LEDARE • Debatten om kemisk kastrering av pedofiler har återigen tagit fart. Flera riksdagspartier vill också koppla behandlingen till villkorlig frigivning. Men de politiska utspelen återspeglar en riskabel förenkling – tron att medicinering kan ersätta inlåsning, kontroll och ett tydligt fokus på brottsoffren.

Diskussionen om kemisk kastrering är inte ny, men har fått ny aktualitet efter medial uppmärksamhet kring sexuella övergrepp mot barn. Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har länge lyft frågan, och nu ansluter även Socialdemokraterna till linjen att behandlingen kan kopplas till villkorlig frigivning.

Samtidigt går Sverigedemokraterna längre än övriga partier. De vill i grunden begränsa eller helt avskaffa möjligheten till frigivning för denna grupp och i stället införa säkerhetsförvaring på obestämd tid. Det är en hållning som tar fasta på det centrala faktum som ofta tonas ned i debatten: den höga återfallsrisken och den allvarliga skada dessa brott orsakar.

LÄS ÄVEN: Pappa Johan, 50, berättar: Jag varnade för Ekeröpedofilen ”Vilma” – dömdes att betala 20 000

Andra partier är mer otydliga eller tysta. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har i stor utsträckning undvikit att ta tydlig ställning i frågan, eller betonat rehabilitering och rättssäkerhet för förövarna på ett sätt som tenderar att tappa bort brottsofferperspektivet.

I den politiska diskussionen lyfts kemisk kastrering fram som en lösning – en quick fix – där det endast borde diskuteras som ett komplement, en extra säkerhetsåtgärd ovanpå, inte i stället för något annat och inte förenat med några belöningar för brottslingen.

Vad kemisk kastrering är – och inte är

Kemisk kastrering innebär att testosteronnivåerna sänks till så kallad kastrationsnivå genom läkemedel. Syftet är att dämpa sexualdriften.

Men till skillnad från kirurgisk kastrering är detta inte ett permanent ingrepp. Behandlingen kräver kontinuerlig medicinering – tabletter eller regelbundna injektioner, oftast båda. Effekten upphör om behandlingen avbryts.

Redan här uppstår en uppenbar risk. Hur säkerställer man att behandlingen faktiskt följs över tid? Om kontrollen brister är skyddet illusoriskt. Faran blir större och vaksamheten mindre om vi invaggas i en falsk trygghet om att vi förvandlat vargen till ett lamm.

Dessutom – och det här är viktigt – fungerar behandlingen långt ifrån på alla. Erfarenheter från bland annat prostatacancerbehandling visar att sexlusten inte alltid försvinner. För et inte oansenligt antal behandlade kvarstår den helt eller delvis.

Det innebär att en person kan framstå som ”behandlad” utan att den underliggande drivkraften försvunnit. För pedofilen finns incitament att förtiga detta.

Man ska också ha klart för sig att de mediciner vi talar om i sammanhanget är dyra, somliga mycket dyra – tiotusentals kronor för en månads behandling. Det är pengar som tas från skattebetalarna när behandlingen omfattas av högkostnadsskyddet.

Sexualbrott handlar om mer än sex

En avgörande invändning som ofta förbises är att sexuella övergrepp inte enbart handlar om sexualdrift. De rymmer också element av makt, kontroll, dominans, spänning och gränsöverskridande. Dessa behov och drivkrafter påverkas inte på samma sätt av sänkt testosteron.

Att reducera problemet till en biologisk drift riskerar därför att missa kärnan i beteendet. En person som drivs av makt- och kontrollbehov eller aggressiva impulser kan i praktiken fortsätta vara farlig – även med dämpad libido.

Farlig kombination med strafflindring

I den politiska diskussionen kopplas kemisk kastrering allt oftare till villkorlig frigivning. Det innebär i praktiken att behandling blir en biljett ut ur fängelset.

Det skapar starka incitament att ”spela med”. Den dömde har allt att vinna på att framstå som behandlingsbar och samarbetsvillig – oavsett faktisk effekt.

LÄS ÄVEN: Knarkdömd trans-pedofil vill sitta på kvinnofängelse

Det finns redan exempel där dömda gärningsmän beskrivit behandlingen som positiv, för att strax efteråt återfalla i brott. Den typen av utsagor bör mötas med betydande skepsis.

När strafflindring kopplas till behandling flyttas fokus från brott och ansvar till terapi och anpassning. Det riskerar att urholka rättsmedvetandet och förbise brottsoffrens upplevelse av upprättelse.

Övertro på rehabilitering

En bärande idé i svensk kriminalpolitik är att brottslingar kan rehabiliteras. Den präglar även synen på sexualbrott.

Kriminalvården och delar av den psykologiska professionen lyfter behandlingsprogram och relativt låga återfallstal. Samtidigt finns det starka skäl att ifrågasätta korrektheten och hederligheten dessa siffror.

Mörkertalen är stora. Många brott anmäls aldrig. Återfall kan därför underskattas kraftigt. Dessutom finns incitament för både behandlare och klienter att visa goda resultat – att ljuga i klartext. De som utvecklat behandlingsprogrammen har en akademisk prestige att bevaka. Ett ekonomiskt incitament finns också i att tjänsterna säljs till kriminalvården.

Att betrakta pedofili som en behandlingsbar sjukdom riskerar också att flytta fokus från förövare till ”patient”. Det skapar en berättelse där gärningsmannen blir någon man ska tycka synd om – snarare än någon som bär fullt ansvar för sina handlingar. Det är ett synsätt som är både vetenskapligt tveksamt och moraliskt problematiskt.

En läggning – inte en behandlingsbar sjukdom

Pedofili framställs ofta som en behandlingsbar psykisk störning. Men mycket talar för att det i stället rör sig om en sexuellt präglad läggning som etableras tidigt i livet och därefter är svår eller omöjlig att förändra.

Möjliga förklaringar till hur den uppstår kan vara att individen själv utsatts för övergrepp och präglats till att uppfatta detta som normalt, eller att negativa erfarenheter i puberteten skapar en oförmåga eller rädsla inför jämbördiga vuxna relationer. I båda fallen kan en avvikande sexuell orientering utvecklas – men det innebär inte att den senare går att “behandla bort”.

Historien ger skäl till eftertanke. Homosexualitet betraktades länge som en sjukdom som skulle botas, något vi i dag vet var fel och mer grundat i värderingar än vetenskap. Den moderna synen är i stället att sexuella läggningar är djupt rotade och i praktiken irreversibla.

Att samtidigt hävda att pedofili – som också rör sexuell orientering – är botbar framstår därför som inkonsekvent. Denna inkonsekvens tycks i hög grad vara ideologiskt, snarare än vetenskapligt, betingad. Om läggningen i grunden är lika stabil som andra sexuella preferenser faller också föreställningen om effektiv rehabilitering – och därmed mycket av argumentationen för att ersätta kontroll och inlåsning med behandling. I vart fall sådan som har en aura av kristen helande handpåläggning. Terapi som syftar till att bygga upp spärrar mot att gå från tanke till handling kan eventuellt däremot vara effektiv, men inget man kan sätta stor tillit till.

Ett brott som inte kan jämställas med andra

Sexuella övergrepp mot barn tillhör de mest allvarliga brott som finns. De orsakar djupa och ofta livslånga trauman hos brottsoffren.

Det allmänna rättsmedvetandet accepterar inte utan vidare att gärningsmän ”sonat sitt brott” bara genom avtjänat straff – och än mindre genom en medicinsk behandling, i synnerhet inte i kombination med straffrabatter.

Här skiljer sig dessa brott från många andra. Förövaren har förstört något oåterkalleligt. Det ställer högre krav på skydd för samhället – inte lägre. Tröskeln för förlåtelse är också högre eller till och med oöverstiglig, inte bara hos drabbade och anhöriga, utan hos oss alla.

Avtjänat straff eller inte. Rehabiliterad eller inte. Kemiskt kastrerad eller inte. Den som våldfört sig på barn är inte en person vi vill ha något att göra med. Någonsin. Inte en person vi vill se och konfronteras med i vår vardag, på jobbet. Inte någonstans.

Vad som riskerar att trängas undan

Den kanske största faran med övertro på kemisk kastrering är vad som riskerar att trängas undan. Om behandlingen ses som en lösning minskar trycket på andra åtgärder – långvarig eller livslång inlåsning, elektronisk övervakning, vistelseförbud i miljöer där barn finns, offentliga register över dömda förövare och särskilda boendeformer utanför det öppna samhället.

LÄS ÄVEN: Här är Centerpartiets ALLA pedofilskandaler

Det är åtgärder som direkt minskar risken för nya brott – oberoende av individens vilja eller behandlingsresultat. Att tro att man kan ersätta dessa med medicinering är naivt på ett direkt farligt sätt.

Brottsofferperspektivet det enda relevanta

I grunden handlar frågan om perspektiv. Ska utgångspunkten vara gärningsmannens möjlighet till rehabilitering – eller barnens rätt till skydd och upprättelse?

När debatten domineras av behandlingsoptimism, expertutlåtanden och berättelser från förövare själva, riskerar brottsoffren att hamna i skymundan till förmån för det daltande med förövare som länge kännetecknat den svenska kriminalvården. Det är en utveckling som måste brytas – allmänt men särskilt för den typ av brottslingar vi här pratar om.

Ett komplement – inte en lösning

Kemisk kastrering kan i vissa fall vara ett komplement. Men den är varken tillräcklig eller tillförlitlig som huvudåtgärd. Att bygga kriminalpolitiken på en sådan föreställning är att spela ett högt spel med barns säkerhet.

I den utsträckning den används ska fokuset också vara på brottsoffren, inte på att befria gärningsmannen från ett ångestskapande sexuellt begär. Inte heller för att han ska slippa ut ur fängelse tidigare än annars.

Det krävs i stället en mer realistisk och restriktiv hållning – tydliga straff, långvarig kontroll och en konsekvent prioritering av samhällets skyddsintresse och upprättelse för brottsoffren.

Allt annat är en farlig övertro.

LÄS ÄVEN: KD vill kastrera våldtäktsmän – vad händer när domarna är felaktiga?