LEDARE • Är en svenskfödd islamistisk terrorist mindre svensk än en mörkhyad adopterad officer som spelar nyckelharpa? Med den tillspetsade jämförelsen vill Sverigedemokraternas chefsideolog Mattias Karlsson visa varför kulturnationalismen är överlägsen etnonationalismen. Men hans resonemang väcker fler frågor än det besvarar. Ett folk är inte bara en samling individer som uppför sig på ett visst sätt. Det är också en historisk gemenskap där härkomst, identitet och kontinuitet har betydelse. Och den obekväma frågan om vad som händer när denna gemenskap förändras i grunden försvinner inte genom att man ställer två extrema människoöden mot varandra och svamlar om nyckelharpor.

Sverigedemokraternas ideologiska nestor Mattias Karlsson har gett sig in i den infekterade debatten om svenskhet, etnicitet och nationalism. På X skriver han:

”Etnonationalism, i sin renodlade form, innebär att man borde se en ljushyad man med svensk släkthistoria som talar rinkebysvenska, är islamist, ansluter sig till IS och dödar kristna, som mer svensk än en mörkhyad, adopterad kille som talar värmländska, tjänstgör som officer i den svenska armén och ägnar sin fritid åt att spela nyckelharpa och engagera sig i hembygdsföreningen.”

Karlsson fortsätter med att förklara att den kulturnationalism som Sverigedemokraterna företräder hävdar motsatsen. Sedan överlåter han åt läsaren att avgöra vilken nationalism som är rimligast och har bäst förutsättningar att vinna väljarnas gehör.

Det är skickligt som retoriskt grepp. Vem vill försvara en islamistisk terrorist framför en fosterlandsälskande officer? Men det är också ett bekvämt sätt att slippa diskutera den verkliga frågan.

Karlsson väljer två individer som är varandras absoluta motsatser. Den ene har svensk härkomst men har förkastat nästan allt som förknippas med svensk kultur och samhällsgemenskap. Den andre saknar svensk biologisk härkomst men har tillägnat sig svensk kultur, språk och nationell lojalitet.

LÄS ÄVEN: Dagerlind: Begrav inte svenskarnas rätt att vara ett folk

Sedan låter Karlsson jämförelsen avgöra vilken nationsuppfattning som är mest rimlig. Problemet är att han blandar ihop flera olika saker.

Att vara etnisk svensk är inte detsamma som att vara en god svensk medborgare. Att tillhöra en nation är inte heller detsamma som att vara en god människa.

En svensk kan vara landsförrädare, terrorist eller mördare utan att hans släkthistoria därmed upphör att existera. En människa med utländsk härkomst kan samtidigt vara en föredömlig svensk medborgare, en patriot och en tillgång för landet. Det ena utesluter inte det andra.

Karlsson har naturligtvis rätt i att det finns radikala etnonationalister som gör biologisk härkomst till ett absolut kriterium för nationell tillhörighet. Men det är inte den enda möjliga uppfattningen om etnicitetens betydelse och inte den hederligaste att hålla fram som förment representativ.

Mellan föreställningen att svenskheten sitter i blodet och föreställningen att den helt kan förvärvas genom ett visst beteende finns ett stort område som Karlsson väljer att inte undersöka. Det är där den intressanta diskussionen finns.

Ett folk är inte ett medborgarregister

Vi kan börja med själva ordet nation. Det kommer från latinets natio, besläktat med nasci, att födas. Ursprungligen fanns alltså en tydlig koppling mellan nation, födelse och härkomst.

Med tiden har begreppet fått flera betydelser. I modern politisk teori skiljer man ofta mellan den etniska nationen och medborgarnationen. Den förra betonar historiskt ursprung, språk, kultur och gemensam identitet. Den senare utgår framför allt från medborgarskap, politiska institutioner och gemensamma rättigheter och skyldigheter.

Verklighetens nationer är sällan renodlade exempel på det ena eller det andra. Sverige är inget undantag. Vi har en svensk stat med svenska medborgare. Men vi har också en historisk svensk nation som existerade långt innan dagens medborgarskapslagstiftning, personnummer och passmyndigheter.

Dessutom erkänner vi att det inom den svenska staten finns andra historiska folkidentiteter. Samerna är det tydligaste exemplet. De betraktas som ett eget folk och urfolk, med en historia, kultur, språk och identitet som inte upphör därför att de också är svenska medborgare.

Man talar om den samiska nationen i ordet mer ursprungliga betydelse. Men om vi kan erkänna samerna som ett historiskt folk, varför skulle det vara principiellt omöjligt att tala om etniska svenskar som ett historiskt folk? För att skilja ut den samiska nationen måste man rimligen erkänna att det finns en svensk nation av motsvarande slag att skilja sig ifrån.

Frågan blir särskilt intressant eftersom den samiska identiteten i vissa rättsliga sammanhang också har en koppling till tidigare generationer. Enligt sametingslagen krävs för att omfattas av lagens definition bland annat att man själv anser sig vara same och kan göra sannolikt att man själv, en förälder eller en far- eller morförälder haft samiska som språk i hemmet. Alternativt kan en förälders tidigare upptagning i Sametingets röstlängd ligga till grund för tillhörigheten.

Det är inte ett absolut krav på biologisk renhet eller DNA-test. Men det tangerar detta genom att det finns ett erkännande av att historisk och familjemässig kontinuitet har betydelse för en folkidentitet.

Samernas särskilda ställning som urfolk har naturligtvis sin egen rättsliga och historiska grund. Den kan inte utan vidare överföras till den svenska majoritetsbefolkningen. Men exemplet visar att härkomst och kontinuitet inte är främmande begrepp i svensk rätt och politik. Samer har på etnisk grund där den biologiska komponenten betonas tämligen starkt tillerkänts särrättigheter som stänger ute andra svenska medborgare.

Vi accepterar alltså att ett folk kan vara något mer än summan av de människor som för tillfället bor inom ett visst geografiskt område. Varför skulle det vara annorlunda när vi talar om svenskarna? Den samiska etniska nationen sträcker sig över flera stater. Så gör också exempelvis den kurdiska nationen där det inte heller anses fult att tala om etnicitet med betoning på härkomst.

Etnicitet är mer än hudfärg – men hudfärgen är inte osynlig

Karlssons första exempel är en ljushyad man med svensk släkthistoria. Hans andra är en mörkhyad adopterad man. Redan där har han snävat in diskussionen.

Etnicitet är inte synonymt med hudfärg. Den omfattar bland annat gemensam historia, språk, kultur, traditioner, sociala normer, kollektiva erfarenheter och föreställningar om gemensamt ursprung. Men härkomst är också en komponent.

Det svenska folket har vuxit fram genom en lång historisk process. Människor har levt i Norden sedan inlandsisen drog sig tillbaka. Befolkningen har delvis förändrats genom migration, blandning och kulturell utveckling, men under långa perioder har det också funnits en betydande kontinuitet.

De människor som under århundradena kom att identifiera sig som svenskar utvecklade en gemensam historia, ett språk och en kultur. De delade också i betydande utsträckning släkthistoria. Det är inte någon rasbiologisk teori. Det är en faktabeskrivning av hur historiska folkbildningar kan uppstå och hur evolutionen arbetar för att anpassa människan för störst överlevnadspotential på den plats man har slagit sig ned.

Människans långa evolutionära historia har bidragit till att befolkningar i olika delar av världen fått delvis olika utseendemässiga kännetecken. Skillnader i bland annat hudpigmentering har en biologisk historia. Men biologiska skillnader och etniska identiteter är inte samma sak. Den förstnämnda är en del av den senare som därutöver formas av historia, språk, samhälle och människors egna föreställningar om tillhörighet.

Det innebär emellertid inte att utseendet saknar betydelse för hur människor uppfattar sig själva och andra. Vi känner igen människor genom deras ansikten. Vi uppfattar familjelikheter. Vi lägger märke till sådant som kan signalera geografiskt ursprung och släktskap. Det vore märkligt, felaktigt och en politiskt korrekt lögn att hävda att dessa iakttagelser är betydelselösa för människors identitet.

Samtidigt måste vi skilja mellan att konstatera att människor kan uppleva samhörighet genom gemensamt utseende och att tvärsäkert hävda att denna samhörighet är genetiskt förutbestämd även om vi bör räkna med att den är det till viss del. Det räcker dock att konstatera det första som en mänsklig erfarenhet som förtjänar att tas på allvar. Det andra är ett betydligt mer långtgående vetenskapligt påstående som kan vara intressant beroende på sammanhang.

Att är viktigare än varför så länge vi slipper anklagelserna om att det kan reduceras till rasistiska föreställningar. I den politiska debatten behandlas ibland redan det första som något moraliskt misstänkt. Som om människor vore skyldiga att vara fullständigt likgiltiga inför alla förändringar av den befolkning och den miljö där de själva och deras förfäder levt.

Det obekväma får också finnas

Här kommer vi till något som Karlssons konstruerade exempel helt förbigår. Människor har inte bara rationella och medvetet valda identiteter. Vi bär också på känslor av hemhörighet, igenkänning och samhörighet som kan vara svåra att formulera och ännu svårare att förändra genom politiska beslut.

En svensk som vuxit upp i ett samhälle där nästan alla talade svenska, delade liknande kulturella referenser och hade familjerötter i Sverige sedan generationer kan uppleva en djup oro och otrygghet när den omgivningen på kort tid förändras till en helt annan.

Det behöver inte tolkas som förakt för människor som kommer från andra delar av världen. Personen kan uppskatta enskilda invandrare, ha vänner med utländsk bakgrund och samtidigt sakna den tidigare känslan av hemhörighet i ett Sverige där det inte längre handlar om sådana enskildheter. Ett land som på mindre än 50 år gått från näst intill etniskt homogent, också beträffande härkomst, nu har ett inslag av migranter på 25–30 procent på nationell nivå, städer där invandrare utgör en majoritet och hundratals bostadsområden där etniska svenskar knappt står att finna.

I ett Sverige som inte ligger mer än en handfull decennier in i framtiden kan människor med månggenerationell svensk härkomst utgöra en minoritet och majoriteten ha sina närtida rötter i Afrika eller Mellanöstern. Efter ytterligare några decennier har den svenska minoriteten krympt till så liten att dess inflytande över Sverige är marginellt och dess själva existens hotas.

Anta att samtliga MENA-migranter talar bra svenska, följer svensk lag, försörjer sig själva och omfattar de värderingar som Karlsson förknippar med svenskhet. Skulle den demografiska förändringen då sakna betydelse för hur människor upplever landet? Det är inte självklart, inte ens sannolikt. De flesta etniska svenskar skulle uppleva att något väsentligt förändrats. Några skulle intala sig själva att det var oviktigt eftersom det är den påbjudna åsikten. En handfull skulle på allvar se det som något positivt.

LÄS ÄVEN: Dagerlind: Jag vet vad det innebär att göra Sverige till Sverige igen – men gör SD?

En upplevelse grundad på etnisk samhörighet där komponenten härkomst också har betydelse kan inte avfärdas som inbillning eller skambeläggas som rasism enbart därför att den inte passar in i en viss politisk nationsuppfattning. Det är farligt att förväxla hur människan bör vara med hur hon faktiskt är.

Och den hon är förefaller vara en som kan utveckla nya gemenskaper över tidigare etniska och kulturella gränser – men till en viss gräns. Marginell invandring ja. Massinvandring nej.

Bortsett från att ingen assimilering kan ske till svenskheten i ett Sverige där svenskar inte är den självklara och dominerande majoriteten, händer också andra saker när samhällen genomgår mycket omfattande förändringar på kort tid. Saker som inte platsar i den skolade politiska debatten.

Svenskar som vill leva i ett svenskt Sverige, inte bara kulturellt utan också i etnicitetens alla aspekter. Svenskar som känner sig otrygga inte bara med gängkriminalitet, åldringsbedrägerier, förnedringsrån, islamism och rasismanklagelser från dem man generöst gett en fristad i Sverige, utan också på ett mer grundläggande etniskt plan.

Samhällsutvecklingen går snabbare än människan

Människan är inte enbart en rationell varelse som väljer sina lojaliteter efter att ha studerat olika politiska principprogram. Vi har under mycket lång tid levt i grupper, familjer och samhällen där tillhörighet och samarbete varit avgörande för överlevnaden och hårdkodats i oss som nedärvt.

Det finns forskning om människors benägenhet att identifiera sig med den egna gruppen och att under vissa omständigheter favorisera den framför andra. Sådana grupper behöver inte vara biologiskt definierade men kan vara det. Människor kan utveckla stark grupplojalitet kring språk, religion, politiska uppfattningar, hemorter och till och med tämligen godtyckliga grupptillhörigheter. Men att samlas kring etnicitet med betoning på härkomst är också vanligt.

Aggression, konkurrens, rädsla och grupplojalitet är inte uppfinningar från den moderna nationalstatens tid. De har följt människan genom historien och gett evolutionära fördelar. Vi har också utvecklat förmågan att samarbeta med främlingar, skapa institutioner och utvidga våra gemenskaper långt bortom familjen och den närmaste gruppen.

Civilisationens historia handlar i betydande utsträckning om att hantera dessa motstridiga mänskliga förutsättningar. Men civilisation är ett relativt modernt påfund. De äldre instinkterna är äldre och sitter djupare.

Vi ska inte bejaka varje impuls som kan ha evolutionära rötter. Det vore ett primitivt sätt att organisera ett modernt samhälle. Men vi gör heller inte människan lättare att förstå genom att förneka att sådana impulser existerar eller stigmatisera dem som i varje sammanhang otillåtna.

Den amerikanska fängelsemiljön erbjuder ett illustrativt exempel på hur starka etniska och rasifierade grupptillhörigheter kan bli under extrema omständigheter. I många fängelser har fångar organiserat sig i grupper med utgångspunkt i kategorier som vita, svarta och latinamerikaner. Det finns miljöer där sådana skiljelinjer starkt påverkar vem man umgås med, vem man söker skydd hos och vem man förväntas vara lojal mot.

Fängelsernas särskilda maktstrukturer och gängens informella regler spelar naturligtvis in. Men det förändrar inte att etnisk och rasifierad grupptillhörighet där kan få en mycket påtaglig betydelse. Exakt vad detta säger om människans natur kan diskuteras. Det intressanta är att fenomenet existerar även i ett modernt samhälle som under lång tid försökt motverka sådana skiljelinjer.

Vi kan önska oss en värld där människor inte fäster någon vikt vid sina medmänniskors utseende eller ursprung. Men vi kan inte utgå från att människor redan fungerar så. Och vi bör inte förväxla den moraliska ambitionen att behandla människor lika med det empiriska påståendet att härkomst aldrig spelar någon roll för hur människor uppfattar gemenskap.

En adopterad officer med nyckelharpa löser inte problemet

Låt oss återvända till Karlssons adopterade officer. Anta att han kom till Sverige som spädbarn, växte upp hos svenska föräldrar i Värmland, lärde sig svenska som modersmål och aldrig upplevde något annat land som sitt hemland.

Varför skulle han inte kunna känna sig svensk? Och varför skulle hans svenska landsmän inte kunna uppfatta honom som svensk även om han inte ser traditionellt svensk ut?

Men det finns ytterligare en dimension. Människor som adopterats från andra delar av världen kan ibland uppleva ett behov av att söka sina biologiska rötter, trots att de vuxit upp i en annan kultur och identifierar sig med den. Den som vill förstå detta behöver bara betrakta intresset för släktforskning.

Eller ta det populära tv-programmet Allt för Sverige, där amerikaner med svenska förfäder söker sig tillbaka till ett land som de själva oftast aldrig tidigare besökt. De talar ibland men oftast inte svenska. De har vuxit upp i ett annat samhälle och formats av en annan kultur. Ändå kan mötet med förfädernas hembygd väcka starka känslor. Många gråter öppet när de kommer till den bygd där deras svenska förfäder levde innan de emigrerade till Amerika och får höra deras levnadshistoria.

Varifrån kommer dessa känslor? Knappast från ett svenskt medborgarskap som de aldrig haft. Inte heller från att de lärt sig spela nyckelharpa även om några av dem vårdat sitt kulturella svenska arv över generationerna. Det handlar om släkthistoria, föreställningar om ursprung och en upplevelse av kontinuitet mellan generationer. Sådana känslor behöver inte göra någon mer svensk än någon annan. Men de visar ändå att härkomst inte kan avfärdas som en betydelselös detalj.

Assimilation kräver något att assimileras in i

Karlssons exempel har ytterligare en svaghet. Han jämför ett adopterat barn som växer upp i en svensk familj med en person som övergett sin svenska kulturella tillhörighet. Den jämförelsen säger ingenting om förutsättningarna för assimilation i ett samhälle med omfattande invandring.

Ett barn som adopteras till en svensk familj får från första början tillgång till det svenska språket, svenska kulturella referenser och en social miljö där svenskheten är självklar. En vuxen människa som flyttar till Sverige har däremot redan formats av sitt tidigare samhälle. Hon har ett annat modersmål, andra religiösa föreställningar, andra sociala normer och en stark känslomässig anknytning till sitt ursprungsland.

Hon behöver inte vara helt oförmögen att bli en del av Sverige. Men det är något helt annat än att bli adopterad som nyfödd. Vi kan inte förvänta oss att en vuxen migrant byter ut allt hon varit innan hon kom till Sverige.

Hur svensk hon blir påverkas också i hög grad av vilken miljö hon kommer till. Om en invandrare bosätter sig i ett område där nästan alla talar svenska och där den svenska majoritetskulturen är självklar, finns goda förutsättningar för att denna kultur ska få stort inflytande.

LÄS ÄVEN: Dagerlind: När svenskheten görs moraliskt misstänkt

Om samma person bosätter sig i ett område där de flesta invånarna har ursprung i andra länder, där andra språk dominerar och där kontakten med den svenska majoritetskulturen är begränsad, blir förutsättningarna avsevärt sämre.

I sådana områden kan vi tvärtom se en omvänd effekt på de få etniska svenskar om bor kvar där. Barn med månggenerationell svensk bakgrund påverkas av den kultur som nu dominerar i deras skolor och bostadsområden. Det kan innebära att de tillägnar sig språkbruk, normer och identiteter som skiljer sig från föräldrarnas svenska, som härrör från andra länder och andra kulturer.

Assimilation av enskilda individer kan inte användas som argument för att omfattande demografiska förändringar saknar betydelse. Öppen svenskhet är ett erbjudande som kan ges till ett fåtal på marginalen i ett i övrigt etniskt homogent Sverige, inte till hundratusen nyanlända om året i ett etniskt segregerat land.

När blir Sverige något annat?

Sverige har under större delen av sin historia haft en befolkning med betydande språklig, kulturell och historisk sammanhållning. Landet har inte varit fullständigt homogent men näst intill, även när det gäller härkomst. Det har funnits regionala skillnader, minoriteter, migration och konflikter men dessa har varit mycket marginella jämfört med många andra länder.

Den demografiska förändring som ägt rum under de senaste årtiondena saknar motsvarighet i Sveriges tusenåriga historia. Det har påverkat landet på många sätt. Några förändringar kan uppfattas som positiva, men det stora flertalet måste bedömas som negativa, många till och med extremt negativa.

Även om försök gjorts under lång tid från vänsterliberalt håll och nu delvis också från Sverigedemokrater som Mattias Karlsson så är direkt faktaresistent att påstå att förändringen skulle sakna betydelse för den nationella identiteten eller gå att råda bot på med ett kontrakt som öppen svenskhet. Svenska småkommuner som Uppvidinge där Karlsson är bosatt med några tusen invånare har under ett antal årtionden fått en starkt förändrad befolkningssammansättning som skapat omfattande problem på centralorterna.

Under asylkrisen 2015 och strax över tog man emot rekordmånga nyanlända men i andel av invånarna rörde det sig på papperet om relativt blygsamma tal, 6–7 procent. Det räckte för att i grunden störa ordningen i den småländska idyllen, för att integration och assimilation skulle vara omöjlig. Jag har själv bekanta som bott där som vittnat om kaoset, till och med innan rekordåren kring 2015

Det är mot bakgrund av det lätt att föreställa sig vad som skulle bli följden av att den svenska majoritetsbefolkningen i Uppvidinge blir en minoritet. Nya språk, religiösa traditioner och kulturella referenser får en framträdande plats i vardagslivet. Sverigedemokraterna på orten gör vad de kan för att assimilera migranterna med erbjudandet om öppen svenskhet men misslyckas lika kapitalt som alla integrationsåtgärder som de övriga sju riksdagspartierna ägnat sig åt i decennier.

Uppvidinge ligger fortfarande i Sverige. Invånarna omfattas av samma lagar. Kommunhuset står kvar och den svenska flaggan vajar kanske men inte säkert fortfarande utanför. Tar Mattias Karlsson ansvar för att hans kulturnationalistiska projekt misslyckats? Demoniserar han sina svenska grannar på samma sätt som nu på X när de säger att lite mer etnonationalism hade nog inte skadat. Slutar han grilla med dem på helgerna? Bor han överhuvudtaget kvar? Fortsätter han rabbla mantrat om det adoptivbarn som spelar nyckelharpa är mer svenskt än den etniska svensk som ansluter sig till IS? Kommer någon att tycka att det är relevant?

Den enda garanten för att den kulturnationalism som Karlsson förespråkar ska fungera är att det finns en etnonationalism i botten som garanterar att det finns en dominerande etniskt svensk majoritetsbefolkning som kan bära och förmedla de kulturnationalistiska värdena. Allt annat är naivt att tro. Det sista vi behöver är en upprepning av Stefan Löfven 2015. I synnerhet inte från Sverigedemokraterna som bedyrat att de sett det komma.

Svenskhet är inte en moralisk belöning

Karlssons resonemang leder också till en märklig konsekvens om man drar det till sin spets. Om svenskhet framför allt avgörs av beteende, värderingar och lojalitet, vad händer då med den svensk som inte lever upp till idealen? En svensk som föraktar sitt land? En svensk som avskyr svensk kultur? En svensk som begår grova brott? Är han mindre svensk?

Man kan såklart hävda att han har brutit med den svenska kulturella gemenskapen. Men hans historiska och familjemässiga tillhörighet försvinner inte för det. Svenskhet kan inte enbart vara en moralisk belöning för gott uppförande.

På motsvarande sätt kan en person med utländsk härkomst vara en god människa, en lojal medborgare och en uppskattad samhällsmedlem i Sverige utan att nödvändigtvis själv uppfatta sig som etnisk svensk eller uppfattas som sådan av de etniska svenskarna.

En svensk medborgare kan vara etnisk svensk men också kurd, same, assyrier eller tillhöra någon annan historisk folkgrupp. Det behöver inte vara något problem – om det är ett demografiskt inslag på marginalen. Men invandringen till Sverige har varit allt annat än marginell.

Karlssons kulturnationalism förvandlar inte bara svenskheten till ett slags godkännande som utdelas till den som uppfyller ett antal ideologiska och kulturella kriterier. Den blundar också för att nationell identitet för ett helt folk är avsevärt mer komplicerad än så. Den kan inte implementeras på miljontals nya svenska medborgare genom politiska principprogram.

Den glömda nedärvda essensen

Det finns en förståelig ambition bakom Sverigedemokraternas öppna svenskhet. Partiet som dragits med en rasismstämpel men nu kommit in i såväl riksdags- som regeringsvärmen och nu samtidigt fått en kalldusch i form av ett negativt valresultat, känner sig pressat att tydligare än någonsin stå upp för att människor med utländsk bakgrund kan bli en del av Sverige. Detta utan att låtsas om det man fram till 2019 erkände i sitt principprogram om etnicitetens betydelse, inklusive härkomst – att det finns en ”nedärvd essens” hos varje människa som inte går att undertrycka helt.

Den är naturligtvis avsevärt lättare att undertrycka hos ett fåtal i späd ålder adopterade barn än hos en miljon migranter som vuxit upp och stelnat i en helt annan etnisk kontext innan ankomsten till Sverige, vare sig det handlar om att odla ett intresse för att spela nyckelharpa eller känna starkare lojalitet med det svenska försvaret än med Hamas väpnade milis.

Karlsson borde kunna erkänna att ett folks identitet inte enbart avgörs av vilka kulturella uttryck enskilda individer för tillfället ägnar sig åt. Den bygger också på historia och kontinuitet och att det stora flertalet får detta med sig från födseln, inte ska byta identitet i vuxen ålder från något som är väldigt avlägset det svenska, nordiska, europeiska eller västerländska i de flesta avseenden.

Frågan Karlsson fortfarande måste besvara

Om Sverige om hundra år har en befolkning där människor med månggenerationell svensk härkomst utgör en liten minoritet, där den stora majoriteten i stället utgörs av i närtid invandrade personer från Afrika och Mellanöstern men där alla talar svenska, följer svensk lag och nöjaktigt efterrättar sig de värderingar och sedvänjor som Karlsson förknippar med svenskhet – har den svenska nationen då bevarats i allt väsentligt? Eller har något gått förlorat som kulturnationalismen inte riktigt förmår eller vill sätta ord på?

Det är den frågan många svenskar, och även en del invandrare, som kritiserat Karlsson på X önskar att han vågade besvara. Är alla svenskar som vill leva i ett i allt väsentligt etniskt svenskt Sverige inte längre välkomna i Sverigedemokraterna? Ska de behöva känna sig placerade i samma fack som nynazister?

Karlsson har rätt att föredra kulturnationalismen. Han har också rätt att argumentera för en öppen svenskhet. Men han måste inse dess kvantitativa begränsningar och att Sverigedemokraternas kärnväljare lägger in mer i begreppet svenskhet än vad Karlsson nu törs göra för att framstå som rumsren. Faktum är att sannolikt de flesta svenskar handen på hjärtat hyser en mindre liberal uppfattning om vad det innebär att vara svensk än den Karlsson kolporterar och kanske inte talar så högt om eftersom vi i den oikofobiska åsiktskorridoren fått lära sig att det är fult.

I stället möter Karlsson sina kärnväljares invändningar med förakt genom att ställa två närmast karikatyrer mot varandra. Ja vi har haft Michael Skråmo och det finns säkert någonstans i vårt avlånga land någon adopterad som spelar nyckelharpa. Men det är löjliga utgångspunkter för en seriös och bred diskussion om invandring och svenskhet.

Karlsson behöver inte göra biologiskt ursprung till ett absolut kriterium för nationell tillhörighet för att erkänna att det svenska folket har en historia som sträcker sig långt bortom dagens medborgarskapsregister och att den utgör en väsentlig del i vad det innebär att vara svensk. Han behöver inte låtsas att människors känslor av hemhörighet följer de politiska ideal som för tillfället betraktas som mest upplysta.

Människan är mer komplicerad än så. Eller mer primitiv kanske. Men likafullt – det finns en historisk svensk nation. Den förändrades endast på marginalen i närmare tusen år. Nu har den ställts på ända på mindre än 50 år. Sverige befinner sig inte i en situation där frågan gäller dörren in till svenskheten för invandrare. Frågan handlar om hur vi ska reversera de senaste decenniernas ansvarslösa massinvandring och få ut en miljon invandrare eller fler som bevisligen inte uppgått eller ens vill uppgå i något i närheten av svenskhet.

I det läget blir man faktiskt förbannad när chefsideologen för ett parti som i valrörelsen lovade att ”Vi gör Sverige till Sverige igen” orerar om något så irrelevant som att en adopterad officer med nyckelharpa i handen kan vara mer svensk i kulturell mening än en etniskt svensk som konverterat till islamistisk terrorist.

Vi vill veta hur Sverigedemokraterna tänker infria sitt löfte om en återställare för landet. Efter den senaste tidens utspel från Karlsson och några andra tunga tänkare i eller nära partiet vill vi också veta om SD fortfarande är ett parti som erkänner att det existerar ett svenskt folk i etnisk mening, på samma sätt som det finns samer, judar och kurder. Vi undanber oss i denna ödestimme för Sverige svammel om nyckelharpor.