LEDARE • Ryssland är skyldigt till mycket, men inte till allt. Ändå tycks misstankar om rysk inblandning allt oftare räcka för långtgående politiska slutsatser. Nu vill statsminister Ulf Kristersson (M) och migrationsminister Johan Forssell (M) göra det möjligt att neka människor inresa i EU enbart därför att de är ryska medborgare. Samtidigt fortsätter andra, högst påtagliga säkerhetshot att nöta ned det svenska samhället. Det är dags att diskutera både beviskraven och proportionerna i vår säkerhetspolitik.
Det är svårt att tänka sig något mer effektivt sätt att göra en hel befolkning misstänkt än att låta dess nationalitet bli ett tillräckligt skäl för att stänga Europas dörrar. Men också något mer obehagligt. Det är emellertid precis vad statsminister Ulf Kristersson och migrationsminister Johan Forssell nu förespråkar i en debattartikel i Aftonbladet.
Under rubriken ”Gör det omöjligt för ryssar att resa i EU” argumenterar de för att ryska medborgare ska kunna nekas visum enbart med hänvisning till sitt medborgarskap. Motiveringen är det säkerhetspolitiska hot som Ryssland anses utgöra mot Europa. Ministrarna hänvisar till sabotage, spioneri, cyberattacker och andra former av så kallad hybridkrigföring.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
En partikollega i riksdagen. Jan Ericson, skyller nu gatukravallerna i Frankrike på Putin. Det är bekvämt när man låtit invandringen skena och hanterat vänsterextremismen med silkesvantar. Och Ericsons utspel är bara det senaste i en oändlig rad.
Kristersson och Forssell försäkrar att deras förslag inte ska tolkas som att alla ryssar hålls ansvariga för den ryska regimens handlingar. Men vad innebär det annars när människor som inte gjort sig skyldiga till någonting ändå ska drabbas av restriktioner enbart på grund av sitt medborgarskap? Att kalla det ett säkerhetspolitiskt ställningstagande i stället för kollektiv bestraffning förändrar inte realiteten.
Från misstänkta gärningsmän till misstänkliggjorda miljoner
Som ett särskilt tydligt exempel på den ryska faran lyfter Kristersson och Forssell fram det misslyckade drönarattentatet mot flygplatsen Leipzig/Halle i Tyskland i somras. Tyska myndigheter har pekat ut Ryssland som ansvarigt. Två misstänkta personer har identifierats. Den ene är född i Ryssland men har lettiskt pass. Han misstänks ha haft en organiserande roll och uppges ha kopplingar till rysk underrättelsetjänst.
Den andre är en man från Belarus med ryskt pass. Enligt granskningar av Süddeutsche Zeitung, NDR och WDR ska han ha rest in i Tyskland med ett italienskt turistvisum. Utredarna har säkrat DNA-spår och andra fynd som enligt medieuppgifterna knyter de misstänkta till attentatsförsöket.
Det är uppgifter som bör beaktas. Men det finns en avgörande skillnad mellan att identifiera misstänkta gärningsmän med misstänkta kopplingar och att bevisa att en främmande stat har planerat eller beordrat deras handlingar. Det finns skäl att beakta också eventuella motiv till varför denna skillnad nu så sällan görs.
LÄS ÄVEN: Dagerlind: Från valfusk till Putin och Hitler – så försvinner sakfrågan
Den tyska regeringen har inte offentligt redovisat den underrättelsebevisning som ligger bakom utpekandet av Ryssland. Det kan finnas goda skäl att skydda känsliga uppgifter, men allmänheten berövas samtidigt möjligheten att självständigt granska slutsatserna. Att man inte redovisat något kan också bero på att det faktiskt inte finns något substantiellt att redovisa och att det man har snarare skulle försvaga argumentationen i allmänhetens ögon.
EU:s utrikeschef Kaja Kallas har hävdat att attentatsförsöket har ”alla kännetecken på statssponsrad terrorism”. Vilka kännetecken får vi inte veta Och hur skiljer man så tvärsäkert ett attentat som utförts på uppdrag av en stat från ett som genomförts av andra aktörer med liknande metoder och motiv? Hur skiljer man en stats terrorism från en annan? Som politiker kan Kallas ha andra skäl än sakliga sådana för att peka i en viss geografisk riktning.
Ändå använder Sveriges statsminister och migrationsminister attentatsförsöket som ett huvudargument för att begränsa ryska medborgares möjligheter att resa till Europa. Kanske därför att de är samma typ av politiker som Kallas – frivilligt eller tvingade av medlemskap i EU och Nato att göra vissa prioriteringar.
LÄS ÄVEN: AFD-ledaren lovar stoppa stödet till Ukraina: ”De kan inte vinna – det är omöjligt”
Men även om vi accepterar att den ryska staten låg bakom attentatsförsöket följer av det inte att miljontals vanliga ryska medborgare förtjänar att behandlas som potentiella säkerhetshot. Ministrarna har inte visat varför ett generellt medborgarskapsbaserat hinder skulle vara effektivare än riktade kontroller av personer som faktiskt kan utgöra en säkerhetsrisk.
När misstankar får eget liv
Nord Stream-affären borde ha lärt oss något om faran med att alltför snabbt bestämma sig för vem som är skyldig. Efter sprängningarna av gasledningarna hösten 2022 riktades tidigt misstankar mot Ryssland. Det var huvudspåret, och den som reste invändningar mot logiken i att ryssarna skulle sprängt sin egen gasledning möttes mer med misstänkliggöranden att gå Putins ärenden än sakliga motargument.
Nu handlar den konkreta tyska brottsutredningen – det vill säga bortom spekulationer och hypoteser – i stället om ukrainska misstänkta, och åklagare har presenterat uppgifter som även starkt indikerar kopplingar till ukrainska statliga organ. Alla frågor är inte besvarade men utvecklingen illustrerar varför säkerhetspolitiska hypoteser inte ska förvandlas till etablerade sanningar innan bevisning finns på bordet.
Att dra rysskortet har blivit en reflex samtidigt som den som kritiserar fenomenet misstänkliggörs. Några borde ha lärt sig något men går i stället bara vidare till att peka ut Ryssland för nästa händelse, och nästa. Kanske borde de ägna pojken och vargen en tanke.
Än mer talande är de senaste veckornas uppmärksammade misstankar om intrång i finska politikers bostäder. En lampa som lämnats tänd. En toalett som inte spolats. En innerdörr som stått öppen. Ett vägguttag som lossnat och ramlat ned på golvet.
Vardagliga företeelser som normalt skulle kunna förklaras med glömska, felaktiga minnesbilder eller bristfällig montering har i det uppskruvade säkerhetspolitiska klimatet gett upphov till långtgående spekulationer om främmande underrättelsetjänster, mer specifikt rysk sådan. Om det finns en agenda i botten, gynnas den i så fall av sådant här? Eller drar man ett kontraproduktivt löjets skimmer över säkerhetspolitiken?
LÄS ÄVEN: Rysskräcken i skogen: Turisten med karta kan vara spion
Det är förstås möjligt, även om det är en långsökt hypotes, att ryska intrång av karaktären pranks på Putins order verkligen har ägt rum. Men innan man börjar leta efter ryska agenter borde man åtminstone kunna visa att någon obehörig överhuvudtaget faktiskt varit inne i bostaden. Ockhams rakkniv tycks ibland ha försvunnit ur den säkerhetspolitiska verktygslådan.
Putin är inte det ryska folket
Rysslands invasion av Ukraina är ett allvarligt brott mot folkrätten. Den ryska regimen bär det huvudsakliga ansvaret för kriget och det mänskliga lidande det orsakar. Men Ryssland är inte liktydigt med Vladimir Putin. Det ryska folket än mindre.
Det finns miljoner ryssar som aldrig bett om kriget, som av nödvändighet i det tysta motsätter sig regimen eller som bara försöker leva sina liv under omständigheter de själva har begränsade möjligheter att påverka. Andra har dessutom lämnat landet just därför att de inte vill leva under Putins styre. Ska också dessa människor betraktas som säkerhetshot enbart därför att de är ryska medborgare?
Ryssland har gett världen några av dess främsta författare, kompositörer och konstnärer. Tolstoj, Dostojevskij, Tjajkovskij och Bolsjojbaletten tillhör hela mänsklighetens kulturarv. Deras verk blir inte mindre värdefulla därför att dagens ryska regering bedriver ett anfallskrig. Men att att säga detta självklara kan också rendera misstankar om att gå Kremls ärenden. Så upptrissat är tonläget.
Det borde vara höjt över varje rimlig misstanke att kunna uppskatta rysk kultur. Det är också rimligt att kunna försvara vanliga ryssars rätt att inte kollektivt misstänkliggöras och bestraffas, utan att reaktionen blir att man själv misstänks för sympatier med Putin.
Kristersson och Forssell tillfogar sin debattartikel en liten brasklapp om att de inte anser att alla ryssar bär ansvar för regimens agerande. Men i resten av artikeln gör de båda ministrarna ändå detta när de vill att medborgarskapet i sig ska vara ett tillräckligt skäl för att neka inresa. Det är det svårt att se hur de två ståndpunkterna går ihop.
Hoten som redan finns mitt ibland oss
Samtidigt som den politiska debatten allt oftare kretsar kring ryska hybridattacker, misstänkta sabotage och framtida militära hot finns andra allvarliga utifrån härrörande angrepp på det svenska samhället som det inte behöver spekuleras fram. De pågår redan. För fullt. Varje dag. Året om.
Den organiserade helt invandrardominerade gängkriminaliteten har under lång tid skakat Sverige med skjutningar, bombdåd, mord och utpressning. Kriminella invandrarnätverk infiltrerar myndigheter och företag, utnyttjar välfärdssystemen och försöker påverka offentliga beslutsfattare. Islamistisk extremism har orsakat blodiga terrorattacker runt om i Europa och utgör enligt Säpo även i Sverige ett permanent förhöjt säkerhetshot.
LÄS ÄVEN: Händelserna som hotade vår demokrati och säkerhet
Äldre människor utsätts systematiskt för bedrägerier, stölder och övergrepp i omsorgen. Barn och ungdomar rånas och förnedras. Kriminella miljöer rekryterar minderåriga för att utföra grova våldsbrott.
En betydande del av dessa problem har kopplingar till en misslyckad migrations- och integrationspolitik. Invandrare generellt ska inte stämplas som kriminella – lika lite som ryska medborgare generellt ska utmålas som agenter åt Putin. Men vi måste samtidigt få ställa den möjligen obekväma frågan vilken av dessa grupper Sverige har haft störst problem med.
Spekulationer om ryska agenter kan inte tillåtas få skymma fakta om sambanden mellan migration, segregation, kriminalitet och extremism. Eller de senaste misstankarna om organiserad valpåverkan genom otillbörliga påtryckningar, röststyrning och andra överträdelser i framför allt invandrarmiljöer.
Alla sådana uppgifter är inte fullt ut bevisade. Men de dokumenterade fallen är tillräckligt allvarliga för att motivera uppmärksamhet och förstå att här ändå finns ett verkligt problem. Om människor inte kan rösta fritt och utan påtryckningar angrips demokratin vid dess mest grundläggande funktion.
Det är hot som inte kräver någon framtida invasion för att få konsekvenser. De påverkar redan människors trygghet, frihet och tillit till samhällets institutioner. Här och nu.
Var finns proportionerna?
Det är inte så att den här regeringen helt har ignorerat dessa problem. Tvärtom har Tidöregeringen genomfört betydande omläggningar av migrations- och kriminalpolitiken, och på flera områden gått avsevärt längre än tidigare regeringar som kännetecknats av mycket snack på liten verkstad.
Det ska erkännas. Men det ogiltigförklarar inte frågan om proportionerna i den säkerhetspolitiska mobiliseringen. När det gäller Ryssland och Ukraina tycks det finnas en närmast obegränsad beredskap att diskutera nya ekonomiska åtaganden, militära satsningar och långtgående politiska restriktioner.
När det gäller de hot som redan urholkar det svenska samhället är diskussionen om resurser och prioriteringar ofta betydligt mer återhållsam. Sverige har i kontrast avsatt exempellöst stora belopp i militärt och ekonomiskt stöd till Ukraina.
Det finns säkerhetspolitiska argument för det senare. Men det är inte detsamma som att varje ytterligare miljard till kriget i Ukraina automatiskt är den bästa möjliga användningen av svenska skattebetalares pengar ur säkerhetspolitisk synpunkt. Resurser är begränsade. Pengar som används till ett ändamål kan inte samtidigt användas för ett annat.
Det måste därför vara legitimt att diskutera om delar av de mycket omfattande resurser som mobiliseras för Ukraina och Europas yttre säkerhet skulle göra större nytta för att stärka rättsväsendet, bekämpa organiserad brottslighet, skydda välfärdssystemen och återupprätta tryggheten i svenska bostadsområden.
En sådan diskussion ska inte ses som ett uttryck för bristande solidaritet med Ukraina. Vi måste förutsättningslöst få ha en debatt om politiska prioriteringar, om svenska säkerhetsintressen och vilka hot mot vårt land, vår trygghet och vår demokrati som i verkligheten är allvarligast och mest akuta.
Kristerssons dubbla budskap om EU
Samma fråga aktualiseras i diskussionen om EU:s kommande långtidsbudget. EU-kommissionen vill kraftigt öka unionens gemensamma utgifter, bland annat med hänvisning till det försämrade säkerhetsläget, försvarssatsningar och fortsatt stöd till Ukraina.
För Sveriges del har det talats om en mycket betydande ökning av EU-avgiften. Kristersson har markerat att Sverige inte kan acceptera kommissionens budgetförslag.
Det är en hållning som bör ges stöd om svenska skattebetalare ska belastas med allt större kostnader för fel sorts prioriteringar. Men det väcker samtidigt frågor om dubbla budskap från regeringen.
Om det ryska hotet är så omfattande och akut som statsministern beskriver, och om man på allvar tror att Trump övergett Natodoktrinens artikel 5, hur argumenterar man då emot att de europeiska säkerhetspolitiska ambitionerna ska finansieras med en större EU-budget?
Och varför diskuteras inte på EU-nivå med samma kraft behovet av gemensamma europeiska satsningar mot den organiserade brottslighet, islamistiska extremism och samhällsinfiltration som redan utgör allvarliga problem i flera medlemsländer? Sverige är inte det enda eller ens värst drabbade landet av massinvandringens konsekvenser.
EU-parlamentet har nyligen behandlat en resolution om islamistisk infiltration och Muslimska brödraskapets nätverk. De svenska rödgröna parlamentariker som röstade emot fick hård kritik från borgerligt håll. Det visar att ändå det finns en medvetenhet om hotbilden.
Men det borde leda till en bredare och djupare diskussion om hur Europas gemensamma säkerhetsresurser ska fördelas. Nämnda resolution är bara en till egentligen inget konkret förpliktande avsiktsförklaring. Den kommer inte med några aviserade öronmärkta mångmiljardbelopp i en ökad EU-budget.
Säkerhet handlar inte enbart om att skydda gränserna mot en främmande armé. Det handlar också om att förhindra att samhällen bryts ned inifrån av kriminalitet, extremism och korruption som vi naivt släppt över gränsen utan något säkerhetstänk. Men som europeisk politiker gör det förstås mindre ont att peka finger åt Putin än att rannsaka sig själv för de migrationsrelaterade samhällshot man själv varit instrumentell med att skapa.
En säkerhetspolitik måste tåla kritiska frågor
Det är en tröttsam tendens i den säkerhetspolitiska debatten att behandla ifrågasättanden av anklagelser mot Ryssland som något misstänkligt, närmast subversivt. Den som begär bevis i stället för spekulationer för ett påstått ryskt sabotage riskerar att avfärdas som Putinvänlig.
Den som ifrågasätter omfattningen av Ukrainastödet kan anklagas för att gå Kremls ärenden. Får narrativet inte störas av några som helst uppgifter som inte passar in, ens om de är sanna och relevanta?
LÄS ÄVEN: Dagerlind: Reformutrymmet tog inte slut av sig självt – följ pengarna till Ukraina
Den som försvarar vanliga ryska medborgares rätt att inte kollektivt misstänkliggöras kan mötas av misstanken att han eller hon inte tar det ryska hotet på allvar. Det är lite paradoxalt mot bakgrund av att samma röster lika reflexmässigt anklagar den som kritiserar massinvandringen för kollektiv skuldbeläggning av invandrare, muslimer och så vidare.
Den som ifrågasätter om det inte borde hållas någon form av val i Ukraina när Zelenskyj suttit långt över sin mandatperiod och korruptionsskandalerna i hans omedelbara närhet haglar, anklagas också för att gå Kremls intressen. När blev demokratiska val ett hot mot den demokrati i Ukraina som man påstår sig slåss för?
LÄS ÄVEN: Dagerlind: Är demokrati verkligen ett hot mot Ukraina?
Det är en farlig utveckling. En demokrati måste kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt – och utan misstänkliggöranden få diskutera vilken tanke som förtjänar mest uppmärksamhet.
Ryssland kan utgöra ett allvarligt säkerhetspolitiskt hot utan att varje misstänkt sabotage automatiskt är ryskt. Ukraina kan ha rätt att försvara sig mot invasionen utan att varje ekonomiskt eller militärt stödåtagande är höjt över kritik, i synnerhet när uppgifter finns om att så mycket som en tredjedel av stödet hamnar i korrupta ukrainska aktörers fickor i stället för att bistå de ukrainska soldater som offrar och riskerar sina liv vid fronten.
Vanliga ryssar kan ha rätt att behandlas som individer utan att det innebär något som helst försvar för Putin. Framför allt måste det gå att diskutera vilka hot som faktiskt orsakar störst skada på det svenska samhället och hur våra begränsade resurser bäst används för att möta dem.
När stats- och migrationsministern vill göra ryskt medborgarskap till grund för att stänga Europas dörrar borde han därför också kunna svara på varför just denna åtgärd är proportionerlig, hur effektiv den förväntas bli och vilka andra säkerhetsåtgärder som prioriteras ned. I synnerhet borde en migrationsminister kunna avkrävas att kunna göra de här avvägningarna på ett bättre sätt.
Forssell borde kunna svara på varför motsvarande resonemang att helt stänga dörren för personer med andra mer problematiska nationaliteter inte aktualiserats på samma sätt. Tvärtom har vi släppt in sannolikt hundratusentals personer som inte ens kunna styrka sin identitet. En av dessa har i årets val erövrat en riksdagsplats.
För en säkerhetspolitik som låter misstankar ersätta bevis och nationalitet ersätta individuell prövning riskerar att undergräva just de värden den säger sig försvara. Ryssland är skyldigt till mycket. Men inte till allt. Och Europas framtid hotas inte enbart från öster.
