dessutom omgruppering i Hebron, den före detta kristna staden kan tilläggas, där omkring 80 procent av staden kom under palestinaarabernas kontroll. Allt detta är raka motsatsen till sagan om en linjär, oavbruten expansion. Verkligheten är att Israel i flera steg faktiskt har lämnat territorium, överfört ansvar och accepterat modeller för palestinskt självstyre.
Och så har vi de famösa fredserbjudandena till palestinierna. Vid Camp David 2000 erbjöd Ehud Barak uppemot 91-92 procent av Judeen och Samarien (”Västbanken”) plus hela Gaza, med östra Jerusalem som huvudstad och markbyten. Arafat sa nej (!) och valde istället intifadan med självmordsbombare.
2008 upprepade Ehud Olmert övningen. Han erbjöd Mahmoud Abbas 93–94 procent av Västbanken, markbyten som skulle ge palestinaaraberna territorium motsvarande 100 procent av 1967 års gränser, delad suveränitet över Jerusalem och en lösning på den så kallade flyktingfrågan. Här ser ni hans plan:
Men Abbas sa nej igen. Han ville inte ens förhandla vidare.
Varför? För att det aldrig handlat om mark för araberna. Det handlar om att utplåna Israel. ”Från floden till havet” är inte ett krav på en tvåstatslösning – det är ett krav på en statslösning där judarna är borta.
Den som vill sälja in teorin att Israel egentligen bara vill erövra allt måste förklara varför israeliska regeringar vid flera tillfällen erbjudit just motsatsen.
De som valt fred
Just Egypten och Jordanien är i själva verket de enklaste motexemplen. Egypten fick tillbaka Sinai och har haft fred med Israel sedan 1979. Jordanien skrev fredsavtal 1994. Inget av dessa länder har behövt leva under någon israelisk expansionsoffensiv efter att ha lämnat krigslinjen och accepterat fredliga relationer.
Det säger inte att regionen är okomplicerad eller att konflikter saknas. Men det slår sönder den barnsliga föreställningen att Israels innersta natur alltid är att expandera, oavsett vad grannarna gör. Erfarenheten visar något helt annat: där kriget upphör och fred sluts, där går det att leva sida vid sida.
Men konspirationsteoretikerna bryr sig inte om fakta. De ser judar och ropar ”expansion!” oavsett vad som händer. När Israel drar sig tillbaka är det ”ett trick”. När de försvarar sig är det ”folkmord”. Deras måttstock är inte rättvisa eller säkerhet – den är ren antisemitisk besatthet. Därför kan man aldrig ta dem på allvar. De lever i en parallell verklighet där judar är skyldiga oavsett handling.
Det är inte komplicerat
Och här når man den punkt som många inte vill tala om. Det verkliga mönstret är inte att Israel ”måste expandera”, utan att områden runt Israel gång på gång har använts som baser för angrepp – från södra Libanon, från Gaza, och tidigare genom olika krig där Israels grannar försökt krossa landet militärt. Därför ser Israel territorium genom säkerhetslogik. Man behöver inte hålla med om varje israeliskt beslut för att förstå det. Man behöver bara ha förmågan att se skillnaden mellan säkerhetsdoktrin och låtsasexperter som hetsat upp sig i grupp med andra grottmänniskor på nätet någonstans.
Det mest tröttsamma med ”Stor-Israel”-snacket är till sist inte ens att det är fel, utan att det är så slappt. Det kräver ingen inläsning. Ingen historisk ordning. Ingen respekt för det faktum att Israel redan har lämnat mark flera gånger, ingått fredsavtal, accepterat delningslösningar och erbjudit långtgående kompromisser. Man bara kastar ur sig ett laddat slagord och hoppas att publiken inte kan historien. För den som faktiskt kan historien framstår det mest som ännu ett exempel på hur Mellanösterndebatten förgiftas av människor som tror att en meme är samma sak som kunskap.
Besatta höstsko-högern
Med risk för att göra denna text för lång, vill jag ta upp ett mycket talande exempel på den här högerns totala besatthet – och hur fullständigt bortkopplade från verkligheten de är.
Titta på det här inlägget från en person som driver en obskyr konspirationsteoretisk blogg. Han lägger upp en bild på Benjamin Netanyahu i FN, där Netanyahu håller upp en karta över Mellanöstern med fem grönmarkerade länder. Där påstår han att kartan visar “Stor-Israel”:
Det absurda är att han själv länkar till FN-talet där Netanyahu håller upp kartan. Jag hade hört talet tidigare och visste vad Netanyahu faktiskt sa. Det var inte subtilt. Det var inte dolt. Det var tvärtom mycket tydligt.
Så frågan är: stod Netanyahu i FN och talade om ett “Stor-Israel”? Eller pratade han om något helt annat? Vi behöver inte gissa. Vi kan lyssna på talet själva, exakt vid den sekvens där han håller upp kartan.
Det Netanyahu visar är alltså inte någon karta över “Stor-Israel”. Det är en karta över de arabländer som Israel har slutit fred med, eller är på väg att normalisera relationerna med. Det är en fredskarta, inte en erövringskarta.
Ändå väljer den här personen att sprida motsatsen – trots att hans egen länk direkt motbevisar honom.
Det är just detta som är så fascinerande med den här miljön. Den är så besatt, så ideologiskt förgiftad, att den utan problem kan ljuga rakt ut även när beviset ligger öppet framför alla. Det är som en form av politisk psykos. Om vissa pratade om TDS – Trump Derangement Syndrome – så lider de här människorna snarare av något man skulle kunna kalla JDS: Jew Derangement Syndrome.
Pressa in verkligheten i sin vanföreställning
Och det blir nästan ännu mer avslöjande i den efterföljande diskussionen. När den här JDS-personen får påpekat för sig att videon han själv länkat till motbevisar hans påstående, backar han inte. Han försöker i stället rädda sig genom att skriva att det “tilltänkta Storisrael är delvis överlappande” med kartan Netanyahu visar:
Men hör hur absurt det är. En påhittad karta, som inte används av Israel och som endast överlever i konspirationsteoretikers fantasi, “överlappar delvis” med något annat. Jaha? Och? Det bevisar ingenting. Jag kan rita en karta i dag som “delvis överlappar” med nästan vad som helst. Dagens Frankrike, Polen och Tyskland överlappar delvis med det Nazi-Tysklands ”tredje rike”. Dagens Sverige överlappar delvis med gamla danska territorier. Det säger exakt noll.
Men det avslöjar besattheten. Han vill så desperat att myten om “Stor-Israel” ska vara sann att han försöker pressa in verkligheten i sin färdiga vanföreställning.
Så trots att Netanyahu i talet stolt visar upp fred och normalisering med arabländer, trots att han uttryckligen talar om vad regionen kan bli om fler väljer fred i stället för konflikt, så tomtar såsom han som skrev inlägget ändå dragande med sin myt – därför att de inte söker sanning. De söker bara ännu ett sätt att få utlopp för sin besatthet.
Internets dummaste hörn
Så nej: ”Stor-Israel” är inte en seriös förklaring till konfliktens kärna. Det är ett bekvämt slagträ för konspirationstänkare, aktivister och diverse nätets halvbildade förståsigpåare. Fakta på marken visar något mycket enklare: Israel har gång på gång visat sig berett att lämna territorium när det finns en realistisk möjlighet till fred eller förbättrad säkerhet. Problemet är att tillbakadragande inte automatiskt har mötts av fred, utan ofta av nya attacker. Och då faller den där billiga sagan om att allt egentligen handlar om en judisk plan att erövra kartan. Den hör hemma där den uppstod: i internets mörkaste och dummaste hörn.
Israel vill leva. Grannarna som accepterar det får fred. De som inte gör det får krig. Resten är bara konspirationsteoretiskt skitsnack från folk som aldrig brytt sig om sanningen.
Du kan även se denna ledare på får Youtube-kanal:
