LEDARE • Ju närmare valdagen vi kommer, desto mindre tycks svenska politiker vilja tala om varför vi ska rösta på dem. I stället ägnas allt större kraft åt att förklara varför vi under inga omständigheter får rösta på de andra. Det negativa kampanjande som Sverige en gång betraktade som ett avskräckande amerikanskt fenomen har blivit vardag också här. Demokratin mår sämre av det. Ett valetiskt system med en valetisk nämnd skulle kunna vara lösningen.

Den svenska valrörelsen har mer än stundtals förvandlats till en sandlåda. Misstänkliggöranden, lösryckta citat, halmgubbar och maximalt illvilliga tolkningar av politiska motståndares uttalanden avlöser varandra.

Till det kommer försök att klistra extrema personer och åsikter på hela partier genom mer eller mindre långsökta associationer. Ett parti ska inte längre bara ha fel. Det ska helst vara farligt, suspekt eller moraliskt förkastligt.

LÄS ÄVEN: Dagerlind: SVT ägnar sig åt Greta-washing

I årets valrörelse har särskilt mycket sådant kommit från det rödgröna hållet mot de blågula partierna. Men fenomenet finns även i motsatt riktning och problemet är större än frågan om vem som för tillfället kastar mest skit på vem. Det handlar om vad vi håller på att göra med den demokratiska valrörelsen.

Den amerikanska importen

Begreppet ’negative campaigning’ kommer från USA, där valkampanjer sedan länge till stor del handlar om att göra motståndaren omöjlig snarare än att göra sig själv attraktiv.

Länge tycktes det finnas en bred uppfattning i Sverige om att detta var en sida av amerikansk politik som vi inte borde importera. Ändå har vi gjort just det. Och inte sällan gått ”all in”, för att låna ett annat amerikanskt uttryck.

Metoden är effektiv. Välj den mest ofördelaktiga möjliga tolkningen av vad motståndaren säger. Utelämna reservationerna. Tillskriv honom eller henne motiv han/hon själv inte säger sig ha. Leta upp någon perifer företrädare som uttryckt sig korkat och gör denne representativ för hela partiet.

Och hittar man ett komprometterande material finns det ingen anledning att publicera det i april om det kan sparas till september ett par veckor innan valet. Det sistnämnda har vi också sett exempel på i denna valrörelse.

Politiskt profilerade organisationer gör ”avslöjanden” om sina ideologiska motståndare vid en tidpunkt då genomslaget blir maximalt skadligt för den som drabbas. Traditionella medier hakar på och inom något dygn kan en berättelse dominera nyhetsflödet och skymma den viktiga sakpolitiken.

Avslöjanden kan självfallet vara journalistiskt relevanta. Men ibland är tajmingen minst lika intressant att granska som innehållet. Den är också oftare än inte numera en del av det negativa kampanjandet.

Mer information – sämre informerade väljare

Problemet är inte främst att tonen blir otrevlig. Politik har aldrig varit någon tebjudning och ska inte vara det heller. Det stora problemet är i stället att det negativa kampanjandet gör valrörelsen till motsatsen till vad den bör vara – i stället för att hjälpa väljarna att fatta ett så informerat beslut som möjligt på valdagen, förvirrar och vilseleder man dem. och gör dem desillusionerade

Problemet är inte främst att tonen blir otrevlig. Politik har aldrig varit någon tebjudning och ska inte vara det heller. Det stora problemet är i stället att det negativa kampanjandet gör valrörelsen till motsatsen till vad den bör vara – i stället för att hjälpa väljarna att fatta ett så informerat beslut som möjligt på valdagen, förvirrar och vilseleder man dem.

Den låga nivån riskerar också att undergräva förtroendet för hela det demokratiska systemet och dess företrädare. Om Socialdemokraterna ska förklara Sverigedemokraternas politik finns ett uppenbart incitament att beskriva den så ofördelaktigt som möjligt, och den ena lågvattenmärket efter dt andra passeras. Detsamma gäller förstås när SD beskriver S.

Ingen märkesbilhandlare skulle få uppdraget att neutralt presentera konkurrentens modell. Ändå ägnar vi en stor del av valrörelsen åt motsvarande övning. Om jag vill veta vad Socialdemokraterna tänker göra bör jag i första hand lyssna på Socialdemokraterna. Vill jag veta vad Sverigedemokraterna står för bör jag lyssna på Sverigedemokraterna. Inte tvärtom.

Sedan ska journalister, politiska motståndare och andra självklart kunna granska förslagen, räkna på dem, påvisa motsägelser och ställa besvärliga frågor. Men det är något annat än att vulgarisera och brutalisera den politiska analysen, konstruera en dummare eller otäckare version av motståndarens politik och sedan argumentera mot den.

Vi har nu fått den paradoxala situationen att väljaren bombarderas med mer politik än någonsin, men blir sämre i stället för bättre informerad. Och informerade väljare är demokratins grundbult.

Om partierna bara fick prata om sig själva

Man kan därför leka med en radikal tanke. Tänk om ’negative campaigning’ förbjöds under valrörelsens sista två månader. Inga annonser om hur hemskt Sverige blir om motståndaren vinner. Inga kampanjfilmer som förklarar vad ett annat parti ”egentligen” vill. Inga presskonferenser vars enda syfte är att misstänkliggöra konkurrenterna.

Bara säga vad man själv vill göra. Berätta vilka skatter det egna partiet vill ha. Vilken migrationspolitik man vill föra. Hur man vill bekämpa brottsligheten. Hur mycket pengar partiet vill lägga på vården, försvaret och skolan och varifrån pengarna ska tas.

För många av dagens kampanjstrateger skulle det förmodligen kännas som att gå in i en boxningsring med händerna bakbundna. För väljarna kunde det tvärtom kännas som att för första gången på länge faktiskt få veta vad partierna själva vill.

Staten ska inte vara åsiktspolis

Ett sådant förbud går förstås knappast att genomföra – och bör förmodligen inte heller genomföras. Sverige har stark yttrande- och tryckfrihet av goda skäl. Staten ska inte inrätta en myndighet som under en valrörelse avgör vilken kritik av regeringen eller oppositionen som får framföras.

Dessutom är politisk kritik en nödvändig del av demokratin. En opposition som inte får kritisera regeringen är ingen opposition. En ledarsida som inte får kritisera partier och politiker är ingen ledarsida. Men mellan statlig censur och dagens verbala vilda västern finns ett ganska stort område.

Svenska medier har sedan länge ett frivilligt medieetiskt system. Det bygger inte på att staten förbjuder dålig journalistik utan på att seriösa medier gemensamt accepterar vissa spelregler och låter sig granskas när de bryter mot dem. Självsanering brukar det kallas. Varför skulle politiken inte kunna göra något liknande?

Ett valetiskt system med en valetisk nämnd

Riksdagspartierna skulle kunna enas om en frivillig valrörelsekod och inrätta ett fristående granskningsorgan. Vi kan kalla det för ett valetiskt system och en valetisk nämnd.

Den skulle inte avgöra vilken politik som är rätt eller fel. Däremot skulle den kunna pröva exempelvis medvetet missvisande återgivningar av motståndares förslag, manipulerade citat, uppenbara halmgubbar och kampanjmaterial där ett parti tillskrivs ståndpunkter det inte har.

Prövningen måste gå snabbt. Ett utslag tre månader efter valet är meningslöst. Och de som sitter i nämnden behöver förstås vara personer höjda över varje misstanke.

Den som fälls skulle inte straffas av staten. I stället skulle den som anslutit sig till systemet förbinda sig att publicera klandret lika tydligt som det ursprungliga kampanjbudskapet.

”Detta inslag har fällts av Valetiska nämnden för en missvisande beskrivning av en politisk motståndares ståndpunkt.” Det skulle sannolikt svida betydligt mer tio dagar före ett val än några tusenlappar i böter.

Och den som inte vill ansluta sig slipper. Men får då också förklara för väljarna varför just det egna partiet inte vill förbinda sig att återge sina politiska motståndare hederligt.

Särskilda tidpunkter kräver särskilt ansvar

Tanken att demokratin kan behöva särskilda etiska spelregler alldeles inför ett val är inte främmande. I flera demokratier finns exempelvis begränsningar för publicering av opinionsundersökningar en tid före valdagen. Opinionsundersökningar är osäkra men höga och låga siffror har en tendens att bli självförverkligande.

Ett frivilligt etiskt regelverk för politiska kampanjer vore mindre ingripande. Ingen förbjuds att tala och staten bestämmer inte vad som är sant. Men de aktörer som gör anspråk på att förvalta vår demokrati förbinder sig att hålla en viss miniminivå när demokratin är som känsligast. Det är egentligen inte något särskilt radikalt krav.

Två månader utan sandlådan

Politisk konflikt skulle inte försvinna. Ideologiska skillnader skulle inte döljas. Men kanske skulle vuxna människor som aspirerar på att styra ett land åtminstone behöva lämna sandlådan, politikerföraktet minska och väljarna kunna lita på att informationen kommer från den rätta avsändaren

Två månader vart fjärde år där våra politiker berättar varför vi ska rösta på dem i stället för varför vi ska avsky de andra. Det vore inte mindre demokrati. Det kunde vara början på en bättre.